Allt fler svenskar förlitar sig på "Plan B" för att trygga sin välfärd. Det visar den nya boken "Plan B - den dolda jakten på välfärd". Myndigheter och forskare har mer eller mindre medvetet dolt hur de offentliga systemen utnyttjas och kringgås. Därför har ett stort gap uppstått mellan en offentlig lögn om välfärden och den privata sanningen. Detta skapar en instabil och ryckig välfärdspolitik som skördar många offer längs vägen.
I Sverige ägnas politikers bostadsaffärer eller teveavgifter stor uppmärksamhet. Till den offentliga lögnen hör att dessa politiker utnyttjar kryphål som inte vanligt folk gör. Vår undersökning visar att det snarast är tvärtom. Nästan alla rundar systemen någonstans. En politiker som inte gör det är möjligen en bra förebild, men är knappast representativ för befolkningen.
I en undersökning som publiceras i boken kartläggs hur många som anpassar sitt beteende till systemen, flyr undan eller fuskar. Totalt har 1 257 slumpvis valda personer, ett statistiskt säkert urval, tillfrågats om ett trettiotal olika sätt att runda systemen. Nära 95 procent av de tillfrågade i undersökningen uppger att de anpassat sitt beteende i syfte att vinna fördelar ur systemen, vid ett eller flera tillfällen under de senaste fem åren.
16 procent erkänner själva att de tillgripit allvarligt fusk, till exempel med a-kassa eller sjukpenning. I ett kapitel i boken visas hur man tipsar varandra på nätet om olika sätt att fuska. Signaturen "Andreas" undrar om det möjligen går att stämpla från Sverige under en semester, det vill säga låta skattebetalarna stå för utlandsresan. Han får genast en rad tips om hur man går till väga från andra besökare på internet. Omkring elva procent av de tillfrågade hade vid något tillfälle de senaste fem åren arbetat svart.
Utöver det som i undersökningen räknats som allvarligt fusk anger mycket stora grupper att de rör sig i gränslandet, exempelvis att de köper svarta tjänster eller att de använder mer än en timme av sin arbetstid per vecka för privata ärenden. Räknas dessa in så anger 36 procent att de fuskat.
Till skillnad från fusk har 84 procent av alla tillfrågade utnyttjat eller kompletterat systemen på olika sätt som inte är avsikten. 18 procent anger till exempel att de tvingats använda kontakter för att få sjukvård. Nästan lika många har givit anhöriga vård som de menar att landstingen egentligen borde ha tillhandahållit. Åtskilliga lägger upp sin föräldraledighet på ett smart sätt, överdriver symtomen för att få en sjukskrivning eller planerat arbetslöshetsperioderna för att få ut så mycket som möjligt. En växande grupp går längre - de rundar systemen som helhet. De betalar själva för sjukvård utomlands, skaffar privat vårdförsäkring eller flyttar sina besparingar utomlands.
Sammanlagt förefaller bara fem procent inte på något sätt antingen fuska eller använda välfärdssystemen på ett sätt som inte är avsikten. Den slutsatsen är inte särskilt känslig för definitioner. Även om man enbart räknar de direkt regelvidriga beteenden som görs för ekonomisk vinning är slutsatsen att en stor majoritet utnyttjar systemen någonstans, trots att undersökningen enbart omfattar en bråkdel av alla tänkbara missbruk.
Många av de vanliga sätten att bättra på sin välfärd har dock systematiskt tystats ned. Försäkringskassan, Ams och a-kassorna har i decennier konsekvent presenterat grova underskattningar av omfattningen av fusk och överutnyttjande. Likaså finns många undersökningar av hur den offentliga sjukvården fungerar, men nästan ingen av hur människor genom kontakter, egen vård av anhöriga eller genom att betala själva försöker att få vård.
Forskare har ofta bidragit till denna enögdhet. Just nu beklagar sig olika forskare över att de inte kommer att kunna studera förmögenhetsfördelning om deklarationsskyldigheten avskaffas. Ändå borde de ha klart för sig att hälften av rika svenskars förmögenheter aldrig varit med i registren, eftersom de flyttats utomlands. Dessa forskare har i alla år nöjt sig med att undersöka en förmögenhetsstatistik som ger en helt skev bild.
Hur har då gapet mellan privat sanning och offentlig lögn kunnat bli så stort? Ett svar är just att en storstadselit, där många politiker ingår, inte är helt medveten om vad som pågår. Människor, som kunnat bli rikspolitiker för att de hållit sig inom systemets intentioner, utformar sedan dessa system i tron att alla andra också håller sig inom den givna ramen. De baserar sina idéer på den bristfälliga forskning som finns. Medan andra krafter vinner framgång genom att peka på skillnaden mellan vad människor ute i landet upplever i sin egen vardag och vad politikerna säger i teve. "Vi säger vad du tänker" var en av Sverigedemokraternas slogans i valet 2006.
Skärningen mellan den offentliga lögnen och den privata sanningen har skapat instabila välfärdssystem. Periodvis, när den offentliga lögnen kopplar greppet, görs systemen mycket generösa och kontroller avvecklas. Så småningom leder det till ett missbruk som många ser i sin privata omgivning samtidigt som kostnaderna skenar. Det tvingar fram ökad kontroll och besparingar. När missbruket har minskat återgår samhällsdebatten till den offentliga lögnen och förloppet upprepas. När det gäller exempelvis sjukskrivningen har Sverige gått igenom flera sådana cykler.
Detta en mycket farlig samhällsutveckling. Under den generösa perioden är det många som förleds att luta sig helt mot välfärdssystemen och inrättar sitt liv därefter. När kostnaderna skenar och kontrollen skärps hamnar många av dessa i kläm. Därtill drabbas också många gamla, sjuka och arbetslösa med genuina behov av en generös välfärd. Därför är det nu hög tid att diskutera varför människor egentligen tillgriper Plan B och hur man skapar stabila system som upprätthåller legitimitet.
Ett grundläggande krav är då att myndigheters utvärdering och forskningsanslag bör ha skarpa krav på sig att visa hela bilden. Exempelvis bör den omfattande utrednings- och forskningsverksamhet som använder officiella siffror för inkomst- och förmögenhetsfördelning lägga betydligt mer kraft på att belysa det "verkliga Sverige", det vill säga ett Sverige där det finns svarta inkomster och där det också finns stora dolda förmögenheter som har placerats i andra länder.
Myndigheter och departement drar sig ofta för att belysa den dolda verkligheten eftersom det också speglar egna misslyckanden med den välfärd man administrerar. Därför bör ett mer oberoende organ, som Riksrevisionen, bedöma konsekvenser för missbruk och överutnyttjande varje gång välfärden byggs ut. Krav på ett sådant utlåtande borde ställas på samma sätt som Lagrådet granskar lagändringar.
Kunskap om de verkliga förhållandena är en förutsättning för att välfärdssystemen ska utformas på en stabil, ändamålsenlig och ekonomiskt sund utveckling. Sådana välfärdssystem tillåter också i högre grad ett eget engagemang för dem som faktiskt vill förbättra sin välfärd på ett legitimt sätt utan att tvingas kringgå systemen.
stefan fölster
fredrik bergström