Två filosofer, Nicolas Espinoza och Martin Peterson, vill nyansera synen på aborter (DN Debatt17/4) genom att undvika att hamna i debatten om abort som liv och död. Som bekant hävdar de fundamentalistiska motståndarna att abort är att utsläcka ett liv, egentligen vill de säga barnamord. Och på ett sätt har de rätt. Abort är att utsläcka liv. Men de får genast problem. Om moderns liv är i fara, varför då självklart välja hennes liv framför fostrets? Rationellt sett kommer fostret att leva längre i år räknat än modern. Men de accepterar förmodligen detta mord. Om graviditeten beror på våldtäkt? Om den gravida är en fjortonåring som inte hade klart för sig att hon var gravid? Den utsläpade hustrun med många barn som inte har makt att avvisa sin make? Den fattiga ensamstående kvinnan där ett barn till skulle vara en ekonomisk katastrof? Den mycket unga kvinnan eller kvinnan överhuvudtaget som helt enkelt inte är beredd på moderskapet, som inte vill? Var går gränsen?

Den diskussionen vill de två filosoferna undvika samtidigt som de inte vill avstå från en etisk utgångspunkt. De jämför miljödiskussionen med abortdiskussionen. I miljöfrågan finns, menar de, en målkonflikt mellan samtida och framtida generationer. Den förra måste hålla tillbaka sin konsumtion för att inte äventyra den framtida. Det gäller samhällsutvecklingen i stort.

Abortfrågan handlar också om skilda intressen för modern och fostret.  Men hur äventyrar vi framtida generationer och samhällsutvecklingen med samtida aborter? Genom att det blir så många aborter att inga eller endast ett fåtal barn föds? En så konstig tanke tror nog ingen på. I det förra fallet handlar det om generationer och samhälle kollektivt. Modern och fostret är ohjälpligt två individuella enheter. Själva analogin är skruvad och tjänar mest till att vända intresset från den svåra moraliska frågan om att släcka liv.

Hur vill de då nyansera? De vill dela in aborter i tre kategorier. Den första är alla överens om: förbudet att abortera livsdugliga foster. Den andra kategorin skulle gälla aborter där det inte bara är tillåtet med abort utan samhället har en skyldighet att ställa upp, till exempel vid våldtäkt, vid exemplet med den fjortonåriga flickan ovan, men också vid tidiga graviditeter där: ”kvinnans intresse tydligt väger tyngre än fostrets” (Hur och vem bestämmer det?)  Den tredje gruppen skulle svara ”mot de fall då det finns rimliga skäl att hävda att abort är både rätt och fel”. För den tredje gruppen har samhället inga skyldigheter i fråga om medicinsk hjälp och vård. Men det håller inte riktig eftersom de har kommit på att även kvinnor i den tredje gruppen kan ha klen betalningsförmåga och därför bör få stöd. Ingår de i grupp två eller bildar de grupp fyra?

Man kan bli förundrad över mycket. Här är två yngre filosofer, tyngda av akademiska titlar, som inte besvärat sig med att ta reda på den historiska bakgrunden. Sverige – och andra länder – har haft först totalförbud, sedan abort om kvinnans liv var i fara (redan det oklart), sedan varierande lagstiftning som till slut medgav abort på ”sociala grunder” med tvåläkarintyg, inklusive psykiska orsaker. Allt till plåga för de kvinnor som väntade på beslut medan tiden gick, för att inte tala om den sociala ojämlikheten att lägga fram och få stöd för sin sak. Enligt vilka grunder föreslår artikelförfattarna att man skall särskilja grupperna? Den enda formulering jag kan finna som skiljer fåren från getterna är att den kategori som inte får samhällets stöd ”svarar mot de fall där det finns rimliga skäl att hävda att abort är både rätt och fel till en viss grad”. Men de måste väl i all sin dar ändå vara medvetna om att det är en meningslös formulering om man skall fatta beslut!?

Ett annat sätt att beskriva kategoriuppdelningen är att se det i ett historiskt perspektiv. Förr utmätte lagen straff för aborter men gjorde undantag i ömmande fall (till exempel moderns liv). Nu finns ingen lag som förbjuder abort och artikelförfattarna kan med gott samvete understryka att de inte vill begränsa kvinnors rätt till abort. Men vad är det egentligen de vill när de förutspår att en del kvinnor i tredje gruppen kommer att ”uppfatta det obehagligt att inte längre ha full uppbackning av samhället och därigenom kunna falla tillbaka på ett tydligt rättfärdigande av sitt handlande i lagen”? Genom att begränsa samhällets stöd till en del kvinnor vill de införa en attityd att dessa kvinnor inte tar sitt ansvar, inte känner skuld, det orätta i abort. De har alldeles rätt i att lagen inte bara handlar om bokstavliga förbud med straff, den bygger på samhällets normer. 

Så vi kommer bakvägen tillbaka till moralismen hos fundamentalisterna. Ovan medgav jag att abort är att utsläcka liv. Många abortförespråkare vill inte erkänna detta. Jag ser det så här. Antag att jag arbetar i ett fertilitetslaboratorium. Jag har framför mig en ask där jag ser att sperma och ägg förenats. Ett liv börjar. Men det bär sig inte bättre än att jag tappar den. Ett liv släcks. Irriterad över min klumpighet går jag därifrån och backar ut min bil. Jag känner en duns, stiger ur och finner att jag dödat ett litet barn. Skillnaden mellan min känsla i laboratoriet och nu när benen viker sig under mig är inte förhandlings- eller förändringsbar eller otydlig, detta är hårda fakta som ger gränsen

Vi lever i ett samhälle som ständigt understryker nödvändigheten av sexuell aktivitet. Kvinnor har genom preventivmedel, p-piller som förhindrar liv och dagen efter-piller som släcker liv, givits möjligheten att själva bestämma när de vill ha barn. De blir ändå oplanerat gravida. Då bör det finnas en möjlighet att rätta till det genom tidiga aborter. Så sker också i stort sett i Sverige i dag som framgick av den faktaruta som DN publicerade samtidigt med filosofernas artikel. I de fall senare aborter tillåts gäller det särskilt ömmande fall som till exempel fjortonåringen ovan eller psykisk sjukdom. De plågsamma besluten om sen abort kommer vi tyvärr att behålla.

Anne Marie Berggren, fil dr i historia