Rättegången mot den så kallade Astrid Lindgren-läkaren illustrerar den absurda lagstiftningen angående vård i livets slutskede, som säger att man får avbryta alla behandling även om den leder till döden, men inte ge aktiv medicinering, som medför att patienten avlider – även om den innebär den bästa lindringen.

För några decennier sedan hade vi en annan lagstiftning. Då fick en ”meningslös” behandling överhuvudtaget inte avslutas. Patienter som ville ha hjälp med att avsluta sitt liv på grund av svår obotlig cancer tvingades lida i dagar veckor eller månader med livsuppehållande behandling som inte kunde leda till någon bot. Precis som i fallet nyligen, då en kvinna ville få hjälp med att avsluta sitt liv genom att man stängde av respiratorn, fanns då en man som kände på samma sätt efter att ha levt i många år, förlamad och bunden till en respirator. Han ville till varje pris få hjälp med att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt – genom att respiratorn stängdes efter föregående nedsövning. Hans försök att förmå myndigheterna att ge tillstånd till detta misslyckades. Lagstiftningen tillät inget som helst avbrytande av behandling även om patienten inte hade någon chans att komma ur respiratorn och få ett värdigt liv. Hans empatiske läkare gav honom en dödlig dos av ett läkemedel, som patienten själv lyckade svälja. Han avled strax därefter. Läkaren som hjälpt honom – dock utan att själv aktivt ha injicerat läkemedlet – förlorade sin legitimation och fick inte längre utöva sitt yrke. Han tog strax därefter sitt eget liv, som en följd av domen.

Fallet ledde till en ändrad lagstiftning. Nu blev det tillåtet att avbryta en ”meningslös” behandling. I praktiken innebär det att man får ge smärtlindring och söva ner patienten innan man stänger av respiratorn för att lindra de plågor som följer med att respiratorn stängs av. Problemet är att om man söver ner patienten och ger kraftig smärtlindring kan det hända att patienten avlider innan man hinner stänga av respiratorn. Då säger lagen att det är mord eller dråp. Detta är en viktig bakgrund till att ”Astrid Lindgren-läkaren” nu anklagas för dråp, alternativt mord. I referatet från rättegången framgår att föräldrar och läkare var överens om att respiratorn skulle stängas av. När föräldrarna såg barnets reaktion på att respiratorn stängdes av ville de att läkaren skulle ge mer morfin – en mycket begriplig och riktig önskan. Men läkaren vill inte ge mer enligt referatet, sannolikt för att hon då riskerade att man skulle kunna anse att hon aktivt förkortade barnets liv. Föräldrarna säger att de ville att barnet skulle få mer morfin men inte så att hon dog av det, detta trots att de ville att hon skulle dö genom att man stängde av respiratorn.

Claes Britton beskriver i sin bok ”Min mamma är död” hur hans mamma, överläkaren Mona Britton, kämpade mot sin cancersjukdom under lång tid. Hon sköttes av en i Claes Britton ögon underbar och empatisk läkare på Stockholms sjukhem. Till slut orkade inte Mona Britton fortsätta den meningslösa behandlingen som visserligen förlängde livet, men med svåra smärtor och utan att hon hade möjlighet att komma ur sängen. Ingen möjlighet fanns att bota henne eller ge henne ett värdigt liv. Tillsammans beslöt man att söva ner Mona och avsluta all behandling. Läkaren uttryckte att nu tar vi bort allt så att Mona avlider så fort som möjligt. Samtidigt sa han att han absolut var emot att Mona skulle få så mycket sömnmedel så att hon avled. Hon måste avlida av att man tog bort all behandling. Claes Britton gör då den viktiga reflexionen att han inte riktigt kunde se skillnaden eftersom alla var överens om att det bästa för Mona var att hon avled så fort som möjligt.

Ordens makt över verkligheten har gjort att vi inte kan se att avslutandet av en livsuppehållande respiratorbehandling – nu tillåten – är en lika aktiv handling som att ge sömnmedel och smärtlindring så att patienten avlider – nu betraktat som mord eller dråp. Den senare behandlingen är därutöver mera skonsam för patienten. Det är hög tid att utforma lagstiftningen så att aktiv dödshjälp får ges på samma grunder som avslutande av livsuppehållande ”meningslös” behandling av patienter i livets slutskede.

Gösta Gahrton

professor emeritus, tidigare ordförande i forskningsetiska kommittén vid Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge