Afghanistan

”Afghanistans sönderfall går inte längre att hejda”

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

SAK

Svenska Afghanistakommittén, SAK, bildades 1980 i protest mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Det afghanska huvudkontoret finns sedan 2003 i Kabul. I dag finns dessutom sex projektkontor samt ett antal mindre förbindelsekontor i landet.
SAK arbetar för att minska fattigdomen och främja respekten för mänskliga rättigheter i Afghanistan. SAK är en politiskt och religiöst obunden biståndsorganisation som finansieras av bland andra Sida, EU, Världsbanken och tusentals privatpersoner.
Källa: SAK.se

Svenska Afghanistankommitténs chef i Kabul: Det halvhjärtade och illa genomförda försöket att bygga en afghansk stat med internationellt stöd har slagit fullständigt fel. Svenska politiker och debattörer verkar inte ha uppmärksammat följderna av den afghanska statens korruption och oduglighet och det uppenbara i att den internationella militära närvaron i Afghanistan går mot sitt slut. Det är snart bara Sverige och några andra mindre stater som inte ser skriften på väggen. Mycket tyder på att vi får se ett framtida talibanskt makt-övertagande – eller att landet återigen blir uppdelat mellan olika lokala och regionala makthavare. Jag ser med stor oro på denna utveckling. Men vi i Svenska Afghanistankommittén kommer att fortsätta vårt arbete för och med Afghanistans folk, skriver Anders Fänge.

Svenska Afghanistankommitténs chef i Kabul: Det halvhjärtade och illa genomförda försöket att bygga en afghansk stat med internationellt stöd har slagit fullständigt fel. Svenska politiker och debattörer verkar inte ha uppmärksammat följderna av den afghanska statens korruption och oduglighet och det uppenbara i att den internationella militära närvaron i Afghanistan går mot sitt slut. Det är snart bara Sverige och några andra mindre stater som inte ser skriften på väggen. Mycket tyder på att vi får se ett framtida talibanskt makt-övertagande – eller att landet återigen blir uppdelat mellan olika lokala och regionala makthavare. Jag ser med stor oro på denna utveckling. Men vi i Svenska Afghanistankommittén kommer att fortsätta vårt arbete för och med Afghanistans folk, skriver Anders Fänge.

Debatten om den svenska insatsen i Afghanistan är mycket svensk i så motto att den nästan enbart handlar om de svenska soldaterna, om och när de ska dras tillbaka, och om pengarna inte kan användas bättre i det civila biståndet.

Vad som däremot lyst med sin frånvaro är diskussionen om hur situationen i och kring Afghanistan utvecklats under det senaste året. Vare sig politiska beslutsfattare eller andra debattörer verkar ha uppmärksammat följderna av den afghanska statens tilltagande korruption och oduglighet, talibanernas framgångar och det uppenbara i att den internationella militära närvaron i Afghanistan går mot sitt slut.

Annons:

I december förra året slog president Obama fast att tillbakadragandet av de amerikanska trupperna ska påbörjas i mitten av 2011. Ledande amerikanska militärer och politiker har därefter försökt göra mindre alarmerande tolkningar av beslutet. De har sagt att reträtten ska dra ut över ett flertal år, att Afghanistan inte ska lämnas i sticket och så vidare. Men Bob Woodwards nyligen publicerade bok, ”Obama’s War”, ger en otvetydig och oemotsagd bild av en mycket beslutsam president som vill ut ur Afghanistan så fort som möjligt. Och undra på det. En majoritet av de amerikaner som valde Obama till president är emot kriget, och ska han ha en rimlig chans till en andra mandatperiod måste han ta hem soldaterna.

Dessutom har den amerikanska strategin, ”take, hold and build”, misslyckats. Det beror främst på att det inte finns en afghansk statsadministration som kan ta över ansvaret för social service, säkerhet, lag och ordning när de internationella trupperna erövrat ett område. Eskaleringen av den amerikanska insatsen med 30.000 soldater – med resultatet att den internationella styrkan nu uppgår till drygt 140.000 – tvingar på sin höjd talibanerna till taktiska reträtter i de södra provinserna. Men samtidigt vinner de mark i norr. Min poäng är att avsaknaden av en fungerande stat, eller rättare sagt existensen av en destruktiv stat, gör att upprorsrörelsen lyckas behålla det strategiska initiativet.

Till det kommer att den holländska militären redan lämnat Afghanistan, att kanadensare och italienare är på väg därifrån, att britterna satt sitt slutdatum till 2014, och inte minst att Kabulkonferensen i somras – där samtliga viktiga politiska aktörer utom talibanerna deltog – beslöt att de internationella styrkorna ska ha överlämnat säkerhetsansvaret till den afghanska armén och polisen senast 2014.

Det är snart bara Sverige och några andra mindre stater som inte ser skriften på väggen.

Kommer då den afghanska armén och polisen att kunna ta ansvar för säkerheten och stå emot talibanerna och de andra upprorsgruppena?

Samtliga ärliga bedömare är överens om att polisen är bortom all kritik, att dess mest väsentliga funktion är att bidra till talibanernas ökande styrka. Armén kommer inte långt efter. Den har ännu inte, efter sju års utbildning och miljardtals investerade dollar, lyckats genomföra en självständig operation på bataljonsnivå. Det finns inga tecken på att de tre år som återstår fram till 2014 kommer att göra någon skillnad. Detta är i sin tur en spegling av det eländiga tillståndet inom den afghanska staten som helhet och det faktum att det halvhjärtade och illa genomförda försöket att bygga en afghansk stat med internationellt stöd har slagit fullständigt fel.

En möjlig utväg kan finnas i de samtal som nyligen inletts mellan den afghanska regeringen och enskilda talibaner, och som eventuellt kan leda fram till fredsförhandlingar. Den väsentliga frågan i det sammanhanget är dock om man kan lita på talibanerna. Den givna misstanken är att de ser fredsförhandlingar som en taktisk skenmanöver i syftet att påskynda den internationella militärens reträtt, medan de håller fast vid sitt strategiska mål, att upprätta en islamisk stat.

Samtidigt finns det tecken på en ökande fragmentarisering. Talibanerna av i dag inte är talibanerna av i går. När rörelsen uppstod och växte på 1990-talet var den relativt homogen, och hölls dessutom ihop av att den drev ett konventionellt krig. I dag har talibanerna fört ett gerillakrig i 5–6 år. Många av de äldre lokala kommendanterna har dödats och ersatts av yngre män, som är vana vid en relativ autonomi och som inte har en personlig relation till ledningen i Pakistan. Dessutom har fraktioner, som under 90-talet var en del av talibanerna, nu etablerat sig som sjävständiga grupperingar med egen finansiering och stöd från framför allt Pakistan.

Ytterligare tecken på sönderfall är att det bland talibanmotståndarna finns starka indikationer på att krigsherrar, kommendanter och andra lokala makthavare i norra och centrala Afghanistan återigen väcker liv i och bygger upp sina beväpnade miliser. Anledningen är uppenbar. De ser att USA förbereder sin reträtt och de litar inte på att president Hamid Karzais soldater kan hålla tillbaka talibanerna.

Det är onekligen en dyster bild som jag målar upp här. Mycket tyder på att vi får se ett framtida talibanskt maktövertagande, alternativt att landet återigen blir uppdelat mellan olika lokala och regionala makthavare.

Som landchef för Svenska Afghanistankommittén ser jag givetvis med stor oro på en sådan utveckling. Med säkerhet kommer den att innebära förödande förluster på områden som mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling, utbildning och hälsovård, där framsteg trots allt åstadkommits. Samtidigt är jag övertygad om att Svenska Afghanistankommittén, oavsett utgången i den pågående konflikten, kommer att göra sitt yttersta för att följa den tradition som har blivit organisationens adelsmärke – att trots regimskiften, ockupationer och krig fortsätta sitt arbete för och med Afghanistans folk.

En god vän med mångårig erfarenhet av Afghanistan gav mig en gång rådet att man aldrig ska försöka förutsäga Afghanistans framtid, helt enkelt därför att det aldrig stämmer. I det här debattinlägget har jag inte följt hans råd, och jag kan bara hoppas att han hade rätt och att jag har fel.

Anders Fänge
chef (country director) för Svenska Afghanistankommittén i Kabul

0 . Per sida:

Andra har läst

Mer från förstasidan

bjorklund_500
Foto:Lotta Härdelin

 Jan Björklund om rödgröna energipolitiken: Både ja och nej till kärnkraft. 8  1 tweets  7 rekommendationer  0 rekommendationer

mp_144102
Foto:Thomas Karlsson

 Olika besked om kärnkraft. Regeringen kommer inte stänga reaktorer. 90  5 tweets  85 rekommendationer  0 rekommendationer

stress144
Foto:All over press

 Här är besvären som sliter ut oss. Kvinnor drabbas i högre grad än män. 13  5 tweets  8 rekommendationer  0 rekommendationer

Upplever du att stressen ökar på din arbetsplats?

 Betedde sig märkligt. Ny säkerhetsmiss av presidentens livvakt Secret Service avslöjad.

obama_144102
Foto:AP

 DN:s Sanna Torén Björling. Historien har vuxit i takt med att fler detaljer har framkommit.

Annons:
sanlorenzo_500
Foto:Alamy

 Extremskidåkaren Andreas Fransson. Lavin på berget San Lorenzo. 7  5 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

 Profilbild på Facebook. ”Jag har även en cowboyhatt på mig, gör det mig till cowboy?” 29  5 tweets  24 rekommendationer  0 rekommendationer

facebook
Foto: Alamy
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: