I den så kallade Littorinaffären har både Aftonbladet och den dåvarande ministern handlat bakvänt och missförstått varandras avsikter. För Sven Otto Littorins del har det redan lett till avgång som statsråd och hotar att påverka den pågående vårdnadstvisten; för Aftonbladets del kan det sluta med rättegång och förlorat anseende.
Efter Littorins presskonferens om att han sätter familjen före statsrådsposten började AB kryptiskt tala om att tidningen hade uppgifter om ett brott som var den verkliga anledningen till avgången. Om Sven Otto Littorin från början kraftfullt och entydigt dementerat uppgiften om sexköpet hade uppenbarligen inte AB velat eller vågat löpa linan ut och publicera kvinnans berättelse.
Nu har Expressen visat att Littorins pressekreterare, redan dagen före presskonferensen där avgången tillkännagavs, i samtal med Aftonbladet meddelat att ministern förnekade det påstådda brottet och att han aldrig köpt sex. Uppenbarligen trodde Sven Otto Littorin att Aftonbladet hade flera känsliga uppgifter, eftersom nattens krismöten ledde till att han nästa morgon trots allt kastade in handduken. Genom att fly hoppades ministern på att han skulle undkomma tidningen. I stället ökade tidningens misstro mot dementin och jaktinstinkten triggades.
Tydligen uppfattade inte Aftonbladet pressekreterarens uppgifter som en verklig dementi. På torsdagen uppgav Lena Mellin – tillförordnad ansvarig utgivare vid denna tid – att ”vi pratar inte genom ombud”. Tidningen ville åter konfrontera Sven Otto Littorin personligen med uppgifterna om sexköpet. Kvar står att en tidning inte kan bortse från viktig och relevant information för att den lämnats via ombud.
En pressekreterare talar förvisso inte alltid sanning. Men i det här fallet handlade det inte om huruvida Littorins dementi var sann i sak, utan om pressekreteraren hade i uppdrag att framföra förnekandet och gjorde det på ett korrekt sätt. I ett eventuellt tryckfrihetsmål mot Aftonbladet torde det bli helt klarlagt att tidningen nåddes av ett förnekande redan i början av denna publicistiska fermentationsprocess. Aftonbladet löper en stor risk att fällas för att ha utsatt Sven Otto Littorin för andras missaktning utan att ha skälig grund för det.
Efter Sven Otto Littorins känsloladdade presskonferens den 7 juli var det många medier som uttryckte ett avståndstagande från kvällspressens arbetsmetoder; man utgick från att kvällstidningar ringt upp barnen och ställt olämpliga frågor. Några dagar senare valde så gott som alla seriösa medier i Sverige att helt lita på den förkättrade kvällspressen – i detta fall AB – och återge tidningens intressanta, sensationella och vagt underbyggda uppgifter om det påstådda sexbrottet.
Många tidningar hängde ut ett fikonlöv i form av en kommentar från den ansvarige utgivaren, där denne förklarade varför allmänintresset var så starkt att det just i detta fall var en plikt att vidarebefordra kvällstidningens uppgifter. Jag hoppas att några studenter vid en journalisthögskola får till uppgift att analysera dessa kommentarer och att jämföra tidningens innehåll med utgivarens deklarationer.
Det hade naturligtvis gått att kort sammanfatta AB:s uppgifter utan att ta med kvällstidningsmässiga detaljer om det påstådda sexköpet. Mitt intryck är att många så kallade seriösa medier hade fler detaljer än vad det legitima allmänintresset krävde. När det gäller är skillnaderna mellan journalistiken i kvällstidningar och morgontidningar inte så stor; på onsdag moraliserar man och på söndag åker man snålskjuts.
De seriösa mediernas lite nedlåtande inställning till kvällspressen kan ibland föra tankarna till följande aforism: Fördelen med dubbelmoral är att när man förbrukat den ena har man den andra kvar.
Onsdagen den 7 juli var allmänheten, politikerna och journalistkåren gripna av Sven Otto Littorins uppgifter om hur hänsynslösa journalister ringt upp två av hans tonåriga barn och framfört frågor och uppgifter som ett barn borde besparas. Några dagar senare, när den primära anledningen till statsrådets avgång blivit känd, fanns det inte längre något intresse för denna fråga. Men kvar står att om journalister uppträtt på det sätt Littorin uppgav är detta mycket anmärkningsvärt. Just nu vill journalistkåren tro på det förra statsrådets dementier, men tydligen inte på uppgifterna om journalisters kontakt med barnen.
Allmänhetens Pressombudsman, PO, bedömer i princip publicitetsskador och är helt inriktad på vad som sker efter en publicering. Men enskilda journalister och medieföretag kan ställa till stora skador för enskilda personer utan att detta leder till en publicering som PO kan bedöma.
Under insamlandet av material och i kontakten med enskilda kan journalisten begå övertramp och till och med övergrepp. Skildringen av vissa kontakter med barnen Littorin är utmärkta exempel.
I Sverige finns det ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. PO får inte göra det. Journalistförbundet har en Yrkesetisk nämnd, men den är ett partsorgan och inte ens chefredaktören får veta om en medarbetare prickats.
En tidnings ansvarige utgivare ansvarar för hela det publicerade innehållet. Men han eller hon svarar inte på samma sätt för medarbetarnas agerande före publiceringen. I praktiken är det dock redaktionsledningen som bestämmer hur medarbetarna skall uppträda; journalisten är ju en utsänd företrädare för en redaktion.
I bloggosfären finns många skrivande personer som inte kan stava till pressetik. Frågan om de professionella journalisternas yrkesetik blir allt viktigare, både för den enskilde journalisten och för det enskilda medieföretaget och dess varumärke. Mot denna bakgrund är det en svår brist att journalisters yrkesetik hamnat mellan stolarna i det svenska självsanerande systemet. Mediernas påstådda kontakter med barnen Littorin borde på ett förtroendegivande sätt kunna prövas.
Pär-Arne Jigenius