Den alltmer upptrappade konflikten mellan upphovsmännens företrädare och dem som programmatiskt hävdar friheten i cyberspace har helt dominerat debatten om internet. Men det finns ett ännu större problemfält: motsättningen mellan yttrande- och informationsfrihet och rätten att skyddas för allvarliga anklagelser som läggs ut på nätet. Om inte rättssystemet på denna punkt anpassas efter verkligheten i datorvärlden hotas internets framtid som demokratiskt forum.

En förtalskampanj på internet kan få ett enormt genomslag. En starkt bidragande faktor till uppgifternas stora spridning är det allt vanligare bruket att googla en person inför en anställning eller vid en affärs- eller annan yrkeskontakt. Effekten blir inte sällan att internetanklagelserna underminerar den utpekades sociala och professionella liv.

Rättsväsendet vänder dock ryggen åt dem som angrips på internet. Allvarliga anklagelser som riktas mot utpekade personer är visserligen straff- och skadeståndsgrundande förtal om uppgiftslämnaren inte kan visa att uppgifterna har någon form av allmänintresse och att de dessutom är sanna eller skäligt grundade. Men det finns också en regel som säger att åklagaren bara får väcka åtal om det av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt. Sådana skäl föreligger enligt åklagarna i princip aldrig. Riksåklagaren har i flera fall med mycket grova och långvariga förtalskampanjer på internet fastslagit att några särskilda skäl ändå inte förelegat.

Återstår då för den som angripits på internet att själv föra saken till domstol; att väcka ett enskilt åtal och/eller en skadeståndstalan för förtal. Men det är riskfyllt. Den part som förlorar målet får bära alla rättegångskostnader, som kan bli mycket höga. Människor med normala ekonomiska villkor kan i de flesta fall inte ta sådana risker. Utan hjälp från polis och åklagare står de i realiteten värnlösa även inför de mest allvarliga angrepp på internet.

En person har med stor energi lyft fram dessa förbisedda frågor: Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund, senast i en DN-artikel i våras (”Vi står maktlösa inför kränkningarna på internet.” DN Debatt 13/3 2009). Gräslund har i olika sammanhang pekat på problemet att det i dagsläget inte finns något faktiskt fungerande rättsligt skydd mot kränkningar på Internet. Han tar i sin DN-artikel bland annat upp att personuppgifts­lagen (pul), som Datainspektionen skall tillämpa, inte längre är något effektivt instrument mot sådana kränkningar. Detta sammanhänger enligt Gräslund med en dom från Högsta domstolen (NJA 2001 sid 409) som klarlägger den rättsliga innebörden av det så kallade journalistiska undantaget i pul.

Lagen gäller enligt en särskild bestämmelse inte för sådana uppgifter som publicerats uteslutande för journalistiska ändamål. Högsta domstolen har i rättsfallet fastslagit att även privatpersoner som vill informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten omfattas av det journalistiska undantaget.

Göran Gräslund har rätt när han varnar. Men han närmar sig problemet bara från en synvinkel: skyddet för den enskildes integritet. Han bortser från det motstående intresset: yttrande- och informationsfriheten.

Parallellt med illvilliga och grundlösa personangrepp på nätet finns det även internetanklagelser som är sanna och relevanta. Och det som är sant och samhällsrelevant kommer inte bara från professionella journalister. Även skribenter utan koppling till etablerade medier kan lyfta fram information och perspektiv av stor betydelse för den allmänna debatten.

Det är mot denna bakgrund man skall bedöma 2001 års HD-fall. Bestämmelsen om det journalistiska undantaget tolkades av HD i ljuset av rätten till yttrande- och informationsfrihet i artikel 10 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Av Europadomstolens praxis framgår att det innebär en kränkning av yttrandefriheten om den som publicerar en anklagelse lagförs för publiceringen utan att ges möjlighet att i en rättegång visa att uppgifterna är sakligt grundade. Uppgiftslämnaren måste alltså få möjlighet att bevisa att uppgifterna är sanna.

Om den tilltalade hade dömts för brott mot pul i det ovan behandlade HD-fallet så hade han straffats utan att få möjlighet att försöka övertyga rätten om att uppgifterna var sanna och relevanta. Bestämmelserna i pul är helt enkelt inte utformade så att det ges något sådant utrymme. Med en sådan lag som vapen mot personangrepp på internet får vi ett helt kategoriskt förbud för enskilda att publicera negativa uppgifter om namngivna personer på internet.

Men det finns i svensk lag en paragraf som ger utrymme för en avvägning mellan den enskildes skydd mot ogrundade anklagelser och vidast möjliga yttrande- och informationsfrihet: förtalsbestämmelsen. Den som publicerar anklagelser som allvarligt kan skada den anklagade måste vara beredd på rättsliga konsekvenser men måste också ges möjlighet att i en domstolsprocess visa att uppgifterna är sanna och har ett allmänintresse. En förutsättning är förstås att denna väl konstruerade avvägningsnorm verkligen tillämpas. Den lätt förutsägbara invändningen är att rättsväsendet har andra och viktigare uppgifter än att driva komplicerade och kostsamma förtalsprocesser om personangrepp på internet. Allt talar också för att det är sådana överväganden som ligger bakom den mycket strikta tillämpningen av regeln om de särskilda förutsättningarna för åtal i dessa fall; att hålla stånd mot en flodvåg av mål om ”pajkastningen på internet”.

Vi menar att en sådan attityd är kortsiktig och perspektivlös. Rättsordningen måste ge enskilda individer ett fungerande skydd mot angrepp och anklagelser på internet. Det går inte längre att bortse från att verkligheten har förändrats och att internet erbjuder ett mycket effektivt instrument för den som i grunden vill skada en medmänniska.

Samtidigt måste nätet försvaras som forum för ett fritt flöde av information, idéer och debatt. Internet kan inte fortsätta att vara ett laglöst land om det samtidigt skall vara en fungerande offentlighet i det demokratiska samhället. Integritetsskyddet och yttrandefriheten är i detta vidare konstitutionella perspektiv inte motstående utan sammanfallande intressen. Det är ett grundläggande medborgarintresse att klarlägga hur vi kan ta bort eller ändra den regel om särskilda förutsättningar för åtal som hittills har blockerat tillämpningen av förtalsbestämmelser på internet.

Percy Bratt Advokat och ordförande i Svenska Helsingforskommittén

Arne Ruth Fd chefredaktör DN och styrelseledamot i Svenska Helsingforskommittén