Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Åldersdiskrimineringen i arbetslivet måste brytas”

I rikspolitiken finns äldre nästan inte. Av 349 ledamöter är 9 ledamöter (2,6 procent) 65 år och äldre. I befolkningen är cirka 25 procent 65 år eller äldre, skriver Björn von Sydow och Barbro Westerholm.
I rikspolitiken finns äldre nästan inte. Av 349 ledamöter är 9 ledamöter (2,6 procent) 65 år och äldre. I befolkningen är cirka 25 procent 65 år eller äldre, skriver Björn von Sydow och Barbro Westerholm. Foto: Bertil Ericson TT

Skev representation. Åldersdiskrimineringen i samhället kryper ner i åldrarna. Men uppfattningen att äldre är mindre produktiva har svagt stöd i forskningen, tvärtom är den årsrika generationen en tillgång. Det är dags att slå hål på myterna kring äldre arbetskraft, skriver riksdagsledamöterna Björn von Sydow och Barbro Westerholm.

I Sverige liksom i andra länder ökar andelen äldre människor i samhället, dels för att vi lever längre, dels för att det föds färre barn. Det har väckt frågan om vi ska höja åldern till vilken vi har rätt att vara kvar i arbetslivet från 67 år till kanske 69 eller ännu högre. De som pensionerades 1913 hade i snitt elva år av pensionärsliv att se fram emot. Om vi hade samma längd på pensionärslivet i dag som 1913 skulle pensionsåldern ligga på runt 74 år.

Valet av pensionsåldern 67 år grundades inte på att människor av hälsoskäl inte orkade arbeta längre utan mer av sociala orsaker. Författaren Ivar Lo-Johansson ifrågasatte i sin bok ”Ålderdoms-Sverige”(1952) om detta var ett klokt val. I bondesamhället behövdes människor under hela livsresan, också på äldre dagar. Då orken tröt och de inte längre orkade med utomhussysslorna övergick de till att ta hand om barnbarnen och lära dem allt de kunde om omvärlden. Sen kom industrisamhället där ”gamlingen” var totalt ur leken. Ivar Lo-Johansson menade att ”Det borde ute i produktionen kunna skapas åldringsyrken, där inget annat är möjligt, halvtidstjänst för gamla osv. Allting skulle vara bättre än en anbefalld sysslolöshet”.

Ingen lyssnade på Ivar Lo-Johansson. Pensionsåldern sänktes 1975 till 65 år. Inte heller lyssnade man på Socialstyrelsen som 1981 föreslog att de som ville och kunde skulle få arbeta minst till 70 år ålder därför att arbetslivet var så viktig för en del människors livskvalitet och hälsa. De som fortsatte att arbeta var egenföretagare och människor i fria yrken som skådespelare. De arbetade så länge de var efterfrågade och så länge de tyckte arbetet var meningsfullt och stimulerande.

Så kom 2000-talet. Då påtalades det bland annat från pensionärshåll att dörren borde öppnas för de som ville och kunde fortsätta lönearbeta högre upp i åldrarna, dels för den mening åt livet arbetet gav dem, dels för utvecklingen av vårt välfärdssamhälle.

 

Året därpå kom Pensionsmyndighetens rapport ”Arbetsgivares attityder till äldre arbetskraft” som visade att arbetsgivares och fackliga representanters attityd till äldre arbetskraft är kluven, men huvudsakligen positiv. Det är därför anmärkningsvärt att de inte tycks vilja höja pensionsåldern ens från 67 till 69 år.

 

Pensionsåldersutredningen tillsattes och presenterade 2012 sitt betänkande ”Längre liv, längre arbetsliv” (SOU 2012:28) där man kan läsa att ”problemet för äldre som vill arbeta något längre är inte regler för pensioner med mera utan systematisk ålderism”. ”Särskilt i utbildningsintensiva branscher tycks attityden till äldre arbetskraft ha försämrats på tio år och åldersdiskrimineringen i arbetslivet omfattande och till och med värre än etnisk diskriminering”.

Året därpå kom Pensionsmyndighetens rapport ”Arbetsgivares attityder till äldre arbetskraft” som visade att arbetsgivares och fackliga representanters attityd till äldre arbetskraft är kluven, men huvudsakligen positiv. Det är därför anmärkningsvärt att de inte tycks vilja höja pensionsåldern ens från 67 till 69 år.

Nyligen skrev Erik Haglöf, som är i rekryteringsbranschen, ”Upp till 38 går för sig, efter 40 sjunker attraktiviteten stadigt på arbetsmarknaden och vid 45 – då kan man hälsa hem, som Hasse och Tage en gång formulerade det”. Åldersdiskrimineringen har onekligen krupit långt ner i åldrarna.

Så här kan det inte fortsätta. Vi anser att äldre personer borde få spela en större roll i samhället jämfört med för 100 år sedan då pensionssystemet infördes. Visa att de inte är tärande utan närande. Vi lever ju längre och har bättre hälsa, bättre utbildning och inte minst viktigt, livserfarenhet.

Det vi måste göra är att lyfta fram de fakta som finns om äldre i arbetslivet och slå hål på de myter som grasserar. Vi har därför bett Riksdagens utredningstjänst att se vilken forskning som finns om äldre i arbetslivet och betydelsen av deras livserfarenhet.

Stödet i forskningen är svagt för de flesta arbetsgivares och även människors i allmänhet uppfattning att äldre är mindre produktiva i arbetslivet än yngre. Omsättningen av personal över 50 år har visats vara lägre än för yngre. Äldre medarbetare är mer pålitliga och har högre grad av engagemang än yngre. Därtill har äldre medarbetare lika hög förmåga att lära nytt, är mer kreativa och innovativa samt har lägre frånvaro. Det finns inte någon signifikant skillnad i arbetsprestation jämfört med yngre medarbetare. Men det finns en skillnad mellan olika yrken. I vissa yrken har man stor nytta av sina arbetserfarenheter och kompetensen utvecklas under åren. I andra arbeten når man snart sin maximala prestation, som kan vara svår att bevara över åren trots den ökade erfarenhet man vår.

Beträffande beslutsfattande och problemlösning, vilket i olika utsträckning kan vara betydelsefullt inom olika delar av arbetsliv och politik, tycks det som om yngre fattar mer konsekventa beslut inom ett område de är intresserade av, medan äldre har en ökad förmåga att fatta beslut oberoende av eget intresse.

Det har också visats att äldre människor, tack vare sin samlade erfarenhet, kan hantera livets problem med flera olika verktyg jämfört med yngre och att dessa strategier används mer effektivt samt att äldre är mer kapabla att resonera kring sociala konflikter än yngre.

Vi anser att den forskning som finns om livserfarenhetens betydelse för produktivitet och beslutsfattande, trots att den är begränsad och delvis motsägelsefull, visar att den årsrika generationen är en tillgång i samhällslivet och att den kunskapen måste spridas. Sedan behövs det mer forskning, till exempel longitudinella studier om hur livserfarenheten utvecklas och utnyttjas hos människor över hela livstiden och vilket värde den har. Här borde till exempel det svenska tvillingregistret kunna användas.

I rikspolitiken finns vi äldre nästan inte. Av 349 ledamöter är 9 ledamöter (2,6 procent) 65 år och äldre. I befolkningen är cirka 25 procent 65 år eller äldre. I kommuner och landsting varierar det, men som regel är genomsnittsåldern något högre än i riksdagen.

Men observera att också de yngsta årgångarna är underrepresenterade i riksdagen. De tolv årgångarna mellan 18-29 år i befolkningen utgör 19,3 procent. Invalda riksdagsledamöter i de åldrarna motsvarar 10,9 procent. Det är klart att denna skeva åldersfördelning spelar roll för politikens inriktning.

Åldersdiskrimineringen måste brytas, var än den finns. I valet 2018 måste vi komma tillrätta med detta i politiken, på båda åldersflankerna.

Läs mer. DN Debatt
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.