I dag inleds Folkpartiet liberalernas landsmöte i Växjö. Partistyrelsen kommer att föreslå landsmötet att en så kallad parboendegaranti för äldre ska införas. Garantin innebär att äldre som lever tillsammans ska ha en lagstadgad rätt att fortsätta leva ihop när den ena behöver flytta till ett äldreboende. Det är oanständigt att livskamrater splittras och nekas möjligheten att leva den sista tiden tillsammans.

Många äldre makar har levt ett långt liv tillsammans, kanske ända sedan ungdomsåren, och har tänkt leva tillsammans till livets slut. Men som bekant kan inte alla äldre leva den sista tiden i det egna hemmet utan många behöver flytta till ett boende där de kan få vård och omsorg. Om par i denna situation ges möjlighet att leva de sista åren tillsammans är i dag upp till kommunernas godtycke.

Det är lika upprörande varje gång det rapporteras om äldre par som av kommuner nekas att fortsätta bo tillsammans när en av dem får sämre hälsa och behöver flytta till ett äldreboende. Omställningen och sorgeprocessen är för många stor när de tvingas lämna sitt hem och blir i många fall ännu större av att de också tvingas lämna sin livskamrat. Kvar hemma bor inte sällan en förtvivlad ensam kvinna eller man som saknar sin livskamrat att dela vardagen med.

Sedan 2006 innehåller socialtjänstförordningen en paragraf som säger att makar, sambor eller registrerade partner som har beviljats särskilt boende ska beredas plats i samma boende, om de så vill. Det var en välkommen förändring men långt ifrån tillräcklig, eftersom den inte gäller när bara ena parten har rätt till omsorg.

I dag är det upp till kommunernas goda vilja om makar får fortsätta bo tillsammans när en make inte längre kan bo kvar hemma. I vissa kommuner finns möjligheten för par att fortsätta bo ihop, även när endast en av makarna har biståndsbeslut, men i många fall nekas livskamrater möjligheten att fortsätta leva tillsammans. I flera kommuner har under senare år en diskussion därför väckts kring en så kallad parboendegaranti.

I exempelvis Norrbotten tillåter tre av fjorton kommuner par att bo tillsammans i äldreboenden trots att bara en av parterna har behov av vård. I flera reportage i SVT Nordnytt under slutet av september i år blev betydelsen av kommungränser skrämmande tydlig.

Anna-Lisa och Halvard i Piteå, som har varit gifta i 66 år, har fått en tvårummare på ett äldreboende i Piteå, eftersom Halvard har stora omvårdnadsbehov. Anna-Lisa berättar: ”Det är toppenbra, det går inte att få bättre. Vi har ju hjälp med allt och de kommer på nätterna och hjälper en och det är ju bara att trycka på larmet så har vi hjälp.”

I Gällivare däremot kan Albin och Gunborg inte längre bo tillsammans, eftersom Gunborg inte längre orkar ta hand om Albin i hemmet. ”Det är ju inte roligt att vara skilda. Han har ropat efter mig och jag sitter här hemma och gråter”, säger Gunborg i reportaget.

De kommunala skillnaderna i hur äldre par behandlas i detta avseende är inte rimliga. Möjligheten att fortsätta bo tillsammans med sin man/hustru på äldre dagar ska inte vara beroende av i vilken kommun någon bor.

Att tvingas leva åtskilda efter att ha delat allt under ett liv innebär naturligtvis en stor påfrestning, inte minst genom den oro som det vållar att inte få vara nära den som är sjuk. Ofta ligger även boendet långt från makarnas ursprungliga gemensamma hem, vilket kan försvåra möjligheten att besöka varandra.

Ett fortsatt liv tillsammans kan ge många äldre en ökad trygghet och livskvalitet, men innebär även att den anhöriga kan vara en resurs och underlätta personalens arbete genom sin närvaro.

Vi anser att det är hög tid att lagstifta om äldres rätt att fortsätta bo med sin livskamrat. Inget par ska tvingas leva åtskilda under sina sista levnadsår. Självklart kan det hända att makarna själva av olika skäl anser att det är den bästa lösningen att endast den ena i paret flyttar till ett äldreboende. Det kan bero på många år av ett alltför stort omvårdnadsansvar eller att exempelvis demens gör det svårt att leva tillsammans. Det måste alltid vara ett frivilligt val.

Folkpartiet har i många år varit pådrivande för att skapa fler platser inom äldreomsorgen. Äldreboendedelegationen, som leddes av Barbro Westerholm, överlämnande sitt slutbetänkande ”Bo bra hela livet” i december 2008 och konstaterade att behovet av bostäder anpassade till den åldrande människans behov kommer att bli mycket stort under överskådlig tid. Redan i dag råder det platsbrist i många kommuner och uppskattningsvis kommer 50 000 till 70 000 nya platser att behövas fram till 2040. Kommunerna behöver därför i snabb takt öka antalet platser.

Alliansregeringen stimulerar redan i dag den här utvecklingen genom det investeringsstöd som infördes redan 2007. En halv miljard om året har regeringen satsat för att få i gång byggandet av fler äldrebostäder i kommunerna, men hittills har endast en tredjedel av pengarna utnyttjats. Men förutom att detta arbete behöver påskyndas krävs en ökad flexibilitet och mångfald i boendeformer för äldre. En förstärkt parboendegaranti i socialtjänstlagstiftningen skulle kunna öka mångfalden av boenden. När nya lägenheter planeras och byggs kan en del av dessa anpassas till äldre makar med olika behov.

Alla makar, oavsett kommun och vårdbehov, ska kunna känna sig säkra på att de kommer att få leva sina sista år tillsammans om de så önskar. Det ska inte längre vara upp till kommunen att avgöra när det är dags för makar att skiljas åt.

Jan Björklund
partiledare (FP)

Barbro Westerholm
talesperson för äldrefrågor (FP)