Under senare år har maktförhållandena radikalt förändrats i det svenska samhället. Det har skett en stark förskjutning från frivilliga organisationer inklusive fackföreningsrörelsen till regeringskansliet, till näringsliv och lobbyister, till kommunikationskonsulter och andra betalda aktörer. Framför allt till näringslivet.

Statsvetaren Olof Petersson skrev 1989 i en bok om makten i Sverige: ”Ingen skildring av det svenska 1900-talssamhällets maktstruktur kan komma förbi att det finns två stora maktcentra, ett av privata ägare dominerat näringsliv och en av arbetarrörelsen dominerad offentlig sektor.”

Det kanske var en rättvisande beskrivning när det skrevs, men i dag vore den klart missvisande:

Arbetarrörelsens roll har minskat på grund av bristande framförhållning, svag opinionsbildning och svaga insikter om samhällsförändringarnas styrka, men också på grund av det organiserade näringslivets enormt stora framflyttningar i opinionsbildningen. Det finns i dag bara en maktstruktur i det svenska samhället: Näringslivets och dess olika organisatoriska grenar.

En del av den förändring som skett beskrivs i en utredningsrapport – gjord inom Arenagruppen – om svenska tankesmedjor och deras inflytande. Den visar hur företagssektorn har skaffat sig ett stort övertag i diskussionen om de grundläggande samhällsidéerna.

Näringslivet, genom enskilda företag men främst arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv (före detta SAF och Industriförbundet), satsar varje år hundratals miljoner kronor på att påverka den svenska allmänheten, medierna och skoleleverna. Timbro använder varje år 40–50 miljoner kr.

Från sitt ägande i byggföretaget NCC slussar folkpartipolitikern Antonia Ax:son Johnson 30–40 miljoner kr av vinsterna varje år till tv-kanalen och tidningen Axess. Mångmiljonvinster från tidningsverksamhet har överförts av Centerpartiet till tankesmedjan Fores som försöker påverka opinionen för en uppluckring av LAS. Den företagsorienterade tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) använder 40–50 miljoner kr per år i utrednings- och påverkansarbete. En femtedel av medlemmarna är statliga myndigheter, (exempelvis Arbetsförmedlingen, Rikspolisstyrelsen och Skatteverket), universitet och högskolor som betalar uppemot 155.000 i avgift varje år för att stödja borgerligt idéskapande och opinionsbildning i till exempel beskattningsfrågor.

I Svenskt Näringsliv ingår numera en rad statliga bolag, offentliga institutioner och oberoende medieföretag som DN, Svenska Dagbladet men också public servicebolagen SR, SVT och UR. Posten och LKAB är till exempel viktiga medlemmar och står således bakom agerandet i politiska frågor liksom i den aggressiva kampanjen i årets avtalsrörelse.

De politiska partierna har, med ett undantag, försökt starta egna tankesmedjor. Resultatet har varit klent. Socialdemokraterna har två tre personer anställda. Folkpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet har i bästa fall embryon. Centern har Fores.

Undantaget är Moderaterna. De har inte försökt öppna eget, deras intressen tillgodoses utmärkt väl av Svenskt Näringsliv, Timbro och de andra aktörerna. Personutbytet dem emellan är tätt.

Det moderata partiet har överlägset störst resurser. Tidskriften Fokus skriver att de valåret 2006 drog in ungefär 30 miljoner kronor genom olika insamlingsorganisationer – nästan åtta gånger mer än de andra riksdagspartierna tillsammans. Vilka bidragsgivarna var redovisas inte offentligt. Hur det ser ut i år får vi inte heller veta, varken vilka som bidrar eller med hur mycket. Men kretsen kring Svenskt Näringsliv torde vara tongivande även här.

Den ekonomiska och mediala makten är nu samlad i en krets kring Moderaterna och Svenskt Näringsliv liksom makten över den långsiktiga opinionsbildningen. Det vet vi. Finansieringen av Moderaternas parti och valkampanj kan vi bara spekulera över eftersom de vägrar att offentliggöra sina bidragsgivare.

Är det rimligt att politisk propaganda och långsiktigt opinionsarbete ska bedrivas så helt utan balans och offentlig insyn? Ska även demokratin underordnas den ekonomiska marknaden?

Med Mona Sahlins tillstyrkan av lagstiftning om offentlig redovisning av partiernas finansiering verkar det finnas en klar majoritet för detta krav. Kommer moderater och kristdemokrater nu att gå med på frivillig öppenhet för att undvika lagstiftning? Eller kommer FP och C att medverka till att M och KD ställs i den offentliga skamvrån? Det är hög tid att Sverige sällar sig till alla de länder som lever upp till öppenhet.

Bo Göransson
Sverker Lindström
Bengt Säve-Söderbergh
Arenagruppens vänförening