DN Debatt

”Alliansen har villkorslöst gett upp sitt eget inflytande”

Varför ska någon rösta på partier som tecknar överenskommelser om att inte arbeta i riksdagen för att få genomslag för sin politik, frågar sig Mikael Odenberg.
Varför ska någon rösta på partier som tecknar överenskommelser om att inte arbeta i riksdagen för att få genomslag för sin politik, frågar sig Mikael Odenberg. Foto: Lotta Härdelin

Kapitulation utan villkor. Oavsett vilka budgetförslag regeringen lägger så har Alliansen nu förbundit sig att inte stoppa dem i riksdagen. Decemberöverenskommelsen stärker dessutom Vänsterpartiets inflytande över regeringens ­ekonomiska politik. Det är konsekvensen av en illa skött regeringsbildning ­skriver Mikael Odenberg (M), tidigare gruppledare i riksdagen.

Ledarskribenter, kolumnister och politiska förståsigpåare analyserar nu som bäst vilka som vinner och förlorar på lördagens december­överenskommelse. Många bedömare tycks så här långt mena att partierna äntligen har tagit samhällsansvar och gemensamt lyckats lösa en allvarlig politisk kris. Den beskrivningen är långt ifrån invändningsfri.

Ett alternativt, och enligt min mening mer korrekt, sätt att beskriva decemberöverenskommelsen är som ett demokratiskt och parlamentariskt nederlag. Den innebär att partierna offrar viktiga parlamentariska ­principer och snuvar väljarna på möjligheten att ånyo få ­komma till tals i fria val. För mig är det heller inte uppenbart att ett politiskt system som framkallar ett nyval vart femtionde år ska beskrivas som ett system i kris.

Regeringsbildningen efter höstens val sköttes illa. Stefan Löfven sonderade aldrig förutsättningarna för att regera, utan bara för att bilda regering. Inte heller tänkte en plötsligt ledarlös allians längre än till själva regeringsbildningen. Man förklarade sig villig att släppa fram Löfven som regeringsbildare men hade ingen uppfattning om villkoren för att tolerera hans regeringsutövning.

När Sverigedemokraterna sedan valde att utnyttja alla sina parlamentariska möjligheter maximalt blev resultatet att regeringen inte längre kunde fullfölja sin ekonomiska politik. Om partierna i ett sådant läge inte är beredda att gå in i förhandlingar om de politiska sak­frågorna är extraval inte ett nederlag för ­demokratin, utan den logiska utväg som grundlagarna anvisar.

Det finns förvisso inget som talade för att ett extraval i mars skulle ha skapat förutsättningar för att bilda en majoritetsregering. Sverigedemokraterna hade sannolikt behållit och kanske till och med förstärkt sin vågmästarställning. Icke desto mindre skulle ett extraval ha kunnat skapa den nödvändiga dynamiken för att få fram en fungerande regering.

Även ett status quo hade – om partierna menar allvar med att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna – framtvingat politiska förhandlingar mellan Socialdemokraterna och Alliansen. Och för den händelse att Alliansen i stället blivit större än de rödgröna skulle Anna Kinberg Batra ha tillträtt som ny statsminister. Den möjligheten har alliansen nu frivilligt avstått ifrån.

En ny alliansregering i minoritet hade inte fått någon lätt resa. Men till skillnad från vad många föreställer sig hade det gått att regera landet, precis som det gjorde under den gångna mandatperioden 2010–2014. En alliansregering hade fått igenom sin budgetproposition nästa höst. Den hade nämligen aldrig ställts mot något enat rödgrönt alternativ. Sverigedemokraternas löfte att fälla alla budgetförslag som inte går deras väg hade därför varit ett tomt hot. Därtill kommer att det för varje regeringskris som ett parti skapar också blir allt svårare att utlösa nästa.

Decemberöverenskommelsen innehåller ­viktiga, om än till intet förpliktande, punkter om överläggningar kring försvaret, energi­politiken och pensionerna. Det är bra. De är alla områden i behov av breda lösningar. Överenskommelsens övriga punkter är desto mer betänkliga.

Den första är utfästelsen att det minsta blocket efter ett val ska lägga ner sina röster i omröstningen om ny statsminister. Detta utmålas som en seger för alliansen, eftersom Socialdemokraterna tidigare inte velat lova att släppa fram Alliansens statsministerkandidat om Alliansen blir större än de rödgröna.

Att företrädaren för det största blocket kallas till regeringsbildare följer emellertid redan av politisk logik och parlamentarisk aritmetik. Så skedde följaktligen också i höstas. Men som de fortsatta händelserna visade så räcker inte detta långt om regeringsbildaren sedan inte förmår att också skapa majoriteter i parlamentet till grund för sin regeringsutövning.

Varje regeringsbildning är unik. Därför är det inte ansvarsfullt att partierna på den ”förlorande” sidan i förväg avsvär sig möjligheterna att delta i processen och påverka regeringsbildningen. Oavsett hur och med vem statsministerkandidaten avser att bilda sin regering så lovar oppositionen nu att förbli passiva åskådare, utan några egna synpunkter. Så hade våra grundlagsfäder inte tänkt sig att en regeringsbildning skulle gå till.

Än mer anmärkningsvärd är den del av överenskommelsen som stadgar att en minoritetsregering alltid ska kunna få igenom sin budget, även om det inte finns stöd för den i riksdagen. I stället för en parlamentarisk process där regeringen tvingas söka sig fram till lösningar som kan vinna majoritet, så få vi en ordning där oppositionen lovar att inte störa genom att rösta på sina egna förslag.

Det är förvisso viktigt med samsyn om parlamentariska spelregler och gemensam praxis. Och det är bra att man blivit överens om att inte tänja på riksdagsordningen genom att exempelvis bryta ut enskildheter i ett redan fattat rambeslut och ändra det med hjälp av utskottsinitiativ, såsom skedde härom året med brytpunkten i den statliga skatteskalan. Därifrån är dock steget mycket långt till att hitta på olika regler, vars yttersta syfte är att förhindra att en faktisk majoritet i riksdagen får komma till uttryck i riksdagens beslut.

Syftet med allt detta sägs vara att förhindra att Sverigedemokraterna får någon makt. I själva verket är det Alliansens eget inflytande för resten av innevarande mandatperiod som man ger upp. Den kapitulationen är dessutom helt villkorslös. Oavsett vilka budgetförslag regeringen lägger så förbinder sig Alliansen att inte stoppa dem i riksdagen. Om så löntagarfonderna ska återinföras eller bankerna förstatligas så kommer Alliansen inte att stoppa förslagen, i vart fall inte så länge de ryms inom ramen för budgetpolitiken.

Till detta kommer att man med december­överenskommelsen ytterligare stärker Vänsterpartiets inflytande över regeringens ekonomiska politik. Alliansens förhoppning är naturligtvis att man genom överenskommelsen ska förhindra att blockpolitiken bryts upp, att Vänsterpartiet tydligt länkas till socialdemo­kraterna i ett rödgrönt block och att man därmed stärker sina möjligheter att vinna 2018 års val samt förbättrar möjligheterna att därefter regera i minoritet.

Den kvarstående frågan är dock varför någon ska rösta på partier som tecknar överenskommelser om att inte arbeta i riksdagen för att få genomslag för sin politik, utan som i stället lovar att lägga ner sina röster om man riskerar att få stöd för den.