Demonstranterna samlas om och om igen på Frihetstorget i Kairo. Det är glädjande och stimulerande, men hur har varit möjligt? Kanske är det fel fråga att ställa. Kufen, psykoanalytikern och marxisten Wilheim Reich har uppmanat oss att fråga, inte varför slaven gör uppror, utan varför han så ofta inte gör det. Hur kan det komma sig att en liten minoritet förmår att under långa tider förtrycka en majoritet?
Frågan har varit föremål för forskning. Ett projekt av forskare vid Stockholms universitet och Rhodes universitet i Sydafrika har sökt svaret. Här är några förslag till förklaring till hur förtrycket blir möjligt som vi stött på och analyserat. De är av samma intresse att ta del av för förtryckare som förtryckta. De utgör ett slags Machiavelli för vår tid.
En tradition förklarar förtrycket med hänvisning till ideologi. De förtryckande lyckas indoktrinera de förtryckta så till den milda grad att de får dem att tro att allt är som det bör vara. De förtryckta förtjänar inget bättre. Eller de förmås åtminstone att tro att inget bättre är möjligt. Världen de lever i må vara usel, men den är ändå den bästa möjliga.
Ideologiteorin utreds för närvarande av en doktorand vid Stockholms universitet, Niklas Olsson Yaouzis. Jag ska inte säga mer om den här. Jag tror inte på den.
En annan förklaring till förtryckets stabilitet hänvisar till de förtrycktas problem att koordinera sina handlingar. Förtryckarna är få, väl beväpnade och väl organiserade. De förtryckta är många, utan vapen, och illa organiserade. De har svårt att handla samfällt.
En viktig referens här är den franske tänkaren och amerikaresenären Alexis de Tocqueville, som med fascination beskrivit hur fångvaktare i Sing-Sing kunde hålla hundratals fångar under kontroll. Fångarna arbetade, med hackor i ett stenbrott, utan fängsel. Några få vakter höll dem under uppsikt. Varför gjorde fångarna inte uppror? De var ju till och med beväpnade! Enligt de Tocqueville finns en enkel förklaring. De fick inte tala med varandra. Försökte någon prata, gjorde han en ansats att samordna ett uppror, sköts han på fläcken av de få vakterna. Detta var tillräckligt för att hålla dem alla i schack.
Vi känner igen detta från Egypten. Mubaraks hejdukar var välorganiserade. Demonstranterna illa samordnade i sina handlingar. Mubarak stängde internet. Ändå har demonstranterna lyckats få till stånd ett uppror. Hur är det möjligt? De har funnit ett torg där de kan stråla samman! De har utan särskilt många förberedelser, utan mycken kommunikation, kunnat koordinera sina ansträngningar. Minns Ceausescu, som själv inbjöd till denna typ av motstånd. Mubarak visste bättre. Han framträdde inte inför demonstranterna. Ändå har han inte kunnat hindra dem från att träffas. Han har inte kunna ta torget ifrån dem.
Ska vi tro på koordinationsteorin gjorde Mubarak sig skyldig till ett felgrepp då han inte brutalt tilltvingade sig torget den natt då demonstranterna var få. Men kanske kunde han inte göra det? Kanske skulle militären ha gått emot honom om han försökt? Han fick lita till inhyrda gäng, vilka till sist gick bet på uppgiften. Det är glädjande, i så fall.
Ett problem för folket som vill göra uppror är emellertid inte bara att det, i en järnhård diktatur som förhindrar fri kommunikation, är svårt att samordna handlandet.
Ett annat problem har påpekats av hårdkokta Chicago-ekonomer (vilka beskriver sig själva som anhängare av teorin om public choice). Individen har inget incitament att delta ens i vällovliga revolutionära projekt, hävdar de.
Dessa ekonomers utgångspunkt är tanken att individen är egoistisk. Individen bryr sig i första hand om sig själv och sina nära och kära. Om de har rätt innebär det att det är ren dumhet att bege sig till Frihetstorget. Går jag dit kan jag få ett järnrör i huvudet eller skjutas till döds. Samtidigt är det klart att mitt deltagande är försumbart. Man kan vänta att hundratusentals ändå dyker upp. Det märks inte ens om jag är där eller ej.
Vinner upproret så kan jag gratulera mig själv. Jag drar nytta av demokratin, som är resultatet av upproret, utan att jag behövt betala något pris för att ha fått demokratin på plats. Misslyckas upproret så slapp jag åtminstone själv att ta några risker. Och, återigen, om jag går dit eller ej avgör inte sakernas utgång.
Tyvärr ligger det mycket i detta resonemang. Det förklarar varför fackliga organisationer måste straffa handlingar som uttrycker brist på solidaritet. Det blir nödvändigt att göra det lönsamt att vara med i kampen. Men möjligheten att på det sättet straffa fripassagerare är begränsad. De är särskilt begränsade i samband med ett spontant uppror såsom det vi ser i Egypten i dag. Det gör att utsikterna för revolutionen där är dystra.
Incitamentsproblemet, i kombination med koordinationsproblemet, kan förklara varför förtrycket i Egypten har kunnat upprätthållas i årtionde efter årtionde. Men det kan inte förklara det vi nu ser.
Vad vi ser i dagens Egypten är ju något annat. Hundratusentals individer har gått ut på torget och ifrågasatt diktaturen. Hur har det varit möjligt? Hur kan de kunnat bemästra sin egoism?
Sanningen är att de som demonstrerar inte är egoister. De är åtminstone inte egoister just nu. Sanningen är att det är möjligt för människor, i särskilda situationer, att höja sig över egoismen och visa solidaritet. Vi vet också ganska väl när detta är möjligt. Socialpsykologin har studerat detta, också experimentellt.
Här är några viktiga förklarande faktorer. De förklarar när och under vilka omständigheter vanliga människor såsom du och jag är beredda att visa prov på mod och solidaritet:
De förtryckta måste känna sig individuellt inlåsta i förtrycket för att göra något kollektivt åt saken. De måste känna att det inte finns någon möjlighet för dem, att individuellt lösa sin situation. De måste ha förlorat alla illusioner om ”social rörlighet”. I annat fall väljer de att snarare lösa sin situation individuellt, än att handla kollektivt.
De måste vidare uppfatta den rådande politiska situationen som stabil. Det förtryck de känner på sina bara ryggar får inte vara av en karaktär de tror snart kommer att försvinna av sig självt. I så fall är de beredda att vänta på bättre tider. De måste tro att förtrycket består, om de inte gör något åt saken.
Till sist måste de ha ställts inför något slags positivt exempel. De måste ha sett att några få, genuint altruistiska och modiga människor, har vågat gå i spetsen för förändringen – med ett någorlunda lyckat och stimulerande exempel. Är allt detta uppfyllt är de flesta av oss beredda att ta risker för det gemensamma bästa. Vi är beredda att visa prov på solidaritet.
Allt detta tycks ha inträffat i Egypten. Det är skört, men underbart att skåda. Mubarak har till sist tvingats bort. Revolutionen går in i en avgörande fas. Vi håller andan och hoppas på det bästa.
Torbjörn Tännsjö
professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet