”Allvarliga fel i Tamas bok”

Gellert Tamas har skrivit en bok om det svenska samhällets hantering av de apatiska barnen. Den är angelägen, spännande och skakande. Vi, ansvariga chefer inom barnpsykiatrin i Stockholm, läser den med särskilt intresse bland annat därför att vi vårdat ett stort antal av de här barnen.

Tamas granskar det politiska spelet på högsta politiska nivå i landet. Den delen lämnar vi därhän – den får bedömas och kommenteras av andra. Men boken är också en mycket kritisk betraktelse av vårdens insatser, bland annat BUP:s i Stockholm. Dessvärre finner vi där en serie allvarliga faktafel. Utifrån dessa går Tamas vidare och gör ”tolkningar” av det han tycker sig ha sett, tolkningar som genomgående går i samma riktning – maktens (i detta fall vårdens) svek mot de svagaste, de mest utsatta. Vår bild är en helt annan. Här ett par av många exempel:

Tamas skriver om nedläggningen av vårdavdelningen Eugenia, att ”många såg det som ett politiskt beslut”, direkt riktat mot överläkaren, som Tamas tror var obekväm i chefernas ögon. Förvisso var det ett politiskt beslut – nämligen att centralisera all BUP:s slutenvård och därmed lägga ner samtliga då existerande avdelningar. Beslutet fattades flera år tidigare – långt innan frågan om de apatiska barnen blev aktuell.

BUP i Stockholm har sedan 2005 valt att basera vårt vårdprogram för de apatiska barnen huvudsakligen på öppenvård. Om detta skriver Tamas att beslutet om öppenvård var tvärt emot ”den enda studie som fanns publicerad i ämnet”. Sanningen är en annan – och det vet Gellert Tamas. En samstämmig rapport, baserad på erfarenheter från alla Sveriges BUP-kliniker visade nämligen i en samlad bedömning att slutenvård ofta var destruktiv för dessa barn och familjer. Tamas känner till rapporten – han citerar den i andra sammanhang. Men här vill han få det att låta som om vi väljer en sämre vårdform därför att barnen är asylsökande.

Vi var 25 chefer från BUP i hela Sverige – med omfattande erfarenhet från vården av apatiska barn – som skrev en artikel där vi hävdade att de apatiska barnen var i behov av noggrann vårdplanering och samverkan mellan psykiatri, hemsjukvård, barnmedicin, skola och socialtjänst. Vi framhöll också att familjerna befann sig i en fullständigt omöjlig situation och att en reell förändring krävde en förändrad asylprocess. I Tamas version är detta ett förfärande dokument, ett tecken på att vi slutat grunda vårt arbete på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Maciej Zaremba skrev i sin recension i DN av Tamas bok att vi menade att barnen ”tar skada av sjukvård”. Så väl har ryktesspridaren Tamas lyckats i sitt uppsåt.

Den vårdform vi valt i Stockholm tar fasta på barnens och familjernas omfattande vårdbehov. I vårdkedjan ingår ett mobilt barnpsykiatriskt team, somatisk kontroll vid Sachsska barnsjukhuset, och vid behov hemsjukvård (ASiH), insatser från vuxenpsykiatrin och inläggning vid behov. Till vårdkedjan anslog den dåvarande politiska majoriteten 15 extra miljoner. Efter maktskiftet har den nya majoriteten valt att låta vårdkedjan fortsätta sitt arbete.

Tamas beskrivningar av omänskliga avvisningar av förtvivlade och svårt sjuka människor gör att man måste ifrågasätta, hur stora delar av det svenska samhället fungerar. Har all medmänsklighet och humanitet försvunnit? Åtskilliga exempel är förfärande läsning. Kan det vara möjligt att kolleger handlar så här? Och just som vi tänker så slår det oss: Varför ska vi tro att Tamas talar sanning i dessa fall – när vi vet att han far med osanning i de frågor som vi har personlig kännedom om? Och så utmynnar läsningen i stora tvivel om hans trovärdighet. Hur mycket av det han skriver är i själva verket ett utslag av ett syfte att manipulera oss som läsare, att driva sin tes genom att förvränga, förvanska, ljuga och förtiga det som inte passar in i hans agenda?

Olav Bengtsson
divisionschef för BUP i Stockholm
Sten Lundqvist
verksamhetschef för BUP:s specialenheter, i vilka ingår det mobila asylteamet MaST och flyktingenheten