DN Debatt

”Ändra beslutet att slopa stöd till svenskundervisning”

Svenska studenthemmet i Paris invigdes 1931. Nu planeras de statliga medlen till hemmet att dras in, skriver Olle Wästberg.
Svenska studenthemmet i Paris invigdes 1931. Nu planeras de statliga medlen till hemmet att dras in, skriver Olle Wästberg. Foto: Foto: Svenska studenthemmet i Paris

Budgetbantning som inte uppmärksammats. Regeringen vill dra in medlen till informationsinsatser och svenskundervisning i utlandet. I globaliseringen borde Sverige i stället anstränga sig mer för att få utländska studenter. Svenskundervisning i utlandet är dessutom delvis ett demokratiarbete, skriver Olle Wästberg.

Regeringens förslag i budgeten om att inom två år stryka anslagen för de svenska kultur- och forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul har fått så stark kritik att regeringen slagit till åtminstone halv reträtt.

Men ingen tycks ha uppmärksammat vad som står på en annan sida i budgeten: ”Medlen för Svenska studenthemmet i Paris, samt till Svenska institutet för informationsinsatser i utlandet och svenskundervisning i utlandet dras successivt in.”

Vad det handlar om är den undervisning i svenska språket och om svenskt samhälle och kultur som bedrivs på 228 universitet i 39 länder. 38.000 studenter läser svenska.

Anslaget för att locka utländska studenter till Sverige är till för att öka svenska lärosätens internationella kontaktyta – inte minst sedan antalet utomeuropeiska studenter vid svenska universitet minskat med 75 procent sedan studieavgifterna för utomeuropeiska studenter infördes.

Till detta kommer att den förra regeringen aviserade att de skulle minska de biståndsfinansierade stipendierna till studenter från biståndsländer. Biståndsmedlen ska användas till flyktingmottagning. Det fullföljs nu av den nuvarande regeringen.

Tillsammans bidrar detta till att göra svenska lärosäten mer provinsiella och slutna.

Detta är inte partiskiljande frågor. Alliansregeringen försökte lägga ner det svenska kulturhuset i Paris men tvingades ändra sig – en parallell till vad som nu händer med de tre Medelhavsinstituten.

Alliansregeringen strök också Svenska institutets medel för att stötta översättning av svensk litteratur till andra språk (även om ett mindre anslag kom tillbaka i annan form hos Statens kulturråd.)

Det är en bild av blocköverskridande oförmåga att inse att vi lever i en globaliserad värld, där kontakter och internationella nätverk är nödvändiga. I Sverige betyder kultur och kulturarv långt mindre än i de flesta andra länder, vilket bidrar till den svenska isoleringen.

Svenskundervisningen vid utländska universitet är en unik kontaktyta. Det finns praktiska fördelar – den ger möjlighet för ambassader att rekrytera svensktalande lokalanställda, och svenska företag kan få svensktalande medarbetare i andra länder. Men långt viktigare är att vi kan ta tillvara ett intresse för Sverige. Svenskstudenterna blir ofta brobyggare och Sverigeambassadörer.

Många länder stöttar undervisning i sitt språk utomlands. England med British Council, Frankrike med Alliance Francaise, Spanien med Cervantesinstitutet och många andra. I USA kunde jag se hur Norge satsade långt mer än Sverige.

Grundförutsättningarna för svenskundervisningen ges av de lokala universiteten, men möjligheten att rekrytera lektorer i svenska är beroende av att Sverige kan dem kompletterande ekonomiskt stöd. Dessutom har Sverige bidragit med läromedel, sammanhållande konferenser och liknande. Om Sverige sänder signalen att svenskundervisningen inte är angelägen kommer den ganska snart att försvinna från de flesta universitet.

Till det kommer att svenskundervisningen i länder som Vitryssland, Ukraina, Ryssland och Kina är en del av svenskt internationellt demokratiarbete. Jag minns när jag träffade en student från Vitryssland och frågade henne vad det viktigaste var som hon lärt sig i svenskstudierna. Hon svarade: ”Att man får säga emot sin lärare.”

Att lägga ner svenskundervisningen är ett slag mot öppenhet och internationella nätverk.

En vecka innan riksdagsvalet kom ”Shanghaiindex” (Academic Ranking of World Universities 2014 från Shanghai Jiao Tong University). Det är den mest prestigefulla mätningen av kvaliteten på världens universitet. Och den säger rätt mycket om Sveriges ställning i en alltmer globaliserad värld. Det är en fråga som borde ha varit en huvudsak i valdebatten, men resultaten drunknade i den nationella valdebatten.

Det gjorde också World Economic Forums årliga rapport om länder konkurrenskraft där Sverige ytterligare halkade ner. Vi låg på tredje plats 2011 och hamnade nu på tionde plats.

Jag har i olika sammanhang besökt universitet i till exempel Kina och staterna vid Persiska viken och sett hur de medvetet försöker rekrytera de bästa forskarna, lärarna och studenterna. Därför att kunskap är nyckeln till framtida välstånd.

Sverige är inte med i den tävlan. Det svenska regelsystemet förbjuder svenska universitet att ha verksamhet utomlands och utländska universitet får inte etablera sig här. De nya studentavgifterna – i sig motiverade – har fått till följd att svenska campus är mindre internationella än förut.

I Shanghaiindex dominerar USA helt, som vanligt: Av de 20 bästa universiteten är 16 amerikanska, med Harvard i topp. Av de 50 bästa är 32 amerikanska. Ett svenskt universitet, Karolinska institutet, kvalar in på plats 47.

Sverige måste bli bättre. Vi vill fortsätta att ha jämförelsevis hög levnadsstandard och hyggliga löner. Ska det vara möjligt i en allt öppnare internationell konkurrens måste vi vara mer välutbildade, mer produktiva och mer innovativa än andra. Det kräver svenska universitet med öppna dörrar mot omvärlden.

När vi införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter insåg alla att det skulle leda till långt färre studenter. För att kompensera detta föreslogs två stipendiesystem. Det ena skulle locka toppstudenter. Det andra var för studenter från biståndsländer. Det första systemet stoppades av Anders Borg. Det andra kom till, men krymps alltså nu drastiskt.

Den nya regeringen måste skaffa sig en handlingsplan för hur Sverige ska kunna klara sig i en globaliserad ekonomi och behålla de svenska forskningsbaserade storföretagen i Sverige. Hur det gått för den svenska läkemedelsindustrin är skrämmande.

Reinfeldtregeringens globaliseringsråd arbetade i flera år med ett utförligt program för att öka Sveriges chanser i en globaliserad ekonomi. När man tidigare talade om länders ”komparativa fördelar” var det något som var varaktigt. Numera kan de snabbt försvinna eftersom fördelarna handlar mer om kunskap än om gruvor och all information finns tillgänglig för alla. En rad av Globaliseringsrådets förslag borde snabbt genomföras för att Sverige inte ytterligare ska halka efter i utbildningskraft och innovationsklimat. Någon i den nya regeringen kanske kan dyrka upp den låda där Anders Borg la förslagen.

Ett första steg är en snabb reträtt från idén att lägga ner svenskundervisningen utomlands och att öka ansträngningarna att rekrytera utländska studenter.