DN Debatt

”Andra partier måste möta SD:s väljare utan SD-politik”

Sverigedemokraternas valupptakt på Långholmen i Stockholm inför årets EU-val samlade en stor publikskara.
Sverigedemokraternas valupptakt på Långholmen i Stockholm inför årets EU-val samlade en stor publikskara. Foto: ANDERS WIKLUND / TT

Framgångarna får följder. Hittills har en liberal integrationspolitik varit möjlig, men det blir svårt om SD etableras på 10 procent. Utmaningen är att möta SD:s väljare utan att närma sig SD:s politik. Det är illa att varken höger eller vänster sökt mandat för kamp mot segregationen, skriver Andreas Johansson Heinö.

Sverigedemokraternas framgångar utgör ett unikt kapitel i svensk politisk historia. Inget annat parti har haft stadigt växande väljarstöd sex val i rad. Inget annat nytt parti har fortsatt att växa efter riksdagsinträdet. Miljöpartiet och Ny Demokrati ramlade ur efter sina första mandatperioder och Kristdemokraterna överlevde med minsta möjliga marginal. Sverigedemokraterna lyckas däremot återigen fördubbla sitt väljarstöd och ser nu inte bara ut att bli tredje största parti i riksdagen utan också näst största parti på ett antal orter i Sverige. Detta är 2000-talets enskilt största förändring av den politiska kartan i Sverige.

Förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar ska inte sökas i enskilda händelser och inte heller uteslutande i Sverige. Invandringsfientliga partier samlar numera i genomsnitt drygt 10 procent av de europeiska väljarna. Ofta framställs nationalism och populism som ett växande hot som ligger framför oss. Men den stora förändringen har redan inträffat. Nationalism har de senaste decennierna återkommit som en mobiliserande ideologisk grund i partisystemen över hela Europa. Den stora tillväxten av väljarstödet skedde på 1990-talet, det senaste decenniet har snarare präglats av konsolidering.

Det finns specifikt svenska förutsättningar – ett endimensionellt partisystem, en jämförelsevis positiv invandringsopinion, en stark antirasistisk norm – som sannolikt försenat Sverigedemokraternas framgångar, men drivkrafterna bakom väljarstödet är i grunden desamma som i övriga Europa.

Etablerade partier har i stora delar av Europa sedan mitten av 1980-talet tagit ställning för globalisering, för en fördjupad europeisk integration och för ökade rättigheter för minoriteter. I vissa länder, Sverige inkluderat, har detta kombinerats med en liberal invandringspolitik och ett ideologiskt ställningstagande för mångkulturalism.

Majoriteten av väljarna har hängt med i svängarna. Men det finns också en icke obetydlig minoritet som är tveksam eller direkt negativ till dessa förändringar. I vissa länder ryms i allt större utsträckning motstånd mot mångkulturalism och invandring inom etablerade högerpartier men i många länder har det också skapats ett utrymme för antiinvandringspartier.

Dessa partier skiljer sig åt avseende historia, grad av extremism, och placering på vänster-högerskalan, men de förenas av en grundläggande åsiktsgemenskap och de kanaliserar ett missnöje som förknippar växande samhällsproblem med ökad invandring och pluralism.

Det är trist men logiskt att Sverigedemokraterna kan profitera på invandringspolitiken. Det finns i Sverige ingen konkurrens om den ganska stora grupp väljare som tycker det är viktigt att invandringspolitiken blir mer restriktiv.

Samtidigt bör framhävas att en majoritet av väljarna har röstat på de fem partier som står bakom Europas mest liberala invandringspolitik. Det är viktigt att understryka, oavsett hur den regering som nu bildas kommer att se ut, att det saknas mandat från väljarna för begränsningar av invandringspolitiken.

Finns det då några lärdomar att dra av hur de etablerade partierna bör förhålla sig till Sverigedemokraterna framöver? Många förvånades när järnrörsskandalen inte följdes av sjunkande väljarstöd. När Sverigedemokraterna i stället fortsatte växa etablerades en uppfattning att partiet i själva verket gynnas av skandaler. Båda förväntningarna är problematiska. Enskilda skandaler är i sig sällan tillräckliga för att långsiktigt påverka väljarstödet för något parti. Men naturligtvis har det betydelse för väljaropinionen att SD konsekvent förekommer i graverande skandaler. För den stora grupp väljare som starkt ogillar SD bekräftar rubrikerna uppfattningen att SD är ett genuint rasistiskt parti. För den grupp väljare som sympatiserar med partiets politik tenderar i stället de återkommande granskningarna att öka misstroendet mot etablerade medierna som anses behandla SD orättvist. I kombination med omfattande och återkommande protester mot Sverigedemokraternas politiska möten resulterar de skilda uppfattningarna av mediernas roll i en förstärkt polarisering mellan SD:s och övriga partiers väljare och en fortsatt mycket hög tröskel för samarbete.

I ett europeiskt perspektiv är det svårt att belägga orsakssamband mellan etablerade partiers agerande och väljarstödet för invandringsfientliga partier. Sverigedemokraterna har varit politiskt isolerade under sin första mandatperiod i riksdagen. De som framhäver det unikt svenska i detta tenderar emellertid att missa att även andra länder prövat denna väg, åtminstone till en början.

Däremot är det sällsynt att etablerade partier har tillräcklig uthållighet för att fullfölja en sådan utfrysningsstrategi över flera mandatperioder.

Varken 1991–1994 eller 2010–2014 har närvaron av invandringsfientliga partier utgjort några allvarliga hinder mot en liberal migrationspolitik. Men om vi går mot en situation där ett antietablissemangsparti etablerar sig på en nivå kring tio procent i väljarkåren kommer det oundvikligen att få konsekvenser. Förutsättningarna för de borgerliga respektive de rödgröna partierna att vinna egen majoritet i riksdagen kommer att vara utomordentligt små så länge Sverigedemokraterna är tredje största parti.

Utmaningen för övriga partier är att därför att möta SD:s väljare utan att närma sig SD:s politik. Det är en delikat uppgift som förutsätter att de slutar ge bort integrationsfrågan till det parti som har minst intresse för det.

Integrationen var ett av alliansens profilområden 2006. Det fanns en skarp problemformulering – framgångsrikt visualiserad av Folkpartiet genom exempelvis ”Utanförskapets karta” – och en tydlig ideologisk idé om hur denna skulle brytas. Facit åtta år senare skäms inte för sig: Alliansen har, sannolikt genom sin jobbpolitik, lyckats bromsa tillväxten av utanförskapsområden.

Men i regeringsställning har man valt att aktivt tona ner problem. I alliansens 137 sidor långa valmanifest nämns inte ordet segregation en enda gång. Socialdemokraterna har sedan förra året kongressbeslut på att inte prata om integration. I Almedalen var Jimmie Åkesson därför ensam bland partiledarna att prata om integrationsproblem.

Det är en allvarlig brist på politiskt ledarskap att varken alliansen eller de rödgröna partierna har sökt mandat från väljarna för att på allvar bekämpa segregationen i Sverige. En regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att innebära mer av symbolpolitik och garanterat inga av de nödvändiga reformer som krävs på arbetsmarknaden. Under tiden kommer Sverigedemokraterna, som inte har någon integrationspolitik, fortsätta tillåts vara det enda parti som pratar om segregationen. Med goda utsikter att fortsätta växa.