Sverigedemokraterna. Ärkefienderna S och M i Stadshuset sluter sig samman i en nästan rörande värdegemenskap.
I ett utspel i Sveriges Radio (12/4) deklarerade det moderata finansborgarrådet Sten Nordin och det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet Carin Jämtin att man efter valet i höst är beredda att bilda en blocköverskridande majoritet för att stänga Sverigedemokraterna ute.
I valrörelse efter valrörelse har S och M försökt övertyga stockholmarna att de båda partierna står för en till varandra diametralt motsatt syn på samhällsutvecklingen och att en röst på det andra partiet skulle leda till katastrof. Sverigedemokraterna har ifrågasatt denna bild och pekat på det faktum att S och M har kommit att bli till förvillelse lika och att den svenska politiken förvandlats till en krympande ankdamm, där minsta krusning på vattenytan följs av ett öronbedövande kvackande.
S och M är i allt väsentligt överens i de stora ideologiska frågorna. De kvarvarande nyansskillnaderna är ofta inte större än att båda partierna med lätthet skulle rymmas inom till exempel de amerikanska Demokraterna eller det brittiska Labourpartiet. För dessa påpekanden om den rödblå kejsarens nakenhet har vi fått utstå mycket spott och spe. Det har till och med sagts att vårt påstående om att vi är de enda egentliga utmanarna till ett i det närmaste homogent socialliberalt etablissemang, är ett bevis på att vi skulle hysa en konspiratorisk världsbild.
Utannonseringen av en socialmoderat samregering i Stockholm måste dock ses som det slutgiltiga beviset för att vi har haft grund för våra påpekanden. I samma ögonblick som en utmanare kliver in på arenan sluter sig ärkefienderna samman i en nästan rörande värdegemenskap. Det faktum att utannonseringen av den kommande samregeringen skedde innan utmanaren ens tagit sig in i kommunfullmäktige och innan något av partierna fört några samtal med utmanaren kring förutsättningarna för eventuellt samarbete, understryker hur minimalt det ideologiska motståndet måste ha varit.
Alla frågor utom just bevarandet av Europas mest extrema massinvandringspolitik är uppenbarligen förhandlingsbara. Sverigedemokraterna förespråkar ju att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället i stället för motsatsen och att nivån på invandringen bör vara i samma storleksordning som i våra grannländer. I den socialmoderata världen är detta detsamma som att ha en ”förkastlig människosyn”, och därmed blir det också ointressant vad SD tycker i övriga frågor och all form av dialog tycks utesluten.
Om S menade allvar med att ”aldrig någonsin, aldrig någonstans” samarbeta med partier som har en tvivelaktig människosyn så borde man rimligen inte stödja sig på ett före detta diktaturkramande kommunistparti, eller inom ramen för Socialistinternationalen ha kontakter med partier som inte varit främmande för terrorhandlingar och inskränkningar av demokratin. Men den socialdemokratiska moralen är uppenbarligen lika relativ som värdet av de socialdemokratiska vallöftena.
I och med beskedet om den socialmoderata samregeringen i Stockholm har ytterligare ett steg tagits mot enpartistyre. Situationen påminner mer och mer om den i semidiktaturer som till exempel Egypten, där oppositionella röster förvisso accepteras men bara så länge de inte utmanar makten och den rådande ordningen.
De Stockholmsväljare som vill se en fortsatt bred konsensuspolitik som bygger segregation i Stockholms förorter och bannar den som ifrågasätter bör rösta på den rödblå röran. De som vill se en förändring av det politiska klimatet och en vitalisering av demokratin bör rösta på Stockholms enda oppositionsparti…
Jimmie Åkesson
Partiledare (SD)
Linus Bylund
Ordförande SD Stockholms Stad