Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Ansök om Nato-anslutning tillsammans med Finland”

Jens Stoltenberg, generalsekreterare i Nato, talar inför en grupp amerikanska soldater i Tjeckien den 9 september.
Jens Stoltenberg, generalsekreterare i Nato, talar inför en grupp amerikanska soldater i Tjeckien den 9 september. Foto: Petr David Josek

Kan inte stå utanför. Vi är tillbaka i kalla krigets säkerhetsdilemma, men med sämre förutsättningar. Det finns inte ens teoretiska möjligheter att stå utanför en väpnad konflikt i närområdet. Sverige bör ansöka om Nato-medlemskap och det måste göras tillsammans med Finland, skriver Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys.

Sverige bör ansöka om Nato-medlemskap, och göra detta tillsammans med Finland. Det finns i det försämrade läget i närområdet inte längre någon säkerhetspolitisk vinst med att fördröja detta, i stället bör formerna för ett medlemskap skyndsamt utredas och förberedas gemensamt.

Svenskt Nato-medlemskap var under det kalla kriget en tabubelagd säkerhetspolitisk icke-fråga. Officiellt valde Sverige efter 1949 att förbli alliansfritt och i händelse av krig förlita sig på neutralitet och ett eget nationellt försvar. I hemlighet knöt Sverige omfattande kontakter västerut och förberedde militär samverkan och understöd, om så behövdes med amerikanska kärnvapen. Denna dubbelbottnade politik innebar att Sverige både kunde förlita sig på alliansfriheten och ändå förespeglas bistånd som en allierad.

Många har velat beskriva denna politik som framgångsrik. Men ingen vet hur den skulle ha fungerat i praktiken. Västsamarbetet kunde ha ökat riskerna för ett sovjetiskt angrepp i ett tidigt skede av ett krig. Samtidigt var de hemliga säkerhetsgarantier Sverige fått varken formellt eller politiskt bindande. Intresset för att på allvar värdera dessa risker var litet, dessutom var det få som alls kände till dem. Och så blev det ju inget krig.

I det nya säkerhetspolitiska läge som växte fram i Europa på 1990-talet förlorade dessa överväganden sin betydelse. Sverige var inte längre en randstat mellan två militärallianser utan alltmer inbäddat i en europeisk säkerhetsgemenskap där det var otänkbart att Sverige skulle försöka vara neutralt om ett annat land i närområdet angreps, lika otänkbart som att det alls skulle utbryta krig i Europa igen.

Sverige inledde därför den stora demonteringen av det nationella försvaret. I fortsättningen handlade det om att söka säkerhet kollektivt, fast i andra former än under det kalla kriget. Sverige närmade sig steg för steg Nato, men denna gång officiellt genom deltagandet i de stora multinationella operationerna på Balkan och i Afghanistan. Frågan om medlemskap fanns i bakgrunden men hade förlorat mycket av sin tidigare laddning. Alla var ju på samma sida numera. Och även icke-allierade länder fick vara med på samma villkor i den internationella krishantering som nu stod högst på dagordningen. Så på sätt och vis åt Sverige återigen kakan och hade den kvar, nu i sällskap med Finland, men utan egentligt risktagande för någondera i det rådande läget.

Den europeiska säkerhetsordningen, eller snarare föreställningen om den, slogs i bitar genom det ryska agerandet 2014. Det hade inte saknats varningssignaler men i Sverige, liksom i många andra västländer, fungerade tron på en ny stabil säkerhetsordning som ett filter. Men den avgörande frågan i dag för Sveriges del är inte varför de säkerhetspolitiska analyserna slog fel eller vem som egentligen blev trängd av vem efter det kalla kriget utan hur en ny uppbruten ordning, där militärt våld i stor skala mellan europeiska stater plötsligt visat sig vara möjligt, ska hanteras.

Sverige är nu tillbaka, inte i det kalla kriget, men i det kalla krigets säkerhetsdilemma, under förändrade och försämrade förutsättningar. Det finns inte längre ens teoretiska möjligheter för landet att stå utanför en väpnad konflikt i närområdet. Vi har själva dödförklarat neutralitetsoptionen och även om vi skulle försöka frambesvärja den igen saknar svensk neutralitet fullständigt trovärdighet. Sverige har inte heller någon egen militär avskräckningsförmåga. Nedmonteringen av det nationella försvaret var den framgångsrikaste delen av den stora försvarsreformen efter 2000.

 

Om Finland eller Sverige ensamt beslöt sig för att söka medlemskap i Nato skulle denna negativa effekt förstärkas för det land som då stod utanför alliansens kollektiva säkerhetssystem. Därför måste de två länderna agera koordinerat, inte bara av solidaritet utan av egenintresse.

 

Inför ett möjligt militärt hot befinner sig landet i det sämsta av alla lägen: närmandet till Nato har nu definitivt gjort det som det hemliga samarbetet under det kalla kriget riskerade att göra: Sverige är en västlig klientstat. Men vi saknar liksom Finland bindande säkerhetsgarantier, trots att frånvaron av sådana garantier i form av Nato-medlemskap inte kan förväntas ge någon ökad säkerhet, snarare tvärtom. Vi riskerar att bli en gråzon, ett område som ägnar sig för maktdemonstrationer och i värsta fall kuppartade positionsframflyttningar. Nato kan förväntas gå i krig för Dagö och Ösel och Bornholm, men inte för Hangö, Åland eller Gotland.

Att vara en nära säkerhetspolitisk partner är en sak, men att i ett tillspetsat läge vara tillförsäkrad beskydd enligt Nato-stadgans artikel 5 är förbehållet medlemmarna av klubben. Det är och förblir en avgörande skillnad mellan friends and allies, något som Georgien fick erfara 2008 då den insats man gjort i den USA-ledda operationen i Irak visade sig vara investeringar i ett luftslott.

Om Finland eller Sverige ensamt beslöt sig för att söka medlemskap i Nato skulle denna negativa effekt förstärkas för det land som då stod utanför alliansens kollektiva säkerhetssystem. Därför måste de två länderna agera koordinerat, inte bara av solidaritet utan av egenintresse. Det ensamma landets destabilisering drabbar alla i regionen. Nato-frågan handlar alltså inte bara eller ens huvudsakligen om att knyta två separata stater och försvarsmakter till en allians utan om att skapa ett enhetligt och förutsägbart säkerhetssystem i det nordisk-baltiska området. Detta handlar inte om ideologi utan om geostrategi, om den avgörande betydelsen av operativt djup för utsatta småstater. En finländsk och svensk alliansanslutning ger möjligheter att skapa en trovärdig förmåga att avvärja både omfattande och mer begränsade militära framstötar från Ryssland, oberoende av var eller mot vem de riktas.

Nato är en asymmetrisk allians. Dess resursstarkaste och på många sätt dominerande medlem är en supermakt med fortsatta maktpolitiska aspirationer av ett annat slag än en småstat. Detta dilemma kan inte lösas, men Danmark och Norge har sedan Nato-anslutningen tvingats hantera balansen mellan avskräckning och förtroende, mellan amerikanskt närvaro i olika former och sovjetisk/rysk verklig eller spelad misstro och fruktan.

Fortfarande på hösten 2013 kunde Nato-frågan förbli vilande. 2015 är detta inte längre fallet. Dagens säkerhetsdilemma innebär att det inte finns något att vinna på att fördröja ett beslut. Att tro att man kan blidka Ryssland genom att ligga lågt i Nato-frågan är bara självbedrägeri. De upprepade ryska officiella hotelserna understryker detta: dagens Ryssland drar sig inte för att hota sina grannar när dessa vill skydda sig själva. Det finns alltså inget neutralt trovärdighetskapital kvar att förvalta, bara en med tiden ökande risk förknippad med en politisk linje som kanske skulle ha varit ändamålsenlig i en annan värld, men inte i den som vi nu har att förhålla oss till och i värsta fall försöka överleva i.

Läs mer. DN Debatt