DN Debatt

”Är människorna mer värda i storstaden än på landet?”

Resursdränering. När staten minskar sin service utanför storstäderna får det både praktiska och etiska konsekvenser. Det underförstådda budskapet till människor runt om i Sverige är att de inte är värda att satsa på. I grunden handlar det om människosyn, skriver Åke Bonnier, biskop i Skara.

Efter 54 år i Stockholm flyttade jag i fjol till Skara. Båda är underbara städer, men flytten ger också perspektiv på den centralisering som de senaste decennierna har präglat Sverige.
I min nya hemstad har debatten under våren handlat om två statliga nedläggningar. Det ena är Lantbruksuniversitetets beslut att upphöra med utbildningar i Skara. Dessa flyttar i stället till Uppsala.

Det andra beslutet är indragningen av det servicekontor som funnits i staden. Det har drivits av Skatteverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten. Nu är det borta, resurserna flyttas till större orter.

Den här utvecklingen är inte unik för Skara. Sedan 2006 har 14 000 statliga jobb försvunnit från de delar av Sverige som ligger utanför storstäderna. Under samma tid har 1 700 jobb tillkommit i storstadsregionerna.

Man kan fråga sig om detta gör så mycket. Numera finns ju internet och telefon. Men att förstå myndigheternas blanketter är inte alltid så lätt över internet, och att mötas via telefon, skype med mera har sina begränsningar.

Man kan dessutom fundera över de förklaringar som ges till centraliseringen. Argumentet att "vi måste använda skattepengarna på bästa sätt" kan låta harmlöst. För vem vill inte att staten tar ett positivt ansvar för skatteresurserna? Men staten måste också ta ett visst ansvar för medborgarna.

Nu sker i praktiken en "klassning", där invånare på de större orterna erbjuds full service. Till alla andra är det underförstådda budskapet att de inte tillhör de utvalda. Detta är också en sorts segregation.

Men det är inte bara indragen offentlig service som påverkar förutsättningarna att leva och arbeta. Uteblivna satsningar på infrastruktur, bristfälliga nät för mobiltelefoni och utglesning av skolor är annat som gör det svårt att leva där tidigare generationer kunde försörja sig.

Dessutom är bristande kännedom om varandras villkor en viktig faktor. Det går inte att tänka sig Sverige utan Stockholm. Tyvärr verkar den omvända tanken förekomma. Det tycks gå att tänka sig Sverige utan en landsort och landsbygd där människor kan bo och utvecklas med allt det stöd hon behöver av lokal service, utbildningsmöjligheter etcetera.
Det finns dessutom en risk att kommande generationer inte förstår vikten av landsbygden som områden för produktion av mat, virke etcetera.

Ju fler som växer upp i storstad, desto större riskerar kunskapsluckan att bli. Det finns snart inte längre någon äldre och bofast generation att besöka på landet. Därför måste det till andra åtgärder för att ge de kunskaper som förut var självklara.

Svenska kyrkan är enligt lag ålagd att vara rikstäckande. Dessutom måste vi hålla öppet i de kyrkor som fått statsbidrag till renovering. Detta strider inte på något sätt mot vår egen strävan att vara till för alla människor. Men det är intressant att staten ställer de kraven på en medlemsorganisation, när man inte verkar ha samma krav på sin egen verksamhet.

Men vi vill att kyrkan ska vara verksam i hela Sverige. Det ligger i kyrkans identitet som folkkyrka. Den nuvarande spiralen av centralisering behöver brytas eftersom den är en förlust både för samhället och för enskilda människor. Många måste hjälpas åt att bryta det lönsamhetstänkande som finns i synen på medborgarna. Ett mångfaldens samhälle med en levande landsort och landsbygd är något som borde vara en självklarhet i vårt resursrika land.

För att detta ska bli en verklighet krävs flera åtgärder både när det gäller myndigheters närvaro, infrastruktur, opinionsbildning och skolornas arbete. Ingen är betjänt av ett samhälle som segregeras, inte heller när det gäller synen på storstad och landsort.
I slutänden handlar allt detta om människosyn. Den kristna människosynen talar om alla människors lika och gränslösa värde. Säkerligen delar vi den synen med många oavsett samfundstillhörighet, kanske med de allra flesta oavsett allt.

Men den stora frågan är i så fall hur vi kan förverkliga en sådan syn i vår samhällsstruktur och utifrån de samlade resurserna. Risken med den pågående segregeringen är att landsort och landsbygd i än högre grad blir glesbygd där människovärdet bekräftas av var du har din huvudsakliga dygnsvila.