Med islamofobiska budskap försöker Sverigedemokraterna nå fyra procent. Regeringen har bett Säpo kartlägga all militant islamism i Sverige. Judiska församlingar känner osäkerhet. Flera EU-länder vill följa parlamenten i Belgien och Frankrike och förbjuda religiös klädsel som täcker ansiktet.
Religionsfriheten har inte haft större betydelse i ett svenskt val sedan vi fick religionsfrihetslagen 1951.
Sverige har juridiskt klarat omställningen mot ett mångreligiöst samhälle väl, vilket inte minst handskakningsdomen i Stockholms tingsrätt visade. Domstolen medgav att en muslimsk man, som mist försörjning för att han vägrat ta den kvinnliga chefen i hand av religiösa skäl, hade diskriminerats.
Men att myndigheter och domstolar kan motverka diskriminering innebär inte att allmänhet eller de politiska partierna är beredda att välkomna en utveckling där Sverige tar klivet från ett monolitiskt kristet protestantiskt till ett mångkulturellt samhälle som söker sin roll i en globaliserad värld.
Sveriges resa mot religiös pluralism är lång. Efter reformationen 1593 var det förbjudet att vara katolik. Drottning Kristina abdikerade, bland annat för att kunna leva ut sin tro, och den franske ambassadören hade unik dispens att leva som katolik i Stockholm.
När frikyrkorörelsen växte sig stark efter det första baptistiska dopet 1848 var en av dess uppgifter att utmana frånvaron av religionsfrihet. Det dröjde till 1951 innan vi med religionsfrihetslagen kunde nyansera den lutherska religiösa normen.
Protestantisk frikyrklighet och katolska bekännare har successivt erövrat sina platser i samhället, även om man kämpar mot vissa fördomar. Katolska kyrkan är starkt representerad i Svenska akademien och har i dag en minister i regeringen. De ortodoxa bekännarna saknar goda gudstjänstlokaler på många håll i landet, men känner sig i huvudsak välkomna.
De största bekymren finns hos de muslimska och judiska grupperna.
1938 införde riksdagen, efter påtryckningar från Nazityskland, ett förbud av religiös slakt för att försvåra för den judiska gruppen. Övriga Europa gjorde upp med denna diskriminering efter kriget, men i Sverige lever förbudet kvar med hänvisning till djurskydd, vilket försvårar livet för judar och muslimer.
Riksdagens ledamöter vet att det går att kombinera religiös slakt med moderna krav på djurskydd. Man vet att kosher- och halalslakt är betydligt mindre plågsam än den kulturellt omhuldade svenska slakten av ripor, älgar och kräftor. Men man är av politiska skäl inte beredd att utmana en latent islamofobi, som så länge frågan inte diskuteras öppet gör gemensam sak med en välmenande djurrättsopinion.
Att Sverige står ensamt med förbud gör att frågan på sikt kan få en lösning med hjälp av EU eller Europarådskonventioner. Men det vore större om lösningen kunde komma som ett solidaritetskrav från majoriteten, gärna de svenska kristna samfunden.
Praktiserande muslimer diskrimineras dagligen. De hindras att skicka pengar till släktingar eller att be på arbetet. De nekas traditionell klädsel, även på offentliga arbetsplatser och trots glasklara regler och domstolsutslag. De har svårare att få jobb och diskrimineras i skolan.
Samtidigt som Sverige står starkt vad gäller medborgarskap och försörjningstrygghet finns en svag acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden.
Detta är en konsekvens av den svenska sekulariseringen och synen att religion enbart ses som en privat angelägenhet. Majoritetskulturen, i form av julfirande eller söndagsledighet, har blivit norm utan att vi funderar över dess religiösa rötter. Det gör det svårt för muslimer att helga vilodagen på fredag eller fira slutet av ramadan.
Det sekulära samhällskontraktet är en förutsättning för ett mångreligiöst samhälle, men behöver fördjupas och bli mindre lomhört i relation till minoritetskulturerna. Det behövs en insikt om att riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären. Här uttrycker religion samhälleliga frågor som fordrar ett politiskt förhållningssätt.
Självklart finns det i Sverige, som på andra håll, en önskan att skydda våra egna stolta lösningar för yttre påverkan. Detta kan locka politiker till genvägar. Sverigedemokraterna går dessa öppet, andra utan att egentligen vilja det.
Vi kan få en för religionsfriheten besvärlig allians mellan rasism, okunnighet om religion och ett ängsligt värnande om svenska lösningar. Det reser krav på att religionsfriheten måste begränsas, inte sällan på sätt som står i strid med de mänskliga rättigheter vi byggt upp efter erfarenheterna från andra världskriget.
Självklart kan det uppstå situationer då religionsfriheten måste ge efter för att inte kollidera med värden som jämställdhet, liv, hälsa eller demokrati. Vi kan aldrig acceptera att någon individ eller grupp förtrycks eller kränks i religionens namn. Men allt detta ska i ett civiliserat samhälle kunna hanteras utan inskränkningar av mänskliga rättigheter.
Tolerans borde vara ett politiskt renlighetskrav vad gäller religionsfriheten i valrörelsen. Hållningen borde vara största möjliga frihet för varje religiös människa att leva ut sin religion och tradition, så länge det inte kränker någon annan.
I en integrationsprocess behöver olika kulturer brytas mot varandra så att samhället kan utveckla en gemensam högre kultur.
Några minoritetstraditioner kommer att anammas av majoritetskulturen, som det judiska påskalammet. Andra kommer förmodligen att tolereras av majoritetskulturen, som minareter eller en traditionell orientalisk hälsning.
Några kommer att överges av minoriteten, därför att de är opraktiska i en mångkulturell miljö. Behovet av att se varandra i ögonen är så viktigt att burkaklädsel blir opraktiskt i vissa arbeten eller sociala relationer. Men den insikten ska komma på frivillig väg och med stor tolerans från samhällets sida på religionsfrihetens grund i mellantiden.
Men tolerans – att stå ut med den andres närvaro – är inte nog. Målet för ett fungerande samspel måste vara det nyfikna bejakandet av den andres erfarenheter – en vilja att se rikedomen och ta den till sig.
Eller som det uttrycks i religiöst språkbruk – att älska den andre.
Är vi redo att älska juden och muslimen?
Sven-Bernhard Fast
generalsekreterare Sveriges Kristna råd
Carolinr Krook
biskop emeritus Svenska kyrkan
Peter Weiderud
ordförande, Sveriges kristna socialdemokraters förbund
Karin Wiborn
missionsföreståndare Svenska baptistsamfundet