Valet 2006 blev en mardröm för socialdemokratin. Inte nog med att partiet förlorade regeringsmakten. Det blev det sämsta riksdagsvalet sedan 1914, och partiet tappade de allra flesta kommuner och en lång rad landsting. I hälften av landets kommuner och i tre landsting kom Sverigedemokraterna in i de beslutande församlingarna.
De närmaste månaderna kommer socialdemokratins inre arbete att präglas av frågan om vem som ska bli ny partiledare. Det är förstås intressant, men det är inte det viktigaste. Oavsett vem som blir partiledare, kommer socialdemokratin inte att kunna återta makten 2010 om man inte förmår att förstå vad som gjordes fel 2002-2006. Därför måste en valanalys vara en öppen och rannsakande process. Vi ska vara ödmjuka inför väljarna: de har valt bort oss den här gången, och det är inte väljarna det är fel på.
En del menar att det var valkampanjen som var fel och vill lägga skulden på Marita Ulvskog och Göran Persson. Det är en ytlig analys. Problemet är inte att vi inte nådde ut med vårt budskap. Problemet är att folk inte trodde på vårt budskap. För att kunna vinna valet 2010 måste socialdemokratin därför dra rätt slutsatser av valförlusten. Då kan man inte ha en ytlig massmedial syn på valförlusten, utan svaren måste sökas i människors sociala förhållanden.
Jag arbetade under förra mandatperioden med socialpolitiken, framför allt med människor som lever i marginalen i stor utsatthet. Det är lätt att se hur ojämlikhet, arbetslöshet och klassklyftor trycker ner människor och i sin förlängning ställer svaga grupper emot varandra. Större delen av min valrörelse bedrev jag i Skåne, Blekinge och Halland, och kunde på nära håll följa hur Sverigedemokraterna ryckte fram.
När jag nu hör en del en del socialdemokratiska debattörer, till exempel Stig-Björn Ljunggren i Göteborgs-Posten och Jan Andersson i DN, tala om att det socialdemokratiska partiet måste vridas åt höger, bli ett "New Labour", för att återta förlorade mittenväljare, blir jag starkt oroad.
Det är en mycket farlig slutsats. Om inte socialdemokratin längre ska företräda de sämst ställda - vem kommer då att göra det? Mitt svar är enkelt: en högervridning av socialdemokratin skulle inte bara minska partiets klassiska väljarbas och driva partiet under 30 procent, utan dessutom öppna upp ytterligare för Sverigedemokraterna. En preliminär analys av valresultatet på de orter där Sverigedemokraterna ökat mest tyder nämligen på att de tagit röster i de områden där socialdemokratin traditionellt sett är stark.
Unga manliga arbetare och pensionärer med arbetarbakgrund har röstat på dem i stor utsträckning. De känner sig besvikna och frustrerade över utvecklingen i Sverige - de ser ökade klyftor, problem på arbetsmarknaden och ökad brottslighet. De har inte känt att deras parti, socialdemokratin, tagit tag i problemen eller ens erkänt dem. De flesta som röstat på Sverigedemokraterna betecknar sig säkerligen inte som rasister, men de tar ut sin frustration över samhällsproblemen på invandrarna.
Om socialdemokratin nu skulle vända arbetarna ryggen i sin iver att nå medelklassen, då skulle partiet driva en stor del av löntagarna i armarna på Sverigedemokraterna. Än värre skulle det bli om en sådan högervridning av socialdemokratin skulle kombineras med den omfattande arbetskraftsinvandring, som alliansen nu föreslår. Då skulle vi få se en utbudschock på arbetsmarknaden, som skulle pressa ner reallönerna för löntagarna. Det blir lätt för Sverigedemokraterna att i ett sådant läge ytterligare spela ut svenska löntagare mot invandrarna, och i så fall har vi ett Sverigedemokratiskt parti på över 10 procent 2010.
Nu är det lyckligtvis så att socialdemokratin inte behöver överge arbetarklassen för att vinna medelklassen. Det finns en annan väg, och det är att bygga på det som är gemensamt för de breda löntagargrupperna.
Medelklassen har röstat på socialdemokratin för att partiet står för en generell välfärdsmodell som binder samman samhällsklasserna. De har valt socialdemokratin för att de inte vill leva i ett land med djupa klyftor mellan fattiga och rika, där en del lever i överflöd och andra bor i portuppgångar. De har trott på socialdemokratins solidaritetstanke.
Varför röstade då denna medelklass i mindre utsträckning på socialdemokratin 2006? Ja, det berodde inte på att socialdemokratin vägrade att lova subventionerade hembiträden och avskaffad förmögenhetsskatt. Förklaringen är snarare att de borgerliga partierna lyckades slå socialdemokratin i vår bästa gren: förmågan att kunna bekämpa arbetslösheten.
Detta säger oss två viktiga saker: för att vinna val i regeringsställning måste socialdemokratin för det första kunna kombinera sitt maktinnehav med en stark samhällskritik. Vi måste peka på de missförhållanden som finns, stå på de utsattas sida och på ett trovärdigt sätt berätta vad vi tänker göra åt det. Det misslyckades partiet med i valrörelsen 2006. Det blev för mycket av "det går bra för Sverige" och "vi lever i den bästa av världar", och för lite av samhällskritik.
För det andra måste socialdemokratin vinna arbetslöshetsfrågan. Det är en gammal sanning att det alternativ som har störst förtroende när det gäller att skapa jobb, vinner valet. Så blev det också denna gång. Grunden för socialdemokratins misslyckande i arbetslöshetsfrågan lades redan 2003-04. Efter att framgångsrikt ha fått ner arbetslösheten till under 4 procent år 2000, började den sakta stiga igen utan att regeringen ingrep. 2004 hade den nästan nått 6 procent. Den ekonomiska politiken förblev emellertid passiv och mötte inte den ökande arbetslösheten. Det var då partiet i praktiken förlorade valet.
När den ekonomiska politiken väl lades om, på hösten 2005, var det för sent. Det tar ungefär ett år för politiken att verka, och då hade regeringen redan förlorat förtroendet i frågan och öppnat för kritik från borgerligheten. Tänk om socialdemokratin fått gå till val med en arbetslöshet på 3-3,5 procent. Då hade man kunnat promenera genom valrörelsen!
Arbetslösheten är också förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar. När arbetslöshet och utanförskap etableras, då kryper fascismen in. Då kan man ställa unga arbetare som har svårt att få jobb och pensionärer med för lite i pensionskuvertet mot invandrarna och exploatera det politiskt. Genom att skapa en bild av att hundratusentals invandrare lever på bidrag utan att jobba, samtidigt som svenska pensionärer och arbetare lever på fattigdomsgränsen, spelar man ut svenskar och invandrare mot varandra.
När alliansens retorik dessutom utgick ifrån motsättningen mellan dem som "jobbar" och dem som "inte jobbar", var det lätt för Sverigedemokraterna att ta den motsättningen ett steg längre och fråga: vem är det som inte jobbar? Jo, invandrarna!
Det finns nu två stora uppgifter för arbetarrörelsen: att trycka tillbaka de främlingsfientliga partierna och att vinna tillbaka den radikala delen av medelklassen. Det gör man inte genom att vända arbetarklassen ryggen, utan genom att tydligare formulera en politik för fler jobb och minskade klyftor.
Vi kommer nu att få se hur de ekonomiska och sociala klyftorna ökar, och hur de mest utsatta människorna lämnas i sticket. I ett land där solidaritet och sammanhållning hålls så högt som i Sverige, kommer en sådan politik att väcka en folklig vrede som går långt utanför socialdemokratins väljarskara.
Det finns en bred folklig uppslutning bakom en samhällsmodell som minimerar klassklyftorna. Socialdemokratins uppgift de kommande åren blir därför att obönhörligt påtala hur detta systemskifte skadar inte bara de svagaste - de som lever på marginalen, är arbetslösa, sjuka eller rent av utslagna - utan också hur detta drabbar såväl arbetare som tjänstemän. En socialdemokrati i opposition måste därför bli en stark röst i riksdagen för jämlikhet.