Den offentliga sektorns totala utgifter per år i Sverige överstiger 50 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Enbart välfärdsutgifterna överstiger 30 procent av BNP. Med en åldrande befolkning kommer kraven på den offentliga sektorn att öka ytterligare.
Kan invandring vara ett medel för att i framtiden underlätta för det offentliga välfärdssystemet att försörja en åldrande befolkning? Frågan ligger högt på den politiska dagordningen i EU-länderna. Invandrare har vanligtvis en gynnsam ålderssammansättning med låg andel åldringar och hög andel i förvärvsarbetande åldrar. Detta tycks vara fallet i alla invandringsländer och gäller både arbetskraftsinvandrare och flyktinginvandrare.
Om invandrare och infödda har samma sysselsättningsgrad i förvärvsarbetande åldrar kan det därför förväntas att invandrare ger en positiv effekt på de offentliga finanserna, det vill säga att deras bidrag i form av skatter och socialförsäkringsavgifter blir större än deras användning av den offentliga sektorn. Ett reformutrymme skapas, vilket skulle kunna användas för att underlätta försörjningen av en åldrande befolkning.
Visserligen åldras efterhand även de som invandrat, men på grund av invandringen föds också fler barn i Sverige vilket gör att det befolkningstillskott som uppkommer även på mycket lång sikt har en gynnsammare ålderssammansättning än den infödda befolkningen. Blir däremot integrationen på arbetsmarknaden dålig kan vi få en negativ effekt på de offentliga finanserna trots den gynnsamma ålderssammansättningen.
Om framtida positiva effekter skulle uppkomma – vilken storleksordning är det frågan om? Jag har gjort beräkningar i en rapport till ESO (Expertrådet för studier i offentlig ekonomi) som offentliggörs i dag. Underlaget för beräkningarna är en av Statistiska centralbyråns senaste befolkningsprognoser där prognos också finns över den framtida invandringen fram till 2050. Prognosen visar att det befolkningstillskott som uppkommer genom nyinvandring (invandring utöver ett lågalternativ) skulle uppgå till cirka 165 000 personer år 2015, till cirka 480 000 år 2025, till cirka 830 000 år 2035 och till knappt 1,4 miljoner år 2050. Andelen 65 år och däröver i befolkningstillskottet respektive år blir 2,8 procent, 3,9 procent, 5,7 procent och 10,2 procent.
Trots den gynnsamma ålderssammansättningen får befolkningstillskottet endast tämligen små effekter på totalbefolkningens ålderssammansättning. Skälet är att befolkningstillskottet inte hinner bli tillräckligt stort innan det själv börjar åldras.
I den nuvarande befolkningen i Sverige är andelen 65 år och däröver nästan 18 procent och i stigande. Till prognosen har jag kopplat den offentliga sektorn. Denna antas utvecklas som i den senaste långtidsutredningen. Detsamma gäller tillväxten i BNP.
Om befolkningstillskottet antas ha samma sysselsättningsgrad, och i genomsnitt samma arbetsinkomst per sysselsatt som den i landet redan befintliga befolkningen i samma åldrar, uppkommer årliga positiva effekter på den offentliga sektorns finanser men effekterna blir små. Kalkylen är således grundad på god integration på arbetsmarknaden av invandrare och liknar den situation som vi hade på 1960- och 1970-talen. Under de senaste 20 åren har integrationen på arbetsmarknaden varit betydligt sämre. Årsbeloppet (framtida årligt reformutrymme) motsvarar cirka 0,1 procent av BNP år 2015, cirka 0,4 procent av BNP år 2025, cirka 0,6 procent av BNP år 2035 och cirka 0,7 procent av BNP år 2050. Känslighetsberäkningar med alternativa antaganden om utveckling av offentlig sektor ger ungefär samma procenttal.
Skälet till att de positiva effekterna inte blir större är att genom invandringen ökar också Sveriges befolkning, vilket ställer krav på utbyggnad av den offentliga sektorn.
Resultaten i ESO-rapporten ligger väl i linje med internationella studier. Professor Robert Rowthorn vid universitetet i Cambridge publicerade 2008 en sammanfattning av ett stort antal liknande undersökningar avseende den hittillsvarande invandringen till länder i Europa och Amerika. Hans slutsats är att positiv/negativ årlig effekt på den offentliga sektorns finanser är små och ligger för de flesta länder i intervallet plus/minus 1 procent av BNP. Negativ effekt uppkommer vid svag integration på arbetsmarknaden av invandrare.
Om vi i den framtidsinriktade kalkylen för Sverige i stället antar att sysselsättningsgraden i befolkningstillskottet blir densamma som för utrikes födda boende i Sverige i dag, blir de negativa årliga effekterna mindre än 1 procent av BNP. Även en negativ effekt ligger således inom det intervall som Rowthorn anger. Om invandring ger positiv eller negativ effekt på de offentliga finanserna är således i hög grad en fråga om integration på arbetsmarknaden.
Det finns således inga särskilt starka offentligt finansiella argument för framtida invandring. Däremot kan det finnas andra argument. Det kan finnas argument för invandring av specialister, men det rör sig då om ett begränsat antal individer. Dessutom finns skyddsargument för flyktinginvandring.
Jan Ekberg
professor i nationalekonomi
vid Centrum för arbetsmarknadspolitisk forskning (CAFO), Växjö universitet