Under ett antal månader har medierna avslöjat hur långtidsarbetslösa utnyttjas av oseriösa företag i Jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3. Vi har hört vittnesmål om företag vars själva affärsidé är att ta emot långtidsarbetslösa och håva in den generösa ersättning de får från staten. Företag som inte har någon egentlig verksamhet, och därmed inte alls erbjuder den väg vidare ut i arbetslivet regeringen hävdar är tanken med Fas 3.
På DN Debatt 20/1 kommenterar arbetsmarknadsminister Hillevi Engström de omfattande missförhållandena inom Fas 3. Men åtgärderna hon föreslår är minst sagt svaga. Ministern skriver att Arbetsförmedlingen måste öka sin kontroll av de företag dit långtidsarbetslösa anvisas. Hon vill också se över möjligheten till sanktioner mot företag som inte sköter sig, exempelvis genom att staten ska kunna återkräva utbetald ersättning.
Att Arbetsförmedlingen ska kontrollera de företag dit man anvisar arbetslösa, och till vilka de betalar ut stora summor av skattebetalarnas pengar, borde vara en självklarhet och inget att trumpeta ut på DN Debatt som bevis på politisk handlingskraft. Dessvärre är det en typisk reaktion från den borgerliga regeringen. Lite fler kontroller är det stående svaret så snart fusk och missförhållanden uppdagats i den privatiserade vården, äldreomsorgen, i friskolor och så vidare. Budskapet är att det inte är något fel på det system regeringen skapat, det är bara enskilda missdådare som sabbar ett i grunden bra upplägg.
Men faktum är att regeringens arbetslinje är ett haveri. Långtidsarbetslösheten har ökat med 80 procent sedan 2006. För kvinnor har den fördubblats. Också antalet deltagare i arbetsmarknadspolitiska program har fördubblats under alliansens regeringstid. Mot den bakgrunden är det ganska vågat att Hillevi Engström angriper den senaste S-regeringen för att den gömde undan långtidsarbetslösa i passiva åtgärder.
I synnerhet som hennes regering dessutom har ändrat innehållet i de arbetsmarknadspolitiska programmen radikalt. Betydligt färre erbjuds arbetsmarknadsutbildning och andra aktiva insatser. Majoriteten av de 140.000 deltagarna i de så kallade garantierna ägnar sig åt att skriva CV och lära sig tänka positivt. Efter 450 dagar av sådana aktiviteter skrivs alla över 25 automatiskt in i Fas 3, som innebär en skyldighet att arbeta hos en arbetsgivare man anvisas av Arbetsförmedlingen.
I dagsläget befinner sig cirka 25.000 personer i Fas 3. De jobbar, men får ingen lön. Att delta i Fas 3 är i stället ett villkor för att få behålla sin arbetslöshetsersättning, som i bästa fall ligger på 65 procent av tidigare lön. I värsta fall är ersättningen socialbidrag. Arbetsgivarna får däremot 5 000 kronor i månaden för varje Fas 3-arbetare de tar emot, vilket i många fall alltså är mer än vad den som gör jobbet får ut i ersättning. Under de närmaste två åren räknar Arbetsförmedlingen med att antalet långtidsarbetslösa i Fas 3 kommer att fördubblas till ca 50.000.
Att staten tvingar långtidsarbetslösa att arbeta utan lön är i sig förkastligt; exploateringen av människor är inbyggd i själva åtgärden. Eftersom deltagarna inte är anställda, utan jobbar under hot om att bli av med sin ersättning är möjligheterna att ställa krav eller framföra kritik i praktiken små. Regeringen bjuder alltså ut tiotusentals gratisarbetare som står helt utan vanliga löntagares skydd på arbetsmarknaden. Av alla arbetsmarknadspolitiska program som prövats är detta det som rimligen tränger undan flest reguljära jobb. Som en av deltagarna uttryckte det i tidningen Kommunalarbetaren: ”Varför skulle de vilja anställa mig, när de kan ha mig att jobba gratis och dessutom få 5.000 kronor i månaden?”
Regeringen har inte bara misslyckats med att bekämpa arbetslösheten. Med sin arbetsmarknadspolitik gör man dessutom ont värre för de långtidsarbetslösa. Alternativet till denna politik är en som är inriktad på att bekämpa arbetslösheten i stället för de arbetslösa.
För det första genom en offensiv ekonomisk politik: Investeringar i bostäder, infrastruktur och välfärdssektorn som skapar jobb och gynnar ett livskraftigt näringsliv också i glesbygden. Satsningar på forskning och utveckling av modern energi- och miljöteknik som kan bli framtidens exportnäringar.
För det andra en utbildnings- och arbetsmarknadspolitik som gör det möjligt för människor att ta sig in på arbetsmarknaden. Satsningar på Komvux, yrkeshögskolan och högskolan. Individuellt anpassade och tidiga insatser på Arbetsförmedlingen för att förhindra långtidsarbetslöshet: Arbetsmarknadsutbildningar, utbildningsvikariat och lärlings- och traineeprogram. Anställningsstöd och andra riktade subventioner som ger dem som har det allra tuffast möjlighet att få en anställning.
Det finns många alternativ och varianter på insatser som är både värdiga och effektiva, och vi i Vänsterpartiet är öppna för att lyssna på nya förslag och idéer. Oavlönat tvångsarbete har däremot ingen plats i vårt alternativ.
Josefin Brink
arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet