Den prognos över svensk ekonomi som LO-ekonomerna nu presenterar är en av de mest dystra genom tiderna. Den finansiella krisen försvagar produktion och sysselsättning kraftigt under flera år. Det finns stora risker för att delar av arbetskraften slås ut varaktigt, om vi inte ser ett mer kraftfullt politiskt agerande.
Den finansiella sektorns funktionssätt är av största vikt för vanliga löntagare. Vi ser hur krisen präglas av oansvarigt beteende och bristfälligt ledarskap i finanssektorn och visar tydligt på behovet av en omreglering av denna sektor. LO-ekonomerna anser att regeringen nu bör tillsätta en parlamentarisk utredning om finansiell omreglering, med bred förankring i samhället genom olika underkommittéer.
Vår prognos bygger på den alltför strama finanspolitik som regeringen har presenterat i budgetpropositionerna. Vi bedömer att tillväxten faller med 4,5 procent i år. Det är en lika stor nedgång som skedde över tre år i samband med 1990-talskrisen.
Sysselsättningen faller med cirka 330 000 personer mellan 2008 och 2011, vilket leder till att arbetslösheten stiger till 12 procent. Sysselsättningsgraden (andelen sysselsatta i befolkningen i arbetsför ålder) kommer troligen att vara lägre efter denna kris än efter 1990-talskrisen. Även sysselsättningskrisen kommer därför att bli av 1990-talsmått.
Vad kan då göras för att motverka detta allvarliga läge?
Det måste självklart finnas beredskap för att hantera nya problem i banksektorn och en försämrad kreditförsörjning. Programmet för upplåningsgarantier måste omgående göras obligatoriskt och de nödlån som ställts i utfästelse till fordonsindustrin bör utvidgas till hela industrisektorn.
Riksbanken bör sänka räntan med ytterligare en kvarts procent, men i princip så är räntevapnet uttömt. Vi utesluter inte att Riksbanken vid nollränta behöver använda sig av mer okonventionella metoder, bland annat så kallade kvantitativa lättnader.
Ansvaret för att motverka fallet i sysselsättningen vilar nu på regering och riksdag. En tillfälligt mer expansiv finanspolitik är helt nödvändig för att säkra hållbara offentliga finanser på sikt. Massarbetslöshet riskerar annars att leda till varaktig utslagning av arbetskraft och ett lägre arbetsutbud efter krisen.
Det är oacceptabelt att regeringen inte utnyttjar de starka statsfinanser Sverige har byggt upp för att föra en mer aktiv ekonomisk politik – för löntagarnas och landets bästa. Utgiftstak och mål för budgetsaldot, som är satta innan krisen, kan inte nu utgöra restriktioner för att regeringen ska agera via finanspolitiken. Regeringens nuvarande agerande är dumsnålt och kortsiktigt.
Vi föreslår ett krisprogram i sju punkter: en varaktig och sex tillfälliga. Till att börja med måste vi bära i minnet att de så kallade automatiska stabilisatorerna (regelstyrd finanspolitik) är försvagade med ungefär en tredjedel jämfört med 1990-talskrisen. Den försämrade a-kassan är en viktig del av försvagningen. Vi föreslår därför en varaktig förstärkning av arbetslöshetsförsäkringen. Bland annat bör avgiften sänkas till cirka 100 kronor i månaden och inkomsttaken behöver höjas kraftigt.
De övriga sex punkterna är av tillfällig karaktär och bör genomföras under de värsta krisåren 2010 och 2011. Vissa går att dra i gång redan i år.
• Kommunerna behöver tillföras 15 miljarder kronor per år i form av tillfälliga statsbidrag.
• Ett tillfälligt och omfattande rot-avdrag måste genomföras. Det måste omfatta fastighetsägare av flerfamiljsbostäder och vara utformat så att staten subventionerar en tredjedel av kostnaden.
• Satsningar på nya offentliga investeringar bör planeras och sättas i gång. Omfattningen bör vara 20 miljarder kronor totalt.
• En skrotningspremie om 25 000 kronor per bil bör införas.
• En kvalitetshöjning i den aktiva arbetsmarknadspolitiken och fler platser utanför de så kallade garantierna är en nödvändighet. Vi föreslår 25 000 platser, utöver regeringens förslag för 2011, till en kostnad om 5 miljarder kronor årligen.
• Vi vill se en tillfällig satsning på utbildning för vuxna. Till en kostnad av 10 miljarder kronor totalt skulle ungefär 30 000 nya utbildningsplatser skapas.
Vi bedömer att detta paket ökar sysselsättningen med cirka 50 000 personer. För oss är det tydligt att vi kommer att behöva göra mer än så. Men paketet ger också ökad inkomsttrygghet och bidrar genom aktiv arbetsmarknadspolitik och utbildning till höjd kompetens, som gör att vi står bättre rustade för de arbeten som växer fram när konjunkturen vänder.
Sammantaget skulle vårt program innebära en tillfällig, total budgetkostnad om 75 till 80 miljarder kronor över 2010 och 2011. Den varaktiga a-kassereformen skulle under 2010 betyda en utgiftsökning på cirka 25 miljarder kronor.
Det finns också skäl att överväga exceptionella åtgärder, i form av ett statligt stöd till utbildning för anställda inom industrin redan under 2009, för att motverka att konkurrenskraftig produktionskapacitet slås ut. Vi vill också peka på möjligheten till samordnade tillfälliga momssänkningar på EU-nivå som, rätt utformade, skulle kunna få en mycket god effekt på sysselsättningen.
Det finns tyvärr stora risker för att utvecklingen blir sämre än i vår prognos. Förbättringen av den internationella utvecklingen kan komma senare och gå långsammare. Då får inte vår ekonomi skjuts av en uppgång i exporten.
Hushållen kan också välja att spara mer, vilket gör att konsumtionen blir lägre. Det finns klara risker för att krisen på den finansiella marknaden återigen intensifieras. Men risken för att garantier till banksektorn faller ut får inte hindra ansträngningarna att minska effekterna av sysselsättningsfallet.
Regeringen måste klara både att ge stöd till den finansiella sektorn och att bedriva en finanspolitik för att rädda jobb. Allting annat måste betraktas som en mycket riskfylld politik och oacceptabelt utifrån de breda löntagargruppernas situation.
Lena Westerlund