Dagens arbetsmarknadsmodell måste stöpas om, en historisk kompromiss är möjlig mellan fack och arbetsgivare. Målet måste vara en trygghet i tillförsikten om att det finns goda möjligheter att få ett nytt välbetalt arbete, att individen vågar pröva sina vingar. För att våga kasta loss måste det finnas en god inkomstförsäkring vid arbetslöshet. Företagandets villkor måste förbättras med bland annat lägre skatter på inkomster och ägande. En samsyn kring trygghet, flexibilitet och jobbskapande skulle återge den svenska modellen dess styrka, skriver ekonomerna Nils Karlson och Henrik Lindberg på det fristående forskningsinstitutet Ratio.

Debatten om Lagen om anställningsskydd (Las) har den senaste tiden tagit ny fart. Samtidigt förefaller de välkända positionerna vara precis lika låsta som tidigare, oavsett om det är arbetsmarknadsministern, fackliga företrädare eller arbetsgivarrepresentanter som uttalar sig.

Detta är beklagligt. Inte minst eftersom mycket talar för att en historisk kompromiss, i linje med den svenska modellens tradition och styrka, faktiskt är möjlig. Men då gäller det att inte stirra sig blind på en enskild lag, som Las, utan lyfta blicken till hela frågeställningen om sambandet mellan individuell trygghet, flexibilitet och jobbskapande.

En ny samsyn av detta slag förutsätter såväl utvecklade kollektivavtalslösningar som ny lagstiftning, och borde kunna vara attraktivt för samtliga parter.

Den svenska arbetsmarknadsmodellens unika styrka ligger i att arbetsmarknadens parter och staten gemensamt har bejakat strukturomvandling och ekonomisk utveckling. I stället för att skydda olönsamma företag med lågt betalda arbeten har framväxten av nya välbetalda jobb varit modellens rättesnöre. Marknadens ”kreativa förstörelse” har setts som en möjlighet och inte som ett hot.

Trygghet i förändring, eller med Gösta Rehns ord ”vingarnas trygghet”, kombinerat med stor flexibilitet och förändringsvilja från såväl individer som företag och, inte minst, ändamålsenliga villkor för framväxten av lönsamma och snabbväxande företag är det förenande kittet i denna klassiska svenska modell. Gösta Rehn var socialdemokratisk LO-ekonom och en av de ledande artkitekterna bakom arbetsmarknadsmodellen under 1950- och 60-talen.

Anpassat till en ny tid bör denna kunna fås att fungera precis lika bra och ges samma breda uppslutning som då. Men det förutsätter att dagens, delvis urspårade, modell moderniseras. Flera steg har tagits, men det behövs ytterligare reformer.

Målet måste återigen vara att tryggheten ska ligga i tillförsikten om goda möjligheter att få ett nytt, välbetalt arbete. Det är det som ger trygghet i förändring.

Detta är precis motsatsen till vad dagens arbetsmarknadsregleringar åstadkommer. Det uttalade syftet med Las är i stället ökad trygghet i den anställning man har för tillfället, inte trygghet i förändring. Följden är att många låses in i otrivsamma jobb med få utvecklingsmöjligheter. Man vågar inte byta av rädsla för att hamna sist i turordningslistan. Dessutom förhindrar lagstiftningen framväxten av nya, dynamiska företag eftersom reglerna gör nyanställningar riskfyllda och kostsamma. Det skapar ökad otrygghet för alla dem, inte minst ungdomar och invandrare, som inte har fast anställning.

Minst lika allvarligt, och långt mindre uppmärksammat, är att alla de – av de fackliga organisationerna starkt ogillade – lagar om tidsbegränsad provanställning, visstidsanställning, undantag för mind­re företag etcetera som skapats för att minska skadeverkningarna av Las snarast förstärker arbetsmarknadens tudelning.

Bägge dessa lagstiftningskomplex bör avskaffas och i stället ersättas av flexibla branschanpassade partsöverenskommelser, precis som före 1970-talet.

Men vad händer då med tryggheten? Det är onekligen en berättigad fråga i dessa tider av ekonomisk kris och strukturomvandling. Det är också osäkerheten om detta som förefaller blockera en önskvärd förändring. Därför krävs kompletterande reformer på ytterligare två områden.

Det första gäller löntagarnas inkomst- och omställningstrygghet. För att känna trygghet i förändring, att våga använda vingarna, är det av grundläggande betydelse att det finns en god inkomstförsäkring i händelse av arbetslöshet. Så är inte fallet i dag för stora löntagargrupper.
Mycket har gjorts när det gäller att åstadkomma incitament att söka nytt arbete, en bortre gräns för utnyttjande och mer försäkringsmässig självfinansiering.

Men när det gäller nivåerna finns det skäl att ställa sig kritisk. Inte minst gäller detta det internationellt sett låga taket i den svenska arbetslöshetsförsäkringen. För stora löntagargrupper, inte minst bland tjänstemännen, är det väl så intressant att inkomsttaket höjs som att ersättningen ökas till 85 eller 90 procent av en fiktiv, relativt låg lön. Här borde regeringen tänka om.

Dessutom bör systemen för omställningstrygghet, det vill säga olika stöd och insatser för att öka individens möjligheter att få ett nytt arbete utvecklas. Mycket talar till exempel för att den så kallade aktiva arbetsmarknadspolitiken, med olika former av utbildningsinsatser, matchningsprogram och aktivitetsstöd, inte fungerar särskilt bra. Här krävs snarast en uppstramning och nedbantning.

Ett intressant alternativ till dagens miljardrullning vore att införa kompetens- eller medborgarkonton, där den enskilda löntagaren själv kan disponera medel för sin egen kompetensutveckling. Eventuellt skulle det kunna ske inom ramen för de kollektivavtalsbundna omställningsavtalen kombinerat med skattemässiga incitament. Här finns stora möjligheter till effektivitetsvinster och nytänkande.

Den andra kompletterande delen i ett nytt system för ökad ”arbetsinkomstrygghet” är att det skapas väsentligt bättre villkor för framväxten av nya, välbetalda jobb i Sverige. Utan detta blir de andra åtgärderna verkningslösa. Hur känna trygghet i förändring om vi i Sverige är dåliga på jobbskapande?

I internationell jämförelse har Sverige nämligen förhållandevis få företagare och lågt nyföretagande, få snabbväxande företag och ett stort beroende av gamla storföretag. Att fortsätta expandera den offentliga sektorn är inget hållbart alternativ. Netto har faktiskt inte ett enda nytt jobb skapats i privat sektor sedan 1950.

Huvudskälet är brister i det svenska företagsklimatet. En mer flexibel arbetsmarknad är ett viktigt steg i rätt riktning. Men det krävs också lägre skatter, såväl på inkomster som på ägande, färre hämmande regler, fungerande lönebildning och ökad näringsfrihet, främst inom tjänstenäringarna.

Det finns i dag betydande stöd i aktuell forskning kring de tre delarna i detta förslag till ökad flexibilitet, förstärkt och moderniserad trygghet och förbättringar i företagandets villkor. En samsyn kring detta skulle återge den svenska modellen dess styrka och tydliggöra rollfördelningen mellan lagstiftning och kollektivavtal, samtidigt som såväl fack och arbetsgivare som inblandade politiker skulle kunna visa att de fått genomslag för sina hjärtefrågor.

Kompromissens verkliga vinnare skulle dock vara alla de individer och företagare vars vingar skulle få ökad bärkraft.

Nils Karlson
nationalekonom och statsvetare, docent, vd för Ratio

Henrik Lindberg
fil dr i ekonomisk historia, arbetsmarknadsforskare vid Ratio