Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Återupprätta tvärpolitiska samarbeten i riksdagen”

Färre flerpartimotioner. På tjugo år har antalet motioner som signeras av politiker från mer än ett parti gått från 215 till 18. Många frågor rättar sig inte efter ­partilinjerna – och det osäkra parlamentariska läget öppnar för mer samarbeten, skriver forskaren Vilhelm Verendel och riksdagsledamoten Barbro Westerholm (FP).

Efter det senaste riksdagsvalet och det komplicerade parlamentariska läget för den nya regeringen har debatten tagit fart om vilka former av politiskt samarbete som kan komma till stånd i riksdagen. En stor del av diskussionen rör vilka partier som kan och har strategiskt intresse av att samarbeta. Utan majoritetsregering ligger mer makt hos riksdagen, så det är viktigt att undersöka vilket samarbetsklimat som finns där. Flera partier har markerat att samarbete inte är aktuellt över blockgränserna, trots att det föreligger ett allmänintresse i att nå långsiktiga överenskommelser i flera samhällsfrågor. En berättigad fråga är nu därför: finns några andra samarbetsformer än de som meddelas från partiernas sida? Att tänka på frågan uteslutande i termer av att det är politiska partier som bör agera menar vi bortser från en rik historisk erfarenhet av att individuella ledamöter tagit initiativ och lyckats etablera samarbete över parti- och blockgränser.

Vi har undersökt alla motioner till riksdagen under den senaste tjugoårsperioden (1993–2013) där det skett ett partiöverskridande samarbete riksdagsledamöter emellan. Vår analys visar att det under den senaste 10-årsperioden skett en dramatisk förändring i riksdagens politiska samarbetsklimat. Vi ser nu att antalet partiöverskridande samarbeten är nere på en tiondel jämfört med tidigare och därmed riskerar en viktig samarbetsform i riksdagen på att gå förlorad.

Låt oss se tillbaka på ett exempel. I den forskningspolitiska propositionen 1989/1990 konstaterade den socialdemokratiska regeringen att nu var kvinno- och jämställdhetsforskningen så integrerad i övrig forskningsverksamhet att det inte behövdes några öronmärkta forskningsmedel. Det fick kvinnliga riksdagsledamöter från de då sex riksdagspartierna (C, FP, M, MP, S, V) att reagera. De skrev en motion som undertecknades av en tredjedel av riksdagens kvinnor. Motionen bifölls och resulterade i att jämställdhetsforskningen fick ett anslag på tre miljoner, för information avsattes en miljon kronor och tre nya professurer inrättades. Det är lätt att hitta exempel på engagemang även från män. En sju-partimotion väckt 1997 var skriven av enbart män, i den yrkades på en riksomfattande kampanj för ökad jämställdhet!

Detta är två av många exempel på hur grupper av enskilda ledamöter med olika partihemvist kunnat samarbeta och driva igenom motioner på ledamotsnivå över parti- och blockgränserna. Fler exempel på denna samarbetskultur mellan enskilda ledamöter inkluderar bland annat barns rättigheter, tobakslagar och folkhälsa. Det finns motioner om internationell krigföring, folkmord, mänskliga rättigheter, HBTQ-frågor och andra ämnen med karaktär av moral- och framtidsfrågor som inte riktar in sig tydligt efter en enskild partilinje.

Statistiken i vår samarbetsanalys visar att kvinnor genom åren varit mer frekvent förekommande i flerpartimotioner än män och en del av detta samarbete kan historiskt spåras dit. Till en början var kvinnorna få i riksdagen och fann det nödvändigt att bilda egna intressegrupper som senare kom att inbegripa också män. För kvinnorna har det bland annat handlat om insatser mot alla former av våld i nära relationer till kamp mot kärnvapen. Senare har även män tagit initiativ till sådana, och då med båda könen representerade. Bland de grupper vi har nu är gruppen för frågor om barns väl och ve, en grupp om frågor för funktionsnedsatta, gruppen för sexuell och reproduktiv hälsa några exempel. Grupperna har tidigare bildat allianser över partigränserna där ledamöterna tog initiativ till ett antal tvärpolitiska motioner.

Vad har då hänt med denna samarbetskultur? Om vi blickar tillbaka över de senaste 20 åren kan vi se hur en historisk nedgång sammanfaller i tid med blockpolitikens framväxt. En möjlig förklaring är att partiernas roll av att tydligt tillhöra ett enhetligt politiskt block sker till priset av färre gränsöverskridande motioner som framhäver den mångfald av idéer som finns hos ledamöterna inom varje politiskt parti. Givetvis finns många sätt att analysera denna samarbetsform, men ett tydligt mått är antalet flerpartimotioner som skrivs per år. I vår analys baserad på Riksdagens öppna data samt sammanställningar från Riksdagens utredningstjänst räknar vi antalet skrivna flerpartimotioner under perioden 1993–2013. Dessa samarbeten är nu nere på cirka en tiondel jämfört med på 90-talet: från hundratalet partiöverskridande motioner per år nu nere på under 20 (18 stycken 2012 respektive 2013). Detta visar en dramatisk förändring av samarbetsklimatet i riksdagen.

Sett i ljuset av personvalsreformen kan situationen te sig förvånande. Sedan 1998 års val har väljarna förutom att rösta på ett parti även haft möjligheten att rösta på en enskild person i valet till riksdagen. Individuella ledamöter har således haft möjlighet att driva egna hjärtefrågor och använder ofta personvalskampanj för egen politisk profil. Detta kunde tyckas tala för en utveckling i riktning mot fler individuella partioberoende initiativ och ökade möjligheter att finna gemensamma överenskommelser över parti- och blockgränser i riksdagen. Vi ser i vår analys emellertid tydligt att detta inte avspeglar sig i fler partiöverskridande motioner i riksdagen. Under den senaste tioårsperioden har ledamöter gradvis slutat skriva motioner med ledamöter utanför det egna partiet. De intressegrupper som finns och som tidigare har tagit initiativ till motioner, artiklar, med mera har nu i stort sett begränsat sig till att hålla seminarier.

Ett parlamentariskt läge med svagare blockpolitik kan ge möjligheter att återuppväcka sådana former av samarbete. Det skulle ligga helt i linje med grundtanken bakom personvalsreformen att göra ledamöter mindre partibundna i frågor där ledamöter från olika partier ligger närmare varandra än vad partiledningar gör. I dagens läge med minoritetsregering riskerar vi låsningar i sakfrågor om vi bara ser partier och inte ledamöters individuella initiativförmåga. Vi behöver därför en diskussion om tvärpolitiska och blocköverskridande arbetsformer i riksdagen. Det finns gott om politiska ämnen som inte enkelt rätar in sig efter en enskild partilinje, såsom moral- och framtidsfrågor av relevans för alla. Historiskt har vi sett många allianser i riksdagen. Det kan vara så att vi är på väg att mista något som är viktigt och värdefullt i politiken.