Av alla beslut som rört försvaret de senaste decennierna är det mest oansvariga att skrota flygflottiljen i Uppsala och att all militär verksamhet vid flygfältet där läggs ned. Det ligger inte långt från landsförräderiet. Det innebär bland annat att vår statsledning och vår huvudstad inte längre kan skyddas mot överraskningsangrepp. Därför måste återskapandet av ett luftförsvar över Stockholm vara den allra högst prioriterade åtgärden för att visa att vi nu tar ansvar för nationen och vår demokrati. ÖB verkar oförmögen att själv genomföra detta. Jag vädjar nu till samtliga partiledare och försvarspolitiker att ta sig samman och fatta det enda rimliga och ansvarsfulla beslutet: Att snabbt se till att huvudstaden åter får ett luftförsvar.
Det skriver Bo Pellnäs, överste och mångårig militär observatör, rådgivare och gränsövervakare för bland annat FN.
Bäst vore kanske om man kunde skratta åt eländet, för hur högt man än ropar, ropar man i vinden. Det kommer inget svar. Politikerna tiger, med undantag av Björn von Sydow och Jan Björklund. Tystnaden är djup, men på sitt sätt talande. ÖB, som borde ta sitt professionella ansvar, rättar i stället in sig i ledet pliktskyldigast mumlande obegripliga ord som ”förmågebredd” och ”förmågedjup”.
Hur skall människor i vårt land över huvud taget fatta vidden av den kris försvaret sedan åratal befinner sig i om inte ÖB förmår, vågar eller vill beskriva läget med ord som folk kan förstå? Hur skall folk kunna begripa vad det innebär att Sveriges huvudstad saknar ett luftförsvar?
Skulle vi i dag behöva kontrollera och avvisa ett flygplan som oanmält flyger in mot Stockholm, kommer en beredskapsrote ur flygvapnet att stå redo i antingen Luleå, i Ronneby eller ibland i Lidköping. När det oidentifierade planet flyger in över statsministerns kansli kommer våra flygplan att i bästa fall ha nått Umeå, Västervik eller Örebro.
Detta är en oacceptabel situation. Den uppstod när kommunala intressen hos moderater och socialdemokrater kolliderade i ett oavgjort politiskt envig om flygvapnets fredsbasering år 1992. Det ledde till att Vänsterpartiet (av alla!) kunde driva igenom att flygflottiljen i Uppsala lades ner. Av alla beslut som rört försvaret sedan 1972 är detta det mest oansvariga, och det ligger inte långt från landsförräderiets gränsmarker.
Nu avser ÖB att lägga ner den militära verksamhet som ännu fortgår vid flygfältet i Uppsala. Hyrorna för lokalerna anses vara för höga. Internprissättning på sedan länge avskrivna fastigheter är alltså grunden till att ÖB är beredd att avskriva möjligheterna att återskapa luftförsvaret av Mälardalen. Men inte nog med det. Han hävdar att detta inte är ett politiskt beslut, utan att det kan tas av myndigheten Försvarsmakten. För mig är det uppenbart att detta är tomt prat och att sakfrågan redan har varit i politisk säck innan den kom i ÖB:s påse. Han åtar sig som ett menlöst lamm det offer som befriar de nya Moderaterna från ansvaret.
Man kan undra om den försvarsplanering, som nu framtvingats under stor tidspress, är förenlig med grundlagen. Försvarsdepartementet har detaljstyrt ÖB:s planering från början till slut. Att ÖB själv framhåller ”att diskussionens vågor har gått höga” bekräftar denna direkta styrning från regeringen. Om detta inte är ministerstyre, så är det i vart fall förnedrande för försvarsledningen. Under sådana omständigheter är det bättre att all försvarsplanering sker inom regeringen och att ÖB förvandlas till enbart en operativ och genomförande militär chef. Då måste politikerna entydigt ta ansvar för sina beslut.
Jag vädjar enträget till försvarsutskottet, Försvarsberedningens medlemmar, partiledare och alla försvarspolitiker att ta sig samman och inför sig själva erkänna att besluten som tog bort alla flygflottiljer från Mälardalen var djupt olyckliga. Det krävs inte några ursäkter. Bara att fatta det enda rimliga och ansvarsfulla beslutet: Att snabbt se till att huvudstaden får ett luftförsvar. Att inte fortsatt utlämna oss oacceptabelt sårbara i framtida situationer av ökad spänning med politiska påtryckningar eller för den delen mot allehanda terrorhot.
Stationera därför i ett första steg en ständig beredskapsrote ur flygvapnet i Uppsala. Därefter, i den takt pengar kan tillföras, bör också antalet flygplan på plats utökas. Prestige och partipolitiska blockeringar får inte längre hindra ett klokt beslut.
Av alla åtgärder för att återskapa ett nationellt försvar måste detta vara det högst prioriterade.
Är det inte för just detta man väljer att bli politiker? Att ta det grundläggande ansvaret för att trygga vår existens som en fri nation. En nation som kan göra sig hörd i världen med en röst som kommer ur vår demokratiska tradition. Därtill en nation som uppfattas som trovärdig, när den säger sig vilja försvara denna sin frihet, sin kultur och sina värderingar.
Kostnaden är försumbar, bara en bråkdel av de ränteinkomster Riksbanken i dessa dagar återlämnar till staten. En ringa del av de vinster Vattenfall tjänar på kolkraftverk i Tyskland och Polen. En obetydlig del av det Svenska Spel inbringar. Vad är då vår nationella säkerhet värd i finansdepartementets korridorer och i riksdagens lokaler?
Varje tänkande människa i vårt land inser naturligtvis det groteska i att vi inte kan skydda vår huvudstad och finner det häpnadsväckande att vi frivilligt har förvandlat Stockholm till ”öppen stad”.
Som tonåring på skolferier i Norge läste jag anslagen i fjällhotellens receptioner. Där stod det: ”Det ær ikke noen skam att snu.” Nej, sannerligen - det är ingen skam att vända om när man ser oroande tecken på en säkerhetspolitisk väderförsämring.
Låt återskapandet av ett luftförsvar av huvudstaden bli signalen att vi nu tar ansvar för nationen och vår demokrati och är beredda att försvara dem.
För övrigt anser jag att även Gotland skall försvaras!