Få våldsdåd har under senare år engagerat så många som mordet på 10-åriga Engla Höglund i Stjärnsund. Befolkningen i byn har dag efter dag ställt upp för att leta i skogarna - först något hoppfulla men sedan allt mer misströstande. Mobilkontakten mellan mamman och Engla hade brutits på kvällen den 5 april efter det att Engla på eftermiddagen fått lov att cykla ensam hem.
Allt detta är välkänt inte bara för de närmast anhöriga och folk i trakten. Den polis som vid gårdagens presskonferens förklarade att han aldrig varit med om ett sådant engagemang från hela landet hade naturligtvis rätt. Mordet på Engla är på många sätt unikt.
Här skall inte polisens arbete bedömas eller diskuteras - även om det kan vara frestande att fråga varför inte alla de tips som kom om mordet på Pernilla Hellgren i Falun, vilket nu erkänts av den misstänkte gärningsmannen. undersöktes närmare. De våldsbrott han begått och slutligen mordet på Engla kunde troligen ha blivit ogjorda.
Vid gårdagens presskonferenser stod polisen i centrum och de frågande var naturligtvis journalister. De senare har kunnat räkna med största tänkbara uppmärksamhet då de har skrivit spaltmeter om Engla och den misstänkte mördaren. Det finns all anledning att fråga om de journalistiska bedömningar som gjorts och de regler som journalisterna följt varit rimliga.
I Sverige har vi en generös tryckfrihetslagstiftning. Enkelt uttryckt kan sägas att den står på journalistenas sida. En av orsakerna är att publicister och andra som är sysselsatta inom medierna sedan gammalt kommit överens om att stå för vad som kallas självsanering. I särskilda regler slås fast vad som är ett etiskt förhållningssätt och vad som skall undvikas.
Det kan vara skäl att i skuggan av mordet på Engla citera något ur de så kallade publicitetsreglerna som lärs ut vid våra högskolor. I regelsamlingen heter det bland annat:
"Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.
Var försiktig med namn
Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.
Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet."
I fallen med Pernilla och Engla har journalisterna haft visst stöd i publiceringsreglerna. Vi har i jakten på Englas mördare fått höra och läsa om "42-åringen" som varit misstänkt i olika grader. I detalj har beskrivits hans yrkesliv och hans umgängesvänner. Vi har fått veta inte bara att han var långtradarchaufför utan också om vad hans vänner tycker och tänker.
Men hans namn har inte nämnts trots att han tidigare dömts för flera grova vålds- och sexbrott. Detta är enligt min mening obegripligt. Det står inte i några regler att en person måste begå ett fruktansvärt mord innan hans namn nämns och inte ens då har DN men däremot SvD publicerat namnet.
Svenska medier har gått med på stränga regler för namns nämnande. Jag anser att de är alltför hårda och att de skadar en rad personer - alla utom möjligen brottslingen.
I USA hävdar man till exempel på Washington Post - en av världens mest ansedda tidningar - att det finns två skäl att sätta ut namn och bild på brottslingar även innan de är dömda. Det ena är att det kan göra att vittnen blir medvetna om att de sitter inne med viktig information om den misstänkte. Det andra att helt oskyldiga kan bli misstänkta om medierna anonymiserar den häktade till att bli till exempel "42-åringen".
Till detta kan sägas att det finns risk för att journalistiken blir slappare om inte namnet sätts ut. Om en "42-åring" kan man säga både det ena och det andra utan att man behöver ställas till svars. Skriver man istället ut namnet på den misstänkte gärningsmannen krävs betydligt större försiktighet.
I de etiska reglerna heter det i övrigt att man noga skall överväga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor och avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges. Detta kan vara riktigt i en del fall. Men i andra kan det vara minst lika angeläget att tänka efter vad som en utebliven namnpublicering kan innebära.
Vi vet inte vad som hade hänt om den misstänkte gärningsmannen fått sitt namn i tidningen eller i radio och TV redan i samband med Pernillamordet. Eller om man ansett att de upprepade sexualbrotten för vilka han dömdes hade varit tillräckliga skäl för namnpublicering. Hade inte omgivningen blivit mera uppmärksam? Kanske hade Englas mamma inte låtit sin dotter cykla ensam även om det var ljus eftermiddag och de båda hade mobilkontakt? Bara de vetat om faran.
De som författat de etiska reglerna har gjort det lätt för sig i namnpubliceringsfrågan och har därmed ett stort ansvar. Det gäller naturligtvis också de ansvariga inom medierna. Är det av lättja som de låter benämningen 42-åring passera? Varför är de så trogna det frivilliga regelverket just i detta fall men struntar i det i andra?
I regelverket talas om att man skall avstå från namnpublicering om inte ett omfattande allmänintresse föreligger. På samtliga redaktioner i landet har Englas försvinnande och mordet ansetts som så viktigt att det dag efter dag varit förstanyhet. Men av någon anledning har allmänintresset upphört vid namnpubliceringen. Det är obegripligt. Bilder och texter går att förmedla till allmänheten men inte namnet på den misstänkte förövaren.
Det heter för övrigt i de etiska reglerna: "Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet." Men lika viktigt är att låta ansvaret för utebliven namn- och bildpublicering falla på utgivarna.
Det finns plats för eftertanke och kanske omskrivning av de publicistiska reglerna. Dessa skall främja god journalistik och inte förhindra den.
STIG HADENIUS