Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Att låsa Vattenfalls tyska kol är oklok och dyr miljöpolitik”

Foto: Michael Sohn/AP

MP har valt fel strategi. Att staten fortsätter att äga koltillgångar i Tyskland för att se till att de stannar i marken är miljömässigt närmast meningslöst, eftersom världens kolreserver är i det närmaste obegränsade. Att sälja tillgångarna och använda intäkterna till miljöinvesteringar vore betydligt bättre, skriver doktoranden Alvar Palm.

Stora delar av den svenska miljörörelsen tycks vara överens om att det är bra klimatpolitik av svenska staten att äga kolreserver utomlands i syfte att minska kolförbränningen. Om vi äger kolet kan ingen annan elda upp det, resonerar man. Således förespråkar bland andra Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att den statligt ägda energikoncernen Vattenfall inte ska sälja sina kolreserver i Tyskland, utan i stället avveckla brytningen och genom ett fortsatt ägande av kolet säkerställa att det stannar kvar i marken. Få eller inga röster har ifrågasatt det kloka i att lägga miljarder ur statens kassa på just denna klimatåtgärd framför andra alternativ, såsom investeringar i förnybar energi, forskning eller kollektivtrafik. En försäljning skulle nämligen generera intäkter som skulle kunna användas till sådana åtgärder.

Jag ifrågasätter inte att kol i största möjliga mån bör lämnas kvar i marken. Om vi ska klara målet om maximalt två graders uppvärmning måste merparten av de kända globala tillgångarna av fossila bränslen lämnas oanvända. Det jag ifrågasätter är att den ovan nämnda strategin skulle få önskat resultat. Kol finns nämligen i ett sådant överflöd att någon annan aktör enkelt kan öka kolbrytningen någon annanstans i världen för att kompensera för det bortfall i utbudet av kol som skulle uppstå om Vattenfalls gruvor upphörde att leverera. Att bomma igen en kolgruva i hopp om att tvinga ner kolförbränningen är lika fåfängt som att bomma igen en bilfabrik i hopp om att minska bilismen – ”tack” säger konkurrenten och utökar sin produktion.

Det avgörande problemet med strategin att stänga gruvorna är alltså att kol i praktiken inte är att betrakta som en begränsad resurs – det skulle räcka med att elda upp en bråkdel av jordens kolresurser för att klimatsystemet fullständigt skulle kollapsa, och innan vi hunnit elda upp ens hälften av allt kol har vi sannolikt orsakat sådana klimatförändringar att vi utplånat oss själva som art.

Att bomma igen gruvorna skulle visserligen kunna få en viss effekt i och med att det är dyrare att öppna en ny gruva än att fortsätta driva en befintlig, vilket skulle driva upp kolpriset på världsmarknaden och på så sätt driva ner förbrukningen. Men då tillgången på lättbruten kol är så pass stor, investeringarna som krävs för ny brytning är förhållandevis små, och kol enkelt och billigt kan transporteras jorden runt, så kan en sådan effekt förväntas bli högst begränsad. Det är alltså inte realistiskt att tro att effekten av en avveckling skulle bli tillräckligt stor för att motivera åtgärden ur ett kostnadsperspektiv, jämfört med alternativa klimatinvesteringar.

 

Att bomma igen en kolgruva i hopp om att tvinga ner kolförbränningen är lika fåfängt som att bomma igen en bilfabrik i hopp om att minska bilismen – ”tack” säger konkurrenten och utökar sin produktion.

 

Om vi trots allt bestämmer oss för att vi vill äga fossila bränslen för att säkerställa att de stannar kvar i marken är det sannolikt klokare att satsa på olja än på kol. Detta beror på att tillgången på olja är mer begränsad än tillgången på kol, och ett ägande av oljereserver som hålls i träda skulle därför få en större effekt på utbudet – att köpa upp ett oljefält för att sedan avveckla det hade tvingat fram en mycket större prisökning på världsmarknaden än vad motsvarande strategi för kol hade gjort, eftersom ett exploaterande av nya oljekällor är förenat med större kostnadsökningar då exploatören måste ta till okonventionella metoder såsom ”fracking” eller oljesandsutvinning. Betyder detta att vi bör sälja kolet och köpa olja i stället? Nej, exemplet tjänar snarare som illustration över hur tveksam klimatnyttan med kolägande är jämfört med alternativa investeringar.

Att ha offentliga medel låsta i kolfyndigheter är en kostnad, och när olika alternativ utvärderas för hur statens (begränsade) resurser ska användas i klimatarbetet bör ett grundligt resonemang föras kring hur kostnadseffektiva olika alternativ kan förväntas vara – allt annat är oansvarigt. Att staten just nu råkar ha ett antal miljarder låsta i kolfyndigheter är dock inget som talar för att vi bör välja just denna placering av kapitalet framför andra alternativ. Den som förespråkar en avveckling av kolgruvorna bör ställa sig följande fråga: Om Vattenfall aldrig ägt dessa fyndigheter, hade jag då förespråkat att staten skulle köpa upp kol utomlands som klimatåtgärd? Eller: Ska vi öka vårt ägande av kol i utlandet, kanske rentav välja detta som vår huvudsakliga strategi i klimatarbetet? Ur detta perspektiv framstår kolägande som en absurd strategi jämfört med investeringar i förnybar energi och kollektivtrafik.

Symbolvärdet då? Skulle inte en avveckling kunna tjäna som ett viktigt ställningstagande, att visa omvärlden att vi är beredda till uppoffringar för att rädda klimatet? Sverige är en liten aktör, och vår enda reella chans att minska klimatförändringarna är att tjäna som föredöme och visa omvärlden hur en god klimatpolitik ska föras. Och just därför är det viktigt att vi för en klok och kostnadseffektiv klimatpolitik, snarare än att kasta miljarder över verkningslösa åtgärder.

För det första: Färre andra länder kommer, av krasst egenintresse, att inspireras av en klimatpolitik som i huvudsak går ut på kapitalförstöring snarare än investeringar i nyttig infrastruktur och framtidsbranscher.

För det andra: Om någon trots allt inspireras och följer efter kommer detta innebära att pengar kastas i sjön snarare än att bidra till omställningen.

För det tredje: En oklok klimatpolitik riskerar att genomskådas av media och allmänhet, vilket skulle kunna skada förtroendet för hela hållbarhetsarbetet. Dels genom att många helt enkelt inser att politiken är korkad, och dels genom att många kan få bilden av att klimatåtgärder måste innebära en välfärdsförlust. Ur det perspektivet är det klokare att satsa på åtgärder som tillför värden, till exempel en ny tunnelbanelinje.

Exakt hur de pengar som nu finns låsta i tyskt kol bör användas för att mest gagna mänskligheten är naturligtvis inte lätt att säga. Som jag visat finns det dock anledning att tro att ett ägande av kolfyndigheter i träda är ett undermåligt alternativ. Som klimatinvestering gör pengarna sannolikt långt större nytta inom till exempel forskning, utveckling och marknadsskapande för ny energiteknik, eller i spårbunden kollektivtrafik. Där skapar pengarna dessutom andra värden, såsom arbetstillfällen och förbättrade transporter.

Dagens artikelförfattare

Alvar Palm, doktorand i industriell miljöekonomi vid Lunds universitet

Läs mer. Fler debattartiklar på DN Debatt

• ”Invandringens effekt på skolresultat kräver krafttag” Detta kräver att skolpolitiken läggs om tydligt, skrev forskaren Gabriel Heller Sahlgren den 29 juli. 

• ”Miljarder till rehabgarantin – utan bevisade resultat” Nu måste SKL eller Socialstyrelsen ta fram transparenta och jämförbara utvärderingssystem, skrev Rolf Holmqvist, professor i psykologi den 28 juli.

• ”Skrota minst en gammal regel för varje ny som införs” Sverige borde följa brittiskt och kanadensiskt exempel och tvinga politiker att ta bort administrativa regler varje gång de inför nya, skrev Oscar Anderson den 27 juli.

 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.