Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Att straffa de arbetslösa är en grymhet av historiska mått”

Enligt Nima Sanandaji skulle ökad ersättning till arbetslösa minska incitamenten för lönearbete. Det är ett argument som är värt att ta på allvar.

För att stödja sitt argument kunde Sanandaji även ha refererat till en metastudie som jag själv utförde 2008 (publicerad i den vetenskapliga tidskriften Basic Income Studies). Studien visar att antalet anställda som skulle kunna tänka sig att fortsätta med sina jobb om de blev ekonomiskt oberoende stadigt minskat i takt med att arbetet blivit allt mer överflödigt och därmed meningslöst. Från att under 1950-talet omfatta hälften av den arbetande befolkningen har de minskat till en knapp tredjedel.

Den stora majoriteten, såväl nationellt som globalt, arbetar med andra ord under ekonomiskt tvång. Denna självklarhet, att jobb är jobbigt och något man helst undviker, undertrycks för fulla krafter i den politiska debatten. Där heter det att arbetet skänker livet mening, frihet och gemenskap.

Ibland anas dock en annan syn på arbete när man likt Sanandaji talar om att ”det ska löna sig att arbeta”. Denna ambition, vars innebörd är synonym med att ”det ska straffa sig att vara arbetslös”, tydliggör syftet med arbetsmarknadsåtgärderna. Om detta syfte – bestraffning – öppet kommunicerades till allmänheten skulle mycket vara vunnet.

Det problem jag adresserade var att till och med åtgärderna framställs som välsignelser. Därav min utmaning. ”Det parti som tror att deras åtgärder är till gagn för de arbetslösa borde rimligtvis ge dem ett val”, skrev jag. För den som läste vidare borde premissen ha varit tydlig: något sådant parti har ännu inte röstats fram.

Samtidigt som partirepresentanterna enstämmigt sjunger arbetets lov är de i arbetsmarknadspolitikens praktiska utformning nämligen överens. Att arbetet för flertalet utgör ett tvång förstår de mycket väl. Vad de därtill tycks anta är att arbetets tvång kräver än värre tvång i form av statliga åtgärder för att motivera individen till att delta. Dessa åtgärder får, enligt samma incitamentslogik som Sanandaji använder sig av, aldrig göras mer bekväma än det sämsta kneget på marknaden.

Att denna logik bör förbli implicit är särskilt i valtider enkelt att förstå. Inte minst med tanke på att den är skev. Även om de flesta av oss bär på en sund arbetsskygghet är denna skygghets inverkan på dagens arbetslöshetssiffror försvinnande liten. Vår arbetslöshet beror främst på att vi vägrat ta ut de teknologiska produktivitetsvinsterna i form av kortare arbetstid. Sedan den sista stora arbetstidsförkortningen genomfördes 1976, då pensionsåldern sänktes till 65 år, har produktiviteten i Sverige mer än fördubblats. I vårt samhälle vänds detta egentliga framsteg till en förbannelse. Hälften av dagens yrken förutspås nu automatiseras inom tjugo år. De som ser sina jobb bortrationaliseras hänvisas till arbetslöshet.

Att i detta läge värna om att straffa de arbetslösa är en grymhet av historiska mått. Kan vi åtminstone kalla denna grymhet vid dess rätta namn?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.