DN Debatt

”Äventyra inte den unika rätten att själv få välja skola”

Hotad valfrihet. Vår unika friskolereform med gemensam skattefinansiering ger framgångsrika skolidéer kraft att expandera. Den överlever knappast om aktiebolag förbjuds att verka i skolsektorn, som MP och V vill. JB-koncernens konkurs kommer då att framstå som en västanfläkt, skriver Peje Emilsson.

Jag började skolan som sexåring i Nynäshamn på femtiotalet. Det var en tuff tid. Jag var minst i klassen, hade glasögon och blev föremål för allsköns påhopp från mina klasskamrater. Efter några år upptäckte en klok lärare vad som pågick. Jag fick som tioåring flytta till mormor på Söder i Stockholm. Jag fick en ny start i en ny skola. Jag slapp mina plågoandar. Vilken lycka!

Sedan dess har jag kämpat för att alla ska ha rätt att välja – och kunna byta – skola. Människor har lika värde men är olika. Lär sig på olika sätt och i olika takt.

Under 1970- och 1980-talen var principen att alla placerades i en skola efter kommunens val. Så kom Drevdagen 1983. Kommunpolitikerna i Älvdalen stängde Drevdagens skola som hade omkring 25 elever, vilka omplacerades till skolan i Idre 2,5 mil bort.

Föräldrarna protesterade. Politikerna vek sig till slut för trycket. Efter sex års kamp fick föräldrarna 1989 rätt att öppna en friskola. Inte minst Miljöpartiets företrädare pläderade för barns och föräldrars rätt att välja skola.

Regeringen Bildt införde våren 1992 en skolpeng där 85 procent av elevens kostnad i den kommunala skolan följde med om eleven i stället valde en friskola. Göran Persson tog över som statsminister 1994. Socialdemokratin behöll principen om det fria skolvalet men höjde skolpengen från 85 procent av kostnaden till 100 procent. I gengäld försvann möjligheten för en friskola att ta ut extra avgifter.

Den unika svenska friskolereformen var nu accepterad och etablerad av de stora politiska partierna. Sverige hade utvecklat ett system med allas rätt att välja skola – inte som i många andra länder, där den rätten förbehålls dem som har föräldrar som har råd att betala, råd att flytta till ett ”finare” område eller är specialbegåvade.

Friheten för alla att välja skola – eller välja bort skola – med gemensam finansiering över skattsedeln blev en demokrati- och jämlikhetsreform av unikt slag. I de flesta länder i världen finns det parallella skolsystem: privatskolor för dem som har råd och offentliga skolor för de andra. Mångfald på likvärdiga villkor och öppet för alla är en svensk skolmodell som väckt beundran och respekt i världen.

1999 tog jag initiativet att starta Kunskapsskolan med den grundläggande idén att alla ska kunna utbildas i sin egen takt.

Vår personligt utformade utbildning har väckt stort gensvar. I Sverige har vi i dag omkring 11.000 elever i 29 grundskolor och 7 gymnasier från Ystad till Gävle. 2013 fick våra avgångselever i genomsnitt 238 poäng mot ett snitt på 213 i Sverige.

Vår pedagogiska modell väckte internationellt intresse. Skolminister Lord Adonis i Blairs regering tog kontakt med oss 2009. I dag driver vi fem skolor med 4.000 elever i England. Engelska skattebetalare finansierar såväl byggande av skolor som drift. Det dröjde inte länge innan vi kontaktades av Joel Klein, då ansvarig för New Yorks skolor. Sedan 2011 driver vi Innovate School på Manhattan med skolpeng och med en majoritet av elever från minoriteter och lågavlönade familjer.

I dag har vi också skolor i Gurgaon och Abohar i Indien. Nästa steg är Saudiarabien, där vi tecknat avtal om att starta en kedja av skolor för flickor och pojkar med en första skola i Jedda 2016.

Svensk utbildning på export till andra länder. Vilka spännande möjligheter. Det tycker inte minst Mats, som var vår rektor i Ystad men nu är rektor i Gurgaon. Jag hoppas att vi snart får många fler duktiga svenska skolledare och lärare att arbeta för oss utomlands. Samtidigt berikar impulser och erfarenheter från vår verksamhet i England, USA och Indien utbildningen i Sverige.

Jag ska gärna erkänna att det känns lite konstigt att bli varmt välkomnad att öppna skolor i många andra länder samtidigt som ett antal politiker i hemlandet Sverige vill ha bort oss.

Nu ifrågasätts det grundläggande fria skolvalet. En del vill återföra Sverige till den tid då bara de som hade råd med privatskola hade möjlighet att välja.

Miljöpartiet har bytt fot och kräver att friskolor som drivs som aktiebolag ska stängas. Man formulerar sig inte så, men kravet att all vinst ska återinvesteras och att aktörer med vinstsyfte inte ska få driva skolor ger den effekten.

Att Jonas Sjöstedt i Vänsterpartiet vill förbjuda friskolor och avskaffa rätten att välja är en annan sak. Att staten alltid vet bättre än medborgarna är en uppfattning som sitter djupt i hans partis idétradition.

I dag går närmare 160.000 elever i 900 skolor, vilka drivs som aktiebolag. Ungefär hälften av skolorna tillhör kedjeföretag och hälften är bolag som driver en eller några skolor.

Vad händer om aktiebolag förbjuds verka i skolsektorn? Vad händer om 900 skolor med 160.000 elever inte får vara kvar?

Stiftelser kanske kan ta över några skolor men inte alla. Och det blir i så fall inte skolor för de många utan för speciella grupper. Den unika svenska modellen där alla har råd och rätt att välja och där framgångsrika skolidéer har en drivkraft att expandera kommer knappast att överleva.

Den diskussion vi fick efter det att Folksam med flera satte skolkoncernen JB i konkurs förra året var en västanfläkt jämfört med vad som väntar om Miljöpartiets och Vänsterpartiets idéer om att stänga ner den svenska friskolesektorn vinner gehör hos socialdemokratin.

För alla med barn och barnbarn i svenska skolor finns det anledning att ta sig en extra funderare i höstens val.