Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Avfolkning av landsbygden urholkar Sveriges välfärd”

Foto: Anders Wiklund/TT

Kostnaderna kommer att öka. Många i yrkesverksam ålder fortsätter att flytta från glesbygden, där det blir mycket svårt att upprätthålla dagens välfärd utan kraftigt ökade resurser. Det krävs antingen skattehöjningar eller ett slopat överskottsmål, och rimligast är det senare, skriver Roger Mörtvik, TCO.

Sverige är ett befolkningsmässigt litet men geografiskt stort land. Detta ställer särskilda krav när det gäller välfärdens finansiering och investeringar i till exempel infrastruktur. Skatteintäkterna ska helst bli högre i minst samma takt som utgifterna för välfärden ökar. Här börjar dock utvecklingen bli problematisk. Utgifterna är nämligen i hög grad korrelerade med den demografiska utvecklingen.

En ny studie som TCO låtit SCB göra av Sveriges demografiska utmaningar fram till år 2030, och som presenteras inom kort, ger en alarmerande bild av möjligheten att finansiera välfärden utan sänkta ambitionsnivåer i delar av landet. Studien visar på ett Sverige där förutsättningarna till likvärdig välfärd glider isär allt mer. Ett Sverige som befolkningsmässigt och sysselsättningsmässigt blir allt mer tudelat och där regioner och kommuner med åldrande befolkning och färre i arbetskraften får allt svårare att finansiera välfärden.

Enligt rapportens huvudscenarier kommer befolkningen att i hög grad fortsätta koncentreras till storstadsregionerna och minska i glesbygdsområden. Flyttströmmarna i kombination med en åldrande befolkning får i vissa fall dramatiska konsekvenser på åldersstruktur och framtida sysselsättning.

Försörjningskvoten, förenklat beskrivet som antalet som inte är i arbete i förhållande till antalet sysselsatta, försämras radikalt i delar av landet. Sveriges befolkning antas öka med över 1 miljon till 10,7 miljoner år 2030. I huvudscenariot kommer nästan halva ökningen att ske i Storstockholm, som växer med cirka 460 000 invånare. Storstäderna växer, men befolkningen i övre Norrlands inland minskar, och övriga norra Sverige från Värmlands, Dalarnas och Gävleborgs län och norrut står och stampar. År 2030 kommer nästan 500 000 fler personer än i dag att vara 75 år och äldre, enligt prognosen, en ökning med nästan 60 procent. Under samma tid kommer antalet i de mest förvärvsaktiva åldrarna 20–64 år att öka med bara fyra procent.

Problemen riskerar att bli allvarliga för välfärdens finansiering i de kommuner som krymper eller står och stampar befolkningsmässigt och samtidigt får en allt äldre befolkning. I många kommuner som drabbas hårt av att personer i yrkesverksam ålder flyttar till storstäderna och andelen äldre ökar snabbt blir det mycket svårt att upprätthålla dagens nivåer i välfärden utan kraftigt ökade resurser. Problemet är att skatteunderlaget i dessa kommuner minskar i samma takt som kostnaderna ökar.

För att kunna möta denna ökande obalans i den framtida försörjningskvoten krävs att arbetsmarknaden fungerar väsentligt bättre framöver än den gör i dag. Sysselsättningsgapet mellan svenskfödda och utrikes födda måste minska kraftigt, arbetstidsgapet mellan kvinnor och män likaså, och fler måste kunna jobba längre upp i åren.

Bara rekryteringsbehoven är omfattande. Beräkningarna tyder på att i de demografirelaterade verksamheterna, det vill säga barnomsorg, grundskola, gymnasieskola, äldreomsorg, hälso- och sjukvård samt övrig vård och omsorg, kommer kommunerna bara fram till 2020 att behöva öka antalet anställda med 8,5 procent eller 93 000 personer för att behålla nuvarande kvalitet och personaltäthet. Att klara detta kräver inte bara att kommunerna är attraktiva arbetsgivare utan även att det finns finansiering för att klara ökningen.

Politikerna måste ge svar på hur välfärdstjänsterna ska bli tillräckligt attraktiva lönemässigt så att fler vill jobba där – inte minst i glesbygdskommunerna. Detta är i hög grad en kostnadsfråga. Men man måste även svara på frågorna hur utbildningssystemen ska kunna växla upp och hur bostadsbyggandet i storstäderna ska kunna öka rejält, men framför allt på frågan hur skola, omsorg och sjukvård ska finansieras likvärdigt i hela landet. Konjunkturinstitutet pekade i höstas på att Sverige riskerar en brist i den offentliga kassan på runt 80 miljarder redan om några år. Det innebär i praktiken att överskottsmålet är oförenligt med välfärdsambitioner och skattesänkningar redan då. TCO:s och SCB:s prognos visar att läget riskerar att bli betydligt värre de närmaste 20 åren. Utvecklingen tyder på att de offentliga utgifterna för framför allt vård och omsorg sannolikt måste öka snabbare än BNP för att inte standarden ska försämras. Kommunerna finansierar huvuddelen av välfärdens vård och omsorgstjänster. För att klara de framtida behoven måste kommunerna få större möjligheter att möta utmaningarna.

Detta kommer inte att gå att hantera utan prioriteringar. Om välfärden inte ska bli det som stryker på foten måste antingen kommunalskatterna höjas under lång tid i väldigt många kommuner eller staten skjuta till betydligt större statsbidrag till kommunerna. Det senare ter sig svårt att hantera inom ramen för det nuvarande överskottsmålet. Inte minst som staten står inför betydande investeringsbehov även inom andra områden.

Överskottsmålet har aldrig varit tänkt att vara för evigt utan ett sätt att så att säga ”förskottsinbetala” för de kostnader som väntar på grund av bland annat en åldrande befolkning, eller kriser på arbetsmarknaden. Tanken med överskottsmålet har varit att både skapa ökad beredskap för att föra en mer expansiv finanspolitik i dåliga tider eller när det behövs ökade investeringar och ett sätt att skapa en marginal att öka utgifterna under perioder när demografin förvärras.

Den nya prognos som TCO låtit SCB göra visar tydligt att det inte längre är möjligt att lura oss själva och väljarna att det är möjligt att slippa välja. Om välfärden ska kunna förbättras eller till och med bara upprätthållas på nuvarande nivå krävs antingen skattehöjningar eller ett slopat överskottmål. Annars räcker inte pengarna. Det rimligaste är att slopa överskottsmålet. Det mest olyckliga vore att det blir välfärden som blir Svarte Petter.

Valets huvudfrågor måste ta avstamp i dessa grundfakta och i frågan om vilken samhällsutveckling vi vill se. Vård, skola, omsorg och trygghetssystem kräver ökade investeringar framöver. Det är nyckeln till framtida välfärd i hela landet. Samtidigt gör den höga arbetslösheten i kombination med en allt mer globaliserad ekonomi det tydligt att vi behöver investera mer och spara mindre. Marknaden kommer skoningslöst att lämna de länder bakom sig som slarvar och tror att det är en framgångsfaktor att vara ett lågprisalternativ när det gäller investeringar.

Att ”privatisera” socialförsäkringarna, som bland annat SNS föreslagit, ger i sig inga besparingar. Staten kommer sannolikt framöver att behöva stå för en större del av välfärdens finansiering genom riktade bidrag till kommunerna. Finansministerkandidaterna Magdalena Andersson och Anders Borg är svaret skyldiga till hur ekvationen ska lösas om inte överskottmålet överges.