"Avgiftsbelägg högskolorna för att korta studietiden"

Långtidsutredningen 2008, som presenteras i dag, bedömer att den genomsnittliga ekonomiska tillväxten fram till 2030 blir relativt god, om än inte lika snabb som under de senaste tio åren. Samtidigt finns ett antal orosmoln som riskerar att dämpa den långsiktiga tillväxten och försvåra finansieringen av de offentliga välfärdssystemen.

En av de framtida utmaningarna är att antalet arbetade timmar, till följd av den demografiska utvecklingen, kan förväntas öka svagt på lång sikt. Långtidsutredningen har när det gäller arbetsutbudet valt att fokusera på åtgärder för att påverka ungas inträde på arbetsmarknaden och äldres utträde från arbetsmarknaden.

Ungdomars inträde på arbetsmarknaden har över tiden förskjutits längre upp i åldrarna. Av avgörande betydelse för ungas inträde på arbetsmarknaden är ett väl fungerande utbildningssystem. Detta är viktigt inte bara för arbetsutbudet utan även för produktivitetsutvecklingen och ekonomins förmåga till anpassning. Långtidsutredningen pekar på två betydande ineffektiviteter i det svenska utbildningsväsendet; dels att många inte klarar sina gymnasiestudier, dels den långa tid som högskolestudierna tar.

Andelen unga som inte fullföljt gymnasiet ökade kraftigt i samband med gymnasiereformen i slutet av 1990-talet och ligger fortfarande kvar på en hög nivå. Av landets 20-åringar saknar närmare 30 procent slutbetyg från gymnasieskolan. Denna grupp har betydligt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Exempelvis visar nya siffror som Långtidsutredningen tagit fram att vid 28 års ålder är det bland dem som inte fullföljt en gymnasieutbildning nästan 25 procent som befinner sig utanför såväl arbetsmarknaden som utbildningssystemet. Motsvarande andel för dem med fullföljd gymnasieutbildning är mindre än 10 procent.

Studier har visat att ungdomar utan gymnasieutbildning redan på mellanstadiet har haft det svårare i skolan än övriga elever. För elever som tidigt visat svaga skolresultat förvärras successivt dessa under hela skolgången. Svenska skolan förefaller därmed ha misslyckats med att vända en negativ utveckling för de svagaste eleverna. För att minska andelen som misslyckas med sina gymnasiestudier måste därför insatser genomföras som hjälper eleverna tidigt i skolgången. Både med utgångspunkt från individer och samhället är tidiga insatser effektiva. Att minska andelen som lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg handlar därmed kanske främst om att förbättra för- och grundskolan.

Svenska högskolestudenter är internationellt sett relativt gamla när de påbörjar sin högskoleutbildning. Dessutom tar svenska studenter lång tid på sig för att slutföra sin utbildning, vilket ytterligare fördröjer inträdet och etableringen på arbetsmarknaden. Exempelvis var år 2006 den faktiska tiden i studier sex år för en magisterexamen omfattande fyra års heltidsstudier. Jämfört med övriga OECD-länder är det i Sverige dessutom många som inte slutför sina högskolestudier. Bara hälften av de svenska högskolenybörjarna tar en examen inom sju år efter att de startat sina högskolestudier.

Att inte effektivt utnyttja den tid som avsätts för utbildning är kostsamt inte bara för samhället, utan även för individerna. Med tanke på svenska högskolestudenters långa väg genom utbildningsväsendet är det befogat att överväga att införa ökade ekonomiska drivkrafter för att korta utbildningstiden via någon form av avgift för högskoleutbildning. För att minska risken att avgifterna leder till ökad social snedrekrytering skulle det kunna vara möjligt att låna till avgiften eller införa ett stipendiesystem. Det är också viktigt att förbättra informationen till personer som ska välja utbildning om till exempel genomsnittlig inkomst och arbetslöshetsrisk efter olika utbildningar.

Ett annat sätt att öka det totala antalet arbetade timmar i ekonomin är genom ett senare utträde från arbetsmarknaden. Att vi lever allt längre, vilket i sig är mycket positivt, har inte i samma utsträckning motsvarats av ett senare utträde från arbetsmarknaden. Utträdet från arbetsmarknaden sker oftast via andra ersättningssystem än den statliga ålderspensionen, främst avtalspension samt sjuk- och aktivitetsersättning. Att åstadkomma ett senare utträde ur arbetslivet skulle kräva en uppstramning av möjligheterna att via olika utträdesvägar lämna arbetslivet. Samtidigt riskerar det att vara ett trubbigt instrument och kan drabba enskilda individer relativt hårt.

Innan det svenska pensionssystemet reformerades under 1990-talet var den lagstadgade pensionsåldern 65 år. Hittills har den genomsnittliga pensionsåldern förblivit relativt oförändrad medan spridningen ökat. Andelen som tog ut ålderspension vid 65 år minskade från 82 till 64 procent mellan 2002 och 2007. Försvagningen av normen om 65 år tycks verka mot både lägre och högre pensionsålder. Med andra ord kan det ha blivit mer socialt accepterat att ta ut pension både sent och tidigt. Om förändringen av normen innebär att tidig pension blir vanligare skulle det kunna få stora negativa följder för finansieringen av den offentliga välfärden och pensioner.

För att öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete för äldre har staten de senaste åren genomfört reformer i transfererings- och skattesystemen. Det reformerade pensionssystemet utgör en god grund för ökade drivkrafter för ett förlängt arbetsliv. Med tanke på den demografiska utvecklingen är det dock rimligt att överväga behovet av ytterligare åtgärder för att fler ska stanna kvar längre i arbetslivet. Eventuella förändringar måste vara brett förankrade för att bevara pensionsöverenskommelsens ställning.

Exempel på åtgärder som har genomförts i andra länder är att anpassa de åldersgränser som finns i ålderspensionssystemet till den ökade livslängden. Det bör övervägas även i Sverige att de åldersgränser som finns i pensionssystemet ska följa medellivslängden. Då skulle den lägsta pensionsåldern, som i dag är 61 år, och den högsta åldern som man har rätt att kvarstå i anställning, som i dag är 67 år, kontinuerligt höjas. En sådan reform skulle, förutom att minska trycket på välfärdens finansiering, förhoppningsvis även påverka arbetsgivarnas syn på äldre arbetskraft.

Det är inte bara det statliga pensionssystemet som påverkar pensionsbeslutet - kollektivavtalsreglerat och privat pensionssparande är också viktiga faktorer. Om de inte stödjer ett senare utträde riskerar reformer av det statliga pensionssystemet att få begränsade effekter. Det finns skatte- och avdragsbestämmelser som kan göra det förmånligt för arbetsgivaren att erbjuda en pensionslösning i stället för fortsatt anställning. Åldersgränsen för uttag av privat och kollektivt pensionssparande är ofta betydligt lägre än gränsen för uttag av ålderspension. Det bör övervägas om man bör påverka dessa åldersgränser via exempelvis skattesystemet.

Långtidsutredningen 2008 ser det som särskilt angeläget att, förutom att stimulera ett längre arbetsliv, också verka för god anpassningsförmåga och för ökad konkurrens i ekonomin, utreda hur den privata finansieringen av välfärdstjänsterna ska kunna öka och i vilken omfattning det bör ske samt verka för en global klimatpolitik baserad på effektiva styrmedel. De reformer som lyfts fram av Långtidsutredningen 2008 är angelägna att genomföra när tillväxten nu försvagas.

LENA UNEMO
Projektledare för Långtidsutredningens huvudbetänkande
ERIK FILIPSON, MARTIN HILL, ALBIN KAINELAINEN, KERSTIN KRAFFT, PHILIP LÖF, KRISTIAN PERSSON,
Utredare för Långtidsutredningen

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut