Den förgiftning av våra marker som nu pågår i stor skala är djupt oroande. Slammet uppkommer vid reningen av avloppsvatten från bostäder, industrier och andra verksamheter och dagvatten från gator, vägar och hårdgjorda ytor. Rester från strängt taget all mänsklig aktivitet i vårt kemikaliserade industrisamhälle hamnar i det.
 

I riksdagens miljömål ingår att 60 procent av den fosfor som bortförs från åkermarken ska återföras. Detta ska vara genomfört till 2015. En del av denna fosfor finns inbakad i reningsverkens avloppsslam varför detta blivit en attraktiv möjlighet för reningsverken att bli av med sina växande slamlager. Eftersom priset på konstgödsel har rakat i höjden under de senaste åren och beräknas fortsätta stiga är det lätt att få avsättning för slammet.
 

LRF, Sveriges Lantbrukares riksförbund, har efter åratals hårdnackat och välmotiverat motstånd mot slamspridning nu gett vika för de envisa framstötarna från Svenskt Vatten, va-verkens branschorganisation. En certifiering av va-verken enligt det så kallade REVAQ-systemet antas plötsligt förvandla slammet från giftigt avfall till acceptabelt gödselmedel. Följden har blivit att lantbrukare nu står på kö för att få del av det kostnadsfria gödselmedlet, som de förutsätter är riskfritt eftersom det är certifierat. Glädjande nog säger Svensk Mjölk fortfarande nej till slam inom mjölkproduktionen.
 

Certifieringen är bedräglig eftersom den invaggar både de enskilda jordbrukarna och livsmedelskonsumenterna i en falsk trygghet att slammet är rent och ofarligt. Målet om fosforåterföring är viktigt men riskerar att komma i konflikt med det överordnade målet Giftfri miljö.

Slamspridning utgör ett systematiskt och irreversibelt spridande av gifter i vår miljö. I en rapport till Cancer- och allergifonden i februari 2009 redovisar Göran Petersson, professor i kemisk miljövetenskap vid Chalmers, en lång rad risker vid gödsling med slam från reningsverken. Detta slam är inte bara en fångstfälla för kemikaliesamhällets ämnen utan även för nya ämnen som bildas när de olika ämnena reagerar med varandra.
 

Låt oss se på kadmium. Medelvärdet på kadmiumhalt hos kommunalt avloppsslam var 37 mg kadmium per kg fosfor, år 2006, enligt SCB. Det långsiktiga målet enligt REVAQ är att den maximala gränsen skall sänkas till 17 mg kadmium per kg fosfor till år 2025.
Under 15 års tid skall det alltså vara tillåtet att sprida slam med kadmiumhalter över 17 mg kadmium per kg fosfor, ofta långt högre, på våra åkrar. Som jämförelse kan nämnas att humanurin innehåller knappt 1 mg kadmium per kg fosfor och nordeuropeisk konstgödsel 2–15 mg kadmium per kg fosfor.
 

Eftersom kadmium inte bryts ned kommer halterna i jordarna sålunda successivt att öka med slamtillförseln. Också 17 mg kadmium per kg fosfor är för mycket. Redan i dag är halten av kadmium så hög i åkerjord och gröda att en del av befolkningen, särskilt kvinnor i fertil ålder, riskerar njurskador. Kadmium ersätter även kalcium i skelettet, som därmed blir skört, vilket dokumenterats vid itai-itai-sjukan i Japan. Ny forskning visar också välgrundade misstankar om att kadmium kan orsaka livmoder- och prostatacancer.
 

Mot den här bakgrunden beslöt Efsa (European food safety authority), EU:s livsmedelsorgan, den 20 mars 2009 att sänka det godtagbara intaget per vecka,”tolerable weekly intake” (TWI) för kadmium med nära två tredjedelar, från 7 till 2.5 mikrogram/kg kroppsvikt. Om detta ska vara möjligt måste kadmiumhalten i jordarna minska omgående.
 

Potentiella gifter i slammet är förutom tungmetaller även stabila eller svårnedbrytbara kemikalier från läkemedel, droger och allehanda produkter. En hel del ämnen mäts över huvud taget inte och andra känner vi ännu inte till. Läkemedelsrester och hormoner hotar fertiliteten hos både människor och djur. Många ämnen är starkt cancerframkallande som till exempel i gruppen PAH (polycykliska aromatiska kolväten), som förekommer bland annat i bildäck och är mycket långlivade. Eftersom många av dessa ämnen bevisligen tas upp av våra livsmedel utgör slamspridningen ett betydande hot mot människors hälsa.

Lyckligtvis finns det ett omedelbart tillgängligt alternativ till slamspridning i avvaktan på systemförändringar i avloppshanteringen. Tekniskt väl kontrollerad förbränning av slammet förstör effektivt smittämnen och miljögifter och ger energi. Metaller kan fångas upp i slagg och flygaska och deponeras i säkert slutförvar eller återanvändas. En metod att utvinna fosfor ur askorna håller på att utvecklas och är mycket nära att börja kommersialiseras.
 

Tvärt emot förhoppningen att certifieringen skulle tvinga fram ny teknik, har frisläppandet av avloppsslammet som gödselmedel inneburit att många kommuner nu helt koncentrerar sig på att få ut slammet på markerna. Va-verken har kommit att bli de främsta aktörerna och deras branschorgan Svenskt Vatten den centrala huvudrollsinnehavaren.
 

REVAQ-certifieringen håller därför på att bli en broms för utvecklingen av alternativa tekniker att hantera samhällets näringskretslopp. I stället måste vi nu mobilisera alla krafter för att på ett effektivt sätt ta hand om och oskadliggöra det giftiga avfall vi skapat och samtidigt utveckla långsiktigt hållbara system för näringsämnenas cirkulation.
 

Vi uppmanar alla som är delaktiga i slamspridningen att ompröva sitt ställningstagande. Politiker på riks- och kommunnivå, Svenskt Vatten, LRF, Lantmännen, Svensk Dagligvaruhandel och ansvariga myndigheter bör snarast ompröva godkännandet att sprida REVAQ-certifierat avloppsslam på marken. Vi hoppas också att lantbrukare och konsumenter kommer till insikt om att REVAQ-certifieringen av slammet inte betyder att det är giftfritt och ofarligt. Vi kräver att spridningen upphör.

Lena Jarlöv, arkitekt, docent, styrelseledamot i Naturskyddsföreningen i Tanum,  Göte Bertilsson, agr dr, Vera Billing, redaktör, utgivare av tidskriften Fri Jord, Helena von Bothmer, Kosters Trädgårdar, agronom, Sten Ebbersten, professor emeritus, Gustaf Delin, rådgivare i framtids- och utvecklingsfrågor, Herbert Falck, lantbrukare och kommunalpolitiker (C), Artur Granstedt, docent, Ann Green, politisk sekreterare (MP) Örebro läns landsting, Folke Günther, systemekolog, Mats Hagner, professor emeritus, skogsforskare, Bertil Hagström, allmänläkare, med dr, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Högni Hansson, miljöchef i Landskrona, Lennart Hardell, överläkare, USÖ onkologiska kliniken, Hillevi Helmfrid, agronom, miljökonsult, Olov Holmstrand, tekn dr, fd adjungerad professor i hydrogeologisk miljöteknik vid Chalmers, Per Hultén, tekn dr, vice ordförande, Naturskyddsföreningen Uppsala, Lars Hylander, docent i miljöanalys vid Uppsala universitet, Anna Jiremark, miljökonsult, Oscar Kjellberg, Agr.M.Sc, bankekonom, Carl Lindström, civ ing, Gunnar Lindgren, civ ing, René Mortensen, civ ing samhällsbyggnadsteknik, Anders Munters, ekologisk lantbrukare, Elisabeth Olszon, nutritionist, Christer Owe, verksamhetsledare Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg, Göran Petersson, professor i kemisk miljövetenskap vid Chalmers, Birgitta Rang, lärare i naturvetenskap, Per-Åke Sahlberg, lantmästare, styrelseledamot i Den Goda Jorden, Karin Sahlström, miljökonsult, ledamot i styrelsen för Naturskyddsföreningen Alvesta, Eva ­Selin-Lindgren, riksdagsledamot (C), tidigare professor i fysik vid Göteborgs universitet och högskolan i Borås, Bertil Thermaenius, arkitekt SAR/MSA, Mia Torpe, arkitekt, miljöchef HSB, Niklas Wennberg, verksamhetsledare Stadsjord, Birgitta Tornérhielm, ordförande Framtiden i Våra Händer, Åke Karlsson, ordförande Förbundet Sveriges Småbrukare, Rune Lanestrand, redaktör för tidskriften Småbrukaren, Beatrice Kindembe, kemist tekn lic bebyggelseanalys, Ingenjörer för miljön, Bengt Ingerstam, ordförande Sveriges Konsumenter i samverkan