Sverige förbereder sig nu inför en reform av socialförsäkringarna. Det ger en utmärkt möjlighet att radikalt öka frihetsgraderna för de enskilda medborgarna. Målsättningen bör vara att kombinera ökad frihet för den enskilde med fortsatt solidarisk omfördelning och grundläggande trygghet för alla.
För en frihetsälskande borgerlig regering borde de ideologiska skälen väga tungt när socialförsäkringarna ska reformeras. Socialförsäkringarna hör till de tyngsta vikterna i skattetrycket. Samtidigt går stora delar av inbetalningarna - förr eller senare - direkt tillbaka till löntagaren. Enligt en undersökning går omkring 80 procent av de pengar som medborgarna betalar in i socialförsäkringssystemet tillbaka till samma skattebetalare som betalade in pengarna. Endast 20 procent är omfördelning mellan individer. Denna rundgång har inget med solidaritet att göra utan är uttryck för ett statligt förmyndarskap där medborgaren inte tilltros förmåga att själv hantera sin ekonomi över livscykeln.
Socialdemokrater och folkpartister brukar hävda att alternativet till en obligatorisk inkomstförsäkring vid sjukdom och arbetslöshet bara leder till att medborgarna tvingas försäkra sig privat - något som då skulle bli lika dyrt eller dyrare än de skatter man betalar i dag. Men då bortser man helt från att medborgarna faktiskt kan ha - och har - olika önskemål när det gäller graden av inkomsttrygghet. Många personer ser inte en viss ekonomisk risk som ett stort problem. För en del kan ett tydligt ekonomiskt utfall rentav vara en sporre man tycker sig behöva för att anstränga sig och prestera sitt bästa. Detta är delvis en generationsfråga. Försvararna av den traditionella välfärdspolitiken saknar förståelse för den individualism och önskan om flexibilitet som blir starkare för varje generation som kommer ut på arbetsmarknaden.
Uppbyggnaden av socialförsäkringarna slår dessutom undan benen för ett antal alternativa trygghetsstrategier för den enskilde och för samhället. Sparande eller investering i det egna boendet eller företaget kan exempelvis vara en alternativ trygghetsstrategi.
En vanlig löntagare som befriades från försäkringspremien till de offentliga socialförsäkringarna skulle kunna spara uppskattningsvis 30 000 kronor om året vid full sysselsättning och normal sjukfrånvaro. Vore det inte bättre att dessa pengar avsattes på ett sätt som gjorde dem nyttiga för individen och samhället under tiden fram till dess de behövdes? En sådan förändring skulle ge de flesta medborgarna en buffert av frihetsgrader.
Vi inser att dessa idéer framstår som utmanande mot bakgrund av det kompakta och föga kreativa samförstånd som rått kring principerna för svensk välfärdspolitik sedan ATP-striden på 50-talet. Troligen har så många medborgare vant sig vid att staten tar ansvar för tryggheten att många initialt skulle ha svårt att hantera en ökad frihet och det ansvar den skulle föra med sig. Även om systemet måste byggas om är medborgarnas vana vid en statligt garanterad ekonomisk trygghet en faktor som vi måste ta hänsyn till.
Centerpartiet har en lång historia av att ifrågasätta de principiella grunderna för dagens socialförsäkringar. Det är nu dags för Centerpartiet att rusta upp sitt välfärdspolitiska idéarv och med det som utgångspunkt modigt visa vägen till en både nödvändig och önskvärd förnyelse av svensk välfärdspolitik.
De praktiska skälen för en reform av socialförsäkringarna är nödvändiga och väl kända:
Försäkringarna tar för stor del av skatteutrymmet i ett läge när kostnader för sjukvård, äldreomsorg och annan samhällsservice långsiktigt ökar. Dessutom är systemet sårbart vid stora svängningar i sysselsättningsgraden och sjukfrånvaron såsom i början av 1990-talet. Incitamenten till arbete är svåra att upprätthålla vid en inkomstförsäkring med höga ersättningsnivåer.
Grundtrygghetsprincipen innebär att alla medborgare oavsett inkomst får en lika stor ersättning från staten vid sjukdom eller arbetslöshet. Ersättningen bör ligga på en nivå som säkerställer en grundläggande levnadsstandard men samtidigt är så låg att det lönar sig att ta ett arbete. Om medborgaren vill trygga en högre ersättning därutöver så är det dennes ensak att ordna det med privata eller avtalade försäkringar, eller genom eget sparande.
Ett enhetligt grundtrygghetssystem skulle kunna ersätta dagens sjukförsäkring och a-kassa. Dessutom skulle det kraftigt avlasta kommunernas socialbidrag.
Grundtrygghet innebär en bra balanspunkt mellan individens behov av trygghet och frihet. Alla medborgare tillförsäkras ett konsumtionsutrymme som de kan klara sig på. Fördelningen mellan olika inkomstgrupper förändras inte. Alla inkomstgrupper får sänkt skatt men för hög- och medelinkomsttagarna blir sänkningen av ersättningen mycket större än för låginkomsttagaren. Omfördelningen till de grupper som skulle ha svårast att helt privat säkra trygghet och uppehälle förblir fortsatt starkt. Men samtidigt minimeras rundgången av pengar i systemet och därmed också statens behov att ta ut skatter och sociala avgifter.
Samtidigt kvarstår faktum: Ett grundtrygghetssystem måste införas på ett sätt som visar medborgarna att både solidariteten och den personliga tryggheten kan säkras på ett bättre sätt än genom misslyckade statliga inkomstförsäkringar. Grundtrygghetssystemet bör därför - åtminstone under en övergångsperiod - kombineras med ett obligatoriskt välfärdssparande: Ett välfärdskonto.
Välfärdskontot är ett individuellt konto där arbetsgivaren gör lagreglerade insättningar på samma sätt som man idag betalar sociala avgifter. När kontots ägare blir sjuk eller arbetslös får han eller hon göra uttag ifrån kontot för att komplettera sin ersättning från grundtrygghetsförsäkringen. Det bör också vara möjligt att göra uttag från kontot för att komplettera studielån om man väljer att vidareutbilda sig.
Fördelarna med ett välfärdskonto är många. Det ger ungefär samma trygghet över tid som dagens system. Det skapar dessutom hundraprocentiga incitament att minimera perioder av arbetslöshet eller sjukskrivning. Dessutom river det dagens instängningar som gör att sjukskrivna och arbetslösa inte väljer utbildning och liknande för att ta sig ur sin situation.
Vi ser också att kontot kan förstärka pensionssystemet genom att personer som har överskott på kontot vid fyllda 65 kan föra över pengarna i pensionssystemet.
För samhället skulle ett välfärdskonto vara väldigt bra för att öka det privata sparandet, något som är väldigt lågt i Sverige jämfört med andra länder.
I förlängningen bör kontot helt upphöra och bli en del av ett vanligt individuellt sparande med särskilda skattelättnader.
Det är oerhört viktigt att centerpartiet nu vågar driva på för att få till stånd ett helt nytt trygghetssystem som ökar individens frihetsgrad samtidigt som det ger alla en grundläggande trygghet. Tidpunkten har aldrig varit bättre för att förverkliga idéerna om ett grundtrygghetssystem för alla.
Gustav Andersson
Magnus Andersson