Mobilen, datorn och bredbandet har öppnat en ny värld av möjligheter. Allt fler betalar sina bankärenden trådlöst, bokar sina tåg- och bussbiljetter med mobilen och beställer läkarbesök via nätet. En lång rad andra praktiska bestyr i vardagen underlättas av den nya kommunikationstekniken. Och samtidigt används självfallet mobilen när vi ska akut kontakta brandkår, polis och sjöräddning, vilka själva mer och mer förlitar sig på mobila bredbandslösningar. Det gör också många av landets företag.
Vardagslivet har blivit enklare, livsviktiga akutärenden löses säkrare och verksamheten i små och stora företag blir effektivare. Bättre kommunikation i flera frågor stärker allas delaktighet i samhällsutvecklingen, stärker enskilda individers kunskaper och öppnar nya möjligheter. En för oss alla och för demokratin bra utveckling.
MEN – och det är ett alarmerande men – allt detta positiva gäller inte oss alla. För tusentals människor har det blivit sämre, och så illa att det periodvis saknas kommunikationsmöjligheter. Det är både upprörande och tragiskt att få tycks bry sig! Vi befinner oss redan i en snabbt pågående delning av Sverige där en växande del av landets invånare inte kan dra nytta av den nya kommunikationstekniken. Tystnaden, som förtjänar att kallas arrogans, beror förstås på att orättvisan inte drabbar storstäderna utan Sveriges glesbygd.
Sverige som i alla tider slagit vakt om att det inte ska vara en nackdel att bo utanför de stora städerna är på väg att bli ett land med ett nästan oräkneligt antal svarta kommunikationshål.
I riksdagen har frågan debatterats flera gånger, och enskilda ledamöter har räknat upp namn på orter där det är en uppenbar nackdel att bo: Osby och Skurup i Skåne, Mörbylånga på Öland, Bjurslöv med Kvarnåsen i Norsjö kommun, Karlanda i Årjäng, Gemträsk i Boden, Edsvära utanför Vara, Bäck vid Töreboda, Svartnäs och Fraukälen i Västerbotten och en lång rad andra platser. Alla med det gemensamma att mobiltäckningen fungerar dåligt, för att inte säga uselt och ibland inte alls.
Ett fall handlar om samhället Blomhöjden och flera andra fjällbyar i Jämtland där man periodvis inte ens har kunnat ringa 112. I Klimpfjäll i Västerbotten var 200 abonnenter utan all möjlighet att ringa under en hel vecka denna sommar. I Baktåive mellan Arvidsjaur och Arjeplog och i flera byar i Pajala måste flera invånare ta bilen och åka i väg en halvmil för att kunna få täckning med mobilen. Andra vittnar om funktionshindrade som när det fasta telenätet monteras ned och ersätts med mobilt inte längre kan använda texttelefoner. Deras möjligheter att kommunicera minskar därmed dramatiskt. Trygghetslarm för gamla som bor kvar hemma riskerar att inte fungera precis när det behövs.
Bakgrunden till det växande missnöjet ute i landet heter Telia, som utan större diskussion och mycket lite ifrågasättande beslutat avveckla det fasta telefonnätet under fem år räknat från 2010. Det är totalt 50.000 hushåll som blir av med sina fasta telefoner. Telia river stolparna och ska ersätta fasta förbindelser och koppartråd med mobila lösningar.
Regeringen har genom it-ministern Anna-Karin Hatt försvarat sig med att Sverige ligger långt fram vad gäller bredbandsutbyggnad för mobiltäckning. Hon har slagit fast att Telias GSM-nät ökat sin täckning till 99 procent av landets befolkning och 90 procent av ytan. Lägger man till andra nät så är man uppe i 99,8 procent. Men bakom den vackra sifferfasaden finns alltså tusentals medborgare som inte längre kan ringa tryggt och säkert.
Lagen om elektronisk kommunikation ger alla rätt till telefoni till en rimlig kostnad till sin fasta bostad. Detsamma gäller företag. Men inget telebolag, inte ens statliga Telia, lämnar några garantier. Telebolagen konkurrerar. Och varje invånare och företag är en kund.
Den ansvariga kommunikationsmyndigheten PTS, Post- och telestyrelsen, har krävt att Telia ska ge alla som berörs av massavverkningen av telestolpar samma säkra service mobilt som när man hade fast telefoni. Men myndighetens krav tycks inte ge några märkbara resultat. Från Telia har över huvud taget inte hörts någon självkritik. Tvärtom fortsätter projektet avveckling av fast telefoni, och en av de ansvariga på Telia, Karin Nordlund, har uttalat att ”man bör kanske tänka på var man bosätter sig”. Om den ideologin finns hos fler befattningshavare hos Telia, är accepterad på PTS och i tysthet har sitt medgivande på regeringsnivå är det tveklöst så att det nu pågår en reglerad avveckling av glesbygden!
Kan någon föreställa sig tonläget om Telias agerande hade slagit mot Stockholm, Göteborg eller Malmö. Tänk om ett fåtal boende i Vasastan, i Örgryte eller Nya Bellevue plötsligt hade saknat möjligheter att ringa efter att Telia avskaffat den fasta telefonin. Löpsedlar, förstasidor, tv-nyheter, utskottsförhör, riksdagsdebatter och snabbt förslag och lag.
För en del är kanske det här en fråga på marginalen. Men för oss är det en fråga i centrum. Och det är en fråga om en demokratisk tradition som i decennier varit vägledande för det svenska samhällsbygget. Vägar, järnvägar, tv- och radiosändningar, skolor, sjukvård och annan samhällelig service har alltid byggts ut med principen att hela Sverige ska leva på samma villkor, och med samma utvecklingsmöjligheter. Det har gällt enskilda individer och enskilda företag. Den nya kommunikationstekniken baserad på bredbandsutbyggnad, it-infrastruktur med hög överföringskapacitet, blir allt viktigare för att kunna bedriva snart sagt vilken verksamhet som helst. För dem som bor i glesbygd är detta än mer angeläget.
Den statistik som finns i den så kallade Mediebarometern visar att mer än 92 procent av hushållen i Stockholmsregionen har tillgång till internet och mer än 75 procent bredband. I glesbygd är siffrorna 78 procent internet och 62 procent bredband. Det Telia nu gör, utan försäkringar om att de som förlorar fast telefoni ska få samma säkerhet och service mobilt, är inget annat än att förstärka denna ojämlikhet.
Detta kommer att sätta djupa spår i samhällsutvecklingen. Ja, det blir tyvärr som Telia säger – viktigt var man bor. Om skillnaderna förr just handlade om skola, sjukvård eller utbildning och där skillnader, om än kvarvarande, faktiskt utjämnats så är vi på väg att få en total tudelning när det gäller ett av nuets och framtidens viktigaste områden – den nya kommunikationsteknologin.
Telia säger upp förvaltningen av det nät vi alla har varit med och betalat. Får det fortgå kommer de svarta hålen att sprida sig och Sverige kliver in i ett nytt klassamhälle. På ena sidan finns vi som har fungerande bredband och mobilnät med tillgång till all information och service. Och på den andra de som bor i glesbygd och som inte har samma tillgång, och som därmed riskerar att bli handikappade i hela samhällsutvecklingen.
En slags boendesegregering med en underklass i glesbygd, och en överklass i storstäderna. Är det verkligen så vi vill ha det?
Frågan ställs inte bara till Telia och till PTS, utan till både regering och opposition.
Sven-Erik Bucht, riksdagsledamot (S)
Lennart Holmlund, kommunalråd (S) i Umeå