Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Både starka kollegier och starka ledningar behövs”

Den nya ledningsfilosofin på landets högskolor är onekligen oroande, men man kan knappast säga att det den har ersatt var ”demokratiskt valda interna styrelser”. Det råder inget ”nollsummespel” mellan starka akademiska ledare och starka kollegiala strukturer. Vi behöver båda, skriver Bo Rothstein.

Det finns sannerligen skäl att uppmärksamma de negativa effekter den så kallade autonomireformen medfört för landets universitet och högskolor. De missförhållanden och felgrepp som Li Bennich-Björkman och hennes tre medförfattare pekar på är viktiga och bör absolut leda till snara förändringar så att forskningens självständighet och möjlighet till kritiskt ifrågasättande inte hotas. Jag delar således deras oro inför den lednings- och managementfilosofi som kommit dominera vid svenska lärosäten.

Mera tveksam kan man vara inför deras beskrivning av vad den nuvarande styrningsmodellen ersatt, nämligen det så kallade kollegiala styret. Situationen beskrivs som att ”tidigare demokratiskt valda interna styrelser på olika nivåer” efter autonominreformen har monterats ner. Jag har nu varit verksam i mer än tio år vid vartdera tre av landets universitet (Lund, Uppsala och Göteborg). Varken som doktorand, disputerad forskare, docent eller professor har jag någonsin fått vara med om något som ens kommit i närheten av vad som kan beskrivas som ett demokratiskt val av representanter till fakultetsnämnd eller universitetsstyrelser. I stället har jag har blivit presenterad förslag på styrelser som i praktiken inte kunnat ändras, frammyglade av slutna valberedningar vars ledamöter jag inte fått vara med att utse. Jag har inte fått kryssa för enskilda individer utan ombetts att antingen köpa hela valberedningens förslag eller göra ett eget vilket naturligtvis varit omöjligt. De färdiga förslagen har innehållit kandidater som aldrig behövt redogöra för sina ståndpunkter och som jag aldrig har kunnat ställa till svars för de beslut de fattat.

Jag har också suttit i tre år i en sådan kollegialt utsedd styrelse, nämligen den samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet. Min erfarenhet av detta är synnerligen dyster. Nästan alla kolleger såg bara till sin egen institutions bästa och saknade förmåga att ta ansvar för helheten i verksamheten. Inte minst saknade man helt förmåga att göra något åt avdelningar och institutioner som i åratal svårt underpresterat vad gällde kvaliteten på forskning och undervisning. Med glatt mod svek man därmed doktorander och studenter som lade sina kanske bästa år i livet på vad de inte kunde veta var undermåliga utbildningar.

Detta är inget enstaka fall, det kollegiala styret är välkänt för att bara klara av seglatser i vackert väder men det har generellt visat sig oförmöget att fatta de nödvändiga och ibland drastiska beslut som måste tas när det blåser upp till storm.

Ett annat problem med det kollegiala styret, inte minst på institutionsnivån, är att det i praktiken kommit att innebära en väldigt stark internrekrytering av forskare och lärare eftersom man sett detta som bekvämast och gärna gynnat sina egna före detta elever. Denna intellektuella inavel har med stor sannolikhet svårt skadat svensk forskning eftersom det lett till stagnation och repetition i stället för kreativitet och förnyelse.

I artikeln målas upp en tydlig motsatsställning mellan starka ledare inom akademin och starka kollegiala strukturer. Men om man ser till världens främsta akademiska lärosäten, de ledande universiteten i USA, så utmärks de inte av svaga ledningar. Tvärtom har de nästan alltid större befogenheter och inflytande, inte minst över personalfrågor, än vad som även nu är fallet hos oss. Det är emellertid mitt bestämda intryck att även de kollegiala strukturerna är betydligt starkare vid de amerikanska spetsuniversiteten än vad de är och inte minst, har varit, hos oss. Ett berömt fall då kollegiet vid Harvard för nu åtta år sedan tvingade Larry Summers (sedermera chef för president Obamas nationella ekonomiska råd) att lämna posten som rektor efter att han uttalat sig negativt om kvinnors intellektuella förmågor vad gällde matematik och naturvetenskap. 

Mina erfarenheter från dessa lärosäten att vid framgångsrika institutioner och fakulteter har kollegiet en synnerligen stark ställning, men till skillnad från i Sverige finns där också starka akademiska ledare som kan se till att miljöer som missköter sig inte bara kan få fortsätta att missbruka ekonomiska medel och fördärva för sina studenter och doktorander. Det behöver således inte råda något ”nollsummespel” mellan starka akademiska ledare och starka kollegiala strukturer. Tvärtom, vad vi behöver är både starkare akademiska ledare och starkare och inte minst mera demokratiskt valda och ansvariga kollegiala organ.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.