Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Baltikum visar vägen i skuldkrisens Europa”

Ekonomiprofessor Anders Åslund och Mats Johansson (M): Grekland och övriga skuldkrisländer har mycket att lära av hur de baltiska staterna hanterade finanskrisen. Hösten 2008 ledde ett tillstånd av allvarlig överhettning till tvåsiffrig inflation i Estland, Lettland och Litauen. Bara två år senare hade krisen i området avtagit. Endast Lettland behövde ett stödprogram från Internationella valutafonden och EU. Inget av länderna devalverade, trots krav från en stor skara ekonomer. I stället fullföljde dessa länder vad de kallade en ”intern devalvering” genom att sänka löner och offentliga utgifter. Till skillnad från i Grekland och andra EU-länder var människor beredda på en del uppoffringar, vana vid kris från den postkommunistiska övergångsperioden, skriver Anders Åslund och Mats Johansson.

Greklands ekonomiska kollaps har ställt frågan hur Europas ekonomiska ledare agerar under kris. Svaren varierar från land till land, beroende på olika förutsättningar och nationella särdrag, men vissa generella slutsatser kan dras från de baltiska staternas sätt att hantera den tidigare krisen. Fler länder kan lära av dem än av Grekland.

Hösten 2008 ledde ett tillstånd av allvarlig överhettning till tvåsiffrig inflation i Estland, Lettland och Litauen. Löner och fastighetspriser rusade, produktionen rasade och arbetslösheten steg. Kreditförluster hotade banksystemet.

Det finns föga att säga till försvar för den politik som frambringade krisen. Men en lättfärdig penningpolitik var ett globalt fenomen och det är svårt för små och öppna ekonomier att värja sig mot stora kapitalinflöden.

Den positiva överraskningen är att bara två år senare hade krisen i området avtagit. Hur kunde den lösas så snabbt? Endast Lettland behövde ett stödprogram från Internationella valutafonden och EU, efter kraschen i Parex Bank.

Inget av länderna devalverade, trots krav från en stor skara ekonomer. I stället fullföljde dessa länder vad de kallade en ”intern devalvering” genom att sänka löner och offentliga utgifter. Det ledde till att deras kostnadsnivåer blev konkurrenskraftiga och stora underskott i betalningsbalansen omvandlades snabbt till påtagliga överskott. Inget av länderna ändrade växelkurspolitik under krisen, vilket understryker att både upprättande av inflationsmål och bindning av växelkurs fortfarande är livskraftiga principer för ekonomisk politik.

En följdsats är att den av experterna gängse föreskrivna metoden skuldnedskrivning är ett högst överreklamerat botemedel. Oavsett växelkurspolitik, valutapolitik och bankreglering kan ingen öppen ekonomi skydda sig från plötsliga in- och utflöden av kapital. Felmatchningar av valutan är ofrånkomlig i små öppna ekonomier med många valutor. Ingen bankreglering är tillräckligt stark för att ta hand om detta. Nedskrivningar orsakar stora förluster i balansräkningarna, vilket framför allt skadar bankerna.

Den internationella ekonomiska litteraturen varnade för risken att en deflationscykel skulle följa på stora löne- och budgetnedskärningar. Det finns inga bevis för att en sådan risk förelåg. Priserna i dessa små öppna ekonomier sattes av angränsande marknader till sådan grad att inflationsgenomslaget eliminerade alla risker för deflationscykler.

Målsättningen att ansluta till euron fungerade disciplinerande – fokus låg på två ankare; en fast växelkurs och ett budgetunderskott på under tre procent av BNP. Det ledde till stabilitet och skärpa i ländernas ekonomiska politik. Låg offentlig skuld underlättade.

Det görs ofta gällande att om skulder är omåttligt stora spelar det i slutändan ingen roll om de är offentliga eller privata, för i en kris tenderar privata skulder att bli offentliga. Men ett förstatligande av dem är inte nödvändigt och de baltiska länderna undvek detta till stor del. Liksom före krisen ligger deras offentliga skulder långt under Maastrichtgränsen på 60 procent av BNP, medan genomsnittet i eurozonen är 80 procent.

Lika lovvärd var den politiska ekonomin under krisen. I stället för den sociala oro som allmänt förutspåddes har den baltiska allmänheten accepterat betydande uppoffringar med ett minimum av protester. En stor majoritet föredrog löneminskningar som det minst onda framför devalvering, eftersom behållningen av en devalvering huvudsakligen skulle tillfalla rika exportörer. Efter många år med hög ekonomisk tillväxt var människor förberedda på en del lidande och vana vid kris från den postkommunistiska övergångsperioden.

Vederhäftig akademisk litteratur bekräftar att en kris ofta erbjuder tillfällen till djupgående förändringar. De baltiska staterna har levt upp till denna visdom. Alla tre utförde en statsfinansiell justering på närmare 10 procent av BNP bara under 2009. De lyckades eftersom de koncentrerade de statsfinansiella anpassningarna till första året i kampen mot krisen. Senare omgångar med svångremspolitik har varit mer begränsade men politiskt mer besvärliga.

Logiken är enkel. Under en tid av kris förstår folk att regeringen inte kan göra lika mycket som tidigare, men har svårare att acceptera att betala mer skatt för färre offentliga tjänster eller varför staten inte skulle dra åt sin svångrem lika mycket. Den baltiska erfarenheten med nedskärningar av de offentliga utgifterna, som står för mer än tre fjärdedelar av den statsfinansiella justeringen, visar att dessa i politiskt hänseende är att föredra framför skattehöjningar. Det är troligt att utgiftsnedskärningarna också kommer att främja snabbare tillväxt i framtiden.

En annan lärdom är att i kris är populism inte särskilt populär. Väljarna har på ett rationellt sätt valt partier som verkar ha realistiska medel att erbjuda för att lösa krissituationen. De stora förlorarna i aktuella val har varit de oligarkiska partierna som har försökt använda sig av populism.

Finanskrisen i de baltiska staterna har varit anmärkningsvärd på grund av allt som inte hände. Det blev ingen betydande reaktion mot globalisering, kapitalism, EU eller euron. Det bröt inte ut några större strejker eller sociala oroligheter, i stället gjorde folk uppror mot populism och orättfärdiga statsprivilegier. Politiskt och finansiellt sett var de vänskapskorrupta affärsmännen de största förlorarna medan de politiska vinnarna blev de återhållsamma mitten-högerkrafterna. Den förnuftiga delen av väljarna ville att deras ledare skulle handla beslutsamt för att lösa problem.

I längden är det troligt att denna kris kommer att gagna både östra och väst­ra Europa och därigenom EU. Västeuropa kommer att bli tvunget att lära av de baltiska staterna och därmed kommer den rådande uppdelningen mellan första och andra klassens medlemmar inom EU att suddas ut.
De baltiska länderna har haft en ständigt mycket högre tillväxttakt än de västeuropeiska, och tack vare öst har väst kraftigt sänkt sina skattesatser för företagsvinster och lockats att liberalisera sina arbetsmarknader. Nu kommer de också att lära sig statsfinansiell politik av öst. Snarare än att vara eftersläntrare håller balterna på att bli ledande när det gäller uppläggningen av den ekonomiska politiken.

Så har då krisen trots alla prövningar ändå fört något långsiktigt gott med sig, och balterna har visat vägen. Det finns flera skäl att i augusti fira 20-årsminnet av deras befrielse, även om mycket återstår för att säkerställa självständigheten.

Anders Åslund
Peterson Institute for International Economics
Washington, DC.
Mats Johansson
grundare av tankesmedjan Frivärld
riksdagsledamot (M)

Släpper ny rapport

Anders Åslund är professor i nationalekonomi och expert på Ryssland, Ukraina och Östeuropa. Han har varit rådgivare till bland andra Rysslands och Ukrainas regeringar. Nyligen skrev han en bok tillsammans med Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis om hur balterna klarade sin ekonomiska kris.

Tankesmedjan Frivärld grundades i maj i år och släpper nu sin första rapport som är en utveckling av denna artikel. Frivärld finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv.

DN