För nästan ett år sedan drog den amerikanska investmentbanken, Lehman Brothers, ned världen i en finansiell kris som vi tidigare inte skådat. Över en natt tvingades vi att ifrågasätta allt det vi tidigare trott på om solida banker och ett väl fungerande finansiellt system som ständigt utvecklades. Snabbt drabbades hela våra nationella ekonomier av krisen.
Nu känner vi alla till orsakerna till krisen. Den började på USA:s fastighetsmarknad, men påverkade snart hela den finansiella världen på grund av att lån i mycket hög utsträckning hade ompaketerats till nya lån och sålts vidare. Krisen är ett resultat av alltför komplexa finansiella instrument, brist på förmåga att värdera risker på ett rimligt sätt, otillräckliga regleringar för en del aktörer och produkter samt omättlig girighet hos andra aktörer som ständigt gapade efter mer.
Världsekonomin stod inför en stor utmaning och länderna fick mobilisera nödvändiga resurser för att förhindra kollaps. Vi erbjöd mer stöd till våra finansiella sektorer än någonsin tidigare. Och vi satte omfattande planer för återhämtning i sjön. Enligt IMF rör det sig om totalt nära fem biljoner (5 000 000 000 000) svenska kronor.
Även om varje land utformade sina åtgärder på sitt eget sätt och enligt sina principer, så samarbetade länderna i världsekonomin på ett sätt som de sällan gjort tidigare. Detta skiljer denna kris från den som världen upplevde på 1930-talet.
I april i år möttes stats- och regeringschefer från G20-länderna. Dessa länder står tillsammans för 85 procent av världens finansiella resurser. De möttes i London och började skissa på regler för att hantera de bakomliggande skälen till problemen. De beslut som sedan antogs var utformade för att undanröja dessa bakomliggande skäl till krisen genom mer öppenhet, ökad reglering samt ansvarsfullt uppträdande bland de inblandade aktörerna. De var ett svar på det rättmätiga krav från alla de medborgare runt om i världen som vill se bättre övervakning och ha – även om det inte finns garantier för att kriser inte sker igen – åtminstone garantier att man inte återupprepar samma misstag.
Som representanter för dessa länder är det vår plikt att se till att dessa beslut implementeras fullt ut och att göra allt som står i vår makt för att förhindra riskfullt beteende och få slut på vissa aktörers destruktiva oansvarighet.
Det finns i dag skäl att hoppas att finanskrisen är på väg att ta slut. Det är alldeles för tidigt att hävda att vi vunnit striden, men statistikutfall och den ekonomiska utvecklingen verkar tyda på att vi nu har det värsta i den här finansiella krisen bakom oss. Även om världsekonomin inte återhämtar sig så snart som vi skulle önska, styrks vi ändå av de positiva tecken om världsekonomin som börjar synas.
Samtidigt krävs det att vi förhindrar att vissa finansiella aktörer återgår till samma skadliga beteende som tidigare. Banker – varav någras överlevnad helt berott på massiva injektioner av skattebetalarnas pengar – använder de positiva resultaten för det första kvartalet för att låtsats som att den finansiella krisen bara vara ett litet bakslag och att de kan återvända till ”business as usual”. Vi måste vara väldigt tydliga: detta beteende är inte bara farligt, det är också oanständigt, cyniskt och oacceptabelt. Det är ett slag i ansiktet på alla de människor som i snabb takt blir arbetslösa.
Vi väljer inte att stötta banker med skattebetalarnas pengar. Vi är tvungna. Banker har en central roll i vårt ekonomiska system och vi måste därför försäkra oss om att de följer regler och aldrig mer kan riskera hela systemets funktion. Risker förknippade med belöningssystem måste övervakas mycket strikt. Riskerna är alldeles för stora när misstagen som några få gör kan påverka hela vår befolkning.
Det är därför som vi, på dagens möte i London med finansministrar från G20-länderna, kommer att kräva att vi får till stånd en strikt policy för bonusar. Garanterad bonus för mer än ett år bör förbjudas. Bonusar bör betalas ut över ett antal år och bör återspegla individens och bankens verkliga prestationer över tiden.
Banker måste också vara öppna och publicera detaljerad information om deras policy vad gäller bonusar. Slutligen, varje land måste också säkerställa att deras banker kommer att följa reglerna.
Människor i våra länder har svårt att förstå hur så få kan kräva så mycket. Storleken på vissa av dessa bonusar väcker frågor och då inte bara från en moralisk utgångspunkt. Vi medger att det här inte är en enkel debatt, men vi måste ta den. Flera förslag har presenterats kring bonusar – däribland tak, möjligheten att beskatta dem eller att lägga ytterligare krav på de banker som betalar ut dem.
Det är tydligt att dessa regler är en första del av ett större paket av nödvändiga regleringar i finanssektorn. Eftersom de omfattande och tydliga beslut som regeringar och centralbanker fattade spelade stor roll för att bankerna åter skulle visa vinster, förväntar vi oss att bankerna vidtar lika omfattande åtgärder för att vinsterna ska gynna produktion och sysselsättning i samhällsekonomin.
Vi har i dag en unik möjlighet att agera kraftfullt för att skydda våra medborgare och försäkra oss om att ekonomin fungerar smidigt.
Vi har redan börjat vidta åtgärder och vi är fast beslutna att fortsätta. Vi uppmanar våra G20-kolleger att delta i arbetet med att ta fram strikta regler. De blir givetvis mer effektiva om de antas på en internationell nivå.
Låt oss fortsätta det historiska arbete som påbörjades den 2 april. Låt oss tillsammans lägga grunderna för en hållbar tillväxt byggd på principen om öppenhet och ansvar. Bonuskulturen måste få ett slut och det måste ske på G20-mötet i Pittsburgh den 24–26 september.
Anders Borg
finansminister i Sverige.
Wouter Bos
finansminister i Nederländerna
Jean-Claude Juncker
premiärminister och minister för internationella
ekonomiska och finansiella frågor i Luxemburg
Christine Lagarde
finansminister i Frankrike
Elena Salgado
finansminister i Spanien
Peer Steinbrück
finansminister i Tyskland
Giulio Tremonti
finansminister i Italien