Sverige är unikt i världen med att tillämpa ett tryckfrihetsrättsligt ensamansvar för allt som publiceras i en tidning. I alla andra länder är upphovsmannen i varierande utsträckning medansvarig för en brottslig tidningsartikel. I vårt grannland Norge kan exempelvis både upphovsmannen och den enskilde redaktör som redigerar en del av en tidning göras lagligen ansvariga.
I snart 200 år har vi haft detta system, som inget annat land velat ta efter. Ingen annan nation torde heller i sin lagstiftning fästa så stor vikt vid meddelarskyddet - detta att medborgare skall kunna lämna känsliga uppgifter till en redaktion för offentliggörande utan att uppgiftslämnarens identitet röjs. Här finns ett viktigt samband. Tack vare att ansvarige utgivaren har hela ansvaret kan domstolen ägna sig åt huvudfrågan - var publiceringen brottslig eller ej - utan att behöva utreda vilka som var upphovsmän och uppgiftslämnare.
Om jag skriver en förtalande text om en person uppkommer ingen skada så länge manuskriptet ligger i min skrivbordslåda. Skadan uppkommer först när texten kan läsas av andra. Det är i denna mening inte beslutet att skriva, utan beslutet att publicera det skrivna, som vållar den skada som kan leda till fällande dom. Hade redaktören inte bestämt att texten skulle tryckas hade brottet inte uppstått.
Ansvarige utgivaren bär ensam det juridiska - externa - ansvaret för allt som står i tidningen. Naturligtvis utkrävs också ett internt ansvar i medieföretaget. Men justitiekanslern och domstolarna har ingen rätt att befatta sig med vilka följder grova journalistiska misstag skall få för medarbetarna. Möjligen kan Arbetsdomstolen få anledning att bedöma om en uppsägning av en journalist för grov omdömeslöshet var skälig eller ej, men då handlar det inte om tryckfrihet utan om kollektivavtal och arbetsrätt.
Sverige är unikt genom att i sin konstitution ha två grundlagar - tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen - som reglerar mediernas verksamhet. Den vanliga modellen i Europa är att man i konstitutionen har någon eller några allmänt hållna paragrafer om tryck- och yttrandefrihet och att all detaljreglering sker i vanlig lag. Det från internationell synpunkt egenartade svenska systemet innebär att tryck- och yttrandefriheten har ett starkare skydd än i kanske något annat land.
Justitiekanslern, JK, Göran Lambertz - som är statens åklagare i tryckfrihetsmål - har på DN Debatt (6/10-07) förklarat att det är nödvändigt att skrota tryckfrihetsförordningen. Detta motiveras med specifika exempel rörande vissa hatbrott, vilka inte kan beivras med dagens grundlag. En statlig utredning har också nyligen diskuterat ett nytt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefriheten - undertonen i utredningen är dock att det är bäst att bevara det nuvarande systemet.
Våra grundlagar för medierna är teknikberoende, de avser tryckta skrifter, radio, tv etc. Göran Lambertz har rätt i att ett teknikoberoende grundlagsskydd, som utgår från dagens digitala verklighet och även kan täcka in nya former för massmediekommunikation, vore att föredra. Risken är att ett allmänt hållet skydd försvagar vårt traditionsrika och starka värnande av det tryckta ordet.
I svepande ordalag försäkrar visserligen justitiekanslern att det är möjligt att skapa en modern och teknikoberoende grundlag som inte försvagar skyddet av det tryckta ordet och som samtidigt kan omfatta framtida, ny medieteknik. Det låter bra, mycket bra, men det är lättare att säga tulipanaros än att göra en. I tidskriften Advokaten har man med en träffande formulering beskrivit ett avskaffande av en reglering, som har sina rötter i 1766 års tryckfrihetsförordning, som en form av "juridisk kapitalförstöring".
I Finland har man sedan år 2000 en ny grundlag där skyddet för yttrandefriheten - oavsett teknik - regleras i en paragraf. Det är av värde att notera att den finska lagstiftaren diskuterar koncessioner på radio- och tv-området ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Man konstaterar att koncessionerna tekniskt sett handlar om att reglera tillgången på knappa resurser och att de därför inte strider mot grundlagens förbud mot censur och andra hinder. I en framtid där tillgången på frekvenser inte längre framtvingar ett behov av koncessioner skall ett sådant system anses grundlagsvidrigt. Det är en annan variant av framsynt lagstiftning, som vill vara teknikoberoende.
Om Sverige väljer att utforma ett av tekniken oberoende - och därmed mer allmänt hållet - grundlagsskydd för yttrandefriheten torde det innebära att pressen och andra etablerade medier blir mer beroende av reglering i vanlig lag. Tillfälliga politiska opinioner kan leda till tillkomsten av ny lagstiftning på mediernas område. Det innebär att yttrandefriheten i medierna blir mer beroende av hur domstolarna väljer att tolka allmänt hållna grundlagsbestämmelser.
Svenska domstolar har numera en lagprövningsskyldighet, vilket kan innebära att man skall pröva om vanlig lag är förenlig med grundlag. Med ett understatement konstaterar Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg att domstolarna gripit sig an denna nya uppgift "med mycket stor försiktighet".
Lagrådet, som skall granska regeringens förslag om nya lagar, har ingen vetorätt. Ibland har lagrådets kritik viftats bort av en exalterad regering som vill visa prov på handlingskraft och opinionsmässig lyhördhet.
Utomlands betecknas pressen som den fjärde statsmakten. Regeringen, parlamentet och domstolarna är de tre statsmakterna enligt Montesquieus klassiska maktfördelningslära: den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten. I Sverige har pressen det diskutabla nöjet att kallas tredje statsmakten, eftersom domstolarna av tradition inte tilldelats - och heller inte kraftfullt eftersträvat - att vara en självständig statsmakt.
Om man ersätter det teknikbundna och detaljerade grundlagsskyddet för medierna blir det i högre grad domstolarna som får avgöra yttrandefrihetens gränser och om vanlig lag är förenlig med grundlagens principer. Då bör man enligt min mening börja med att markera den dömande maktens självständighet.
En rad EU-länder - inte bara stora nationer som Tyskland och Frankrike, utan även Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Österrike - har en författningsdomstol som prövar om lagar och andra föreskrifter står i överensstämmelse med landets författning.
Den svenska modellen, med ett lagråd utan makt, och där varje domstol till namnet, men i praktiken inte till gagnet, skall vara sin egen författningsdomstol, är inte nöjaktig.
PÄR-ARNE JIGENIUS