Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Bara hälften av skolornas pengar går till undervisning”

Lärarnas riksförbund: Om man skär ned på kommunernas skolbyråkrati finns det nära 5 miljarder kronor som kan läggas på undervisningen. Svenska elevers skolprestationer står stilla eller utvecklas i negativ riktning. Ansvaret för detta är jämnt fördelat bland de politiska partierna. Endast 50,1 procent av grundskolans totalkostnad går till undervisning, jämfört med 63,6 procent för OECD-länderna. Vi behöver en ny modell för finansiering av skolan. Genom att skära ned på byråkratin och satsa på undervisning – skolans kärnverksamhet – kan eleverna få mer specialundervisning och framför allt mer tid med väl förberedda lärare. Finansieringsansvaret för skolan bör flyttas från kommunerna till staten, skriver Lärarnas riksförbunds ordförande Metta Fjelkner.

Resurserna i svensk skola används fel. Bara hälften av grundskolans totalkostnad går till undervisningen. Lärarnas riksförbund presenterar i dag en rapport som visar hur nära fem miljarder kronor som i dag används till byråkrati i stället kan gå till undervisning.

Skolreformerna från 90-talets början har gjort att stora elevgrupper inte får den undervisning de har rätt till. Den förra borgerliga regeringen fortsatte den underminering Göran Persson inlett med kommunaliseringen. Det är bra att den nuvarande regeringen med sina reformer visar att den vill få svensk skola på fötter igen. Dock saknas den väsentliga frågan om hur skolan ska finansieras.

Något måste göras när otillräckliga resurser satsas på undervisningen, samtidigt som över 11 procent av varje årskull niondeklassare inte får nationell behörighet till gymnasiet. Svenska elevers skolprestationer står stilla eller utvecklas i negativ riktning, beroende på testat ämne.

Ansvaret för detta menar jag är jämnt fördelat bland de politiska partierna. En socialdemokratisk regering genomförde kommunaliseringen under premissen att staten, som garant för en likvärdig utbildning, skulle behålla kontrollen över fem centrala styrinstrument; resurstilldelningen, meritvärderingen av lärartjänster, lärarutbildningen, uppföljningen samt målformuleringen och lagstiftningen.

Men redan efter ett par år avsade sig den då sittande borgerliga regeringen ansvaret för de båda första styrinstrumenten, resurstilldelningen och meritvärderingen. Dessutom tillät man Skolverket att omformulera sitt uppdrag till att i praktiken strunta i uppföljningen. Detta var förödande för svensk skola. Resursfördelningen i kommunerna kunde inte kopplas ihop med skolans måluppfyllelse.

Lärarnas riksförbund har sedan sin kongress 2008 därför efterlyst ökat statligt ansvarstagande, men inget politiskt parti har vågat ta i denna heta fråga på allvar.

Vi behöver en ny modell för en rättvis finansiering av skolan. Därför hoppas jag, när vi nu presenterar vår rapport ”Från byråkrati till undervisning – en finansieringsmodell för framtidens skola”, att politikerna faktiskt tar sitt ansvar.

Dagens ordning med 290 kommuner och därmed 290 utbildningspolitiska system och ambitionsnivåer – därtill ett stort antal privata system – är inte hållbar. Undervisningen måste prioriteras hos alla huvudmän om Sverige ska bli en konkurrenskraftig kunskapsnation.

Vårt land utmärker sig internationellt genom att en liten andel av grundskolans totalkostnad går till undervisningen, endast 50,1 procent. Motsvarande siffra för OECD-länderna är 63,6 procent.

Nästan samtliga länder som har tydligt bättre resultat i senaste PISA-undersökningen satsar en högre andel på undervisningen än Sverige. Ska resultaten förbättras måste staten se till att betydligt mer än hälften av grundskolans totalkostnad går till undervisning.

I dag är utgifterna för den kommunala byråkratin orimligt höga. Nyligen redovisades att antalet ”administratörer i offentlig förvaltning” under 2001–2007 ökat med nästan 30 procent i kommuner och landsting (DN Debatt 28/12 2009).

 Den tredje största kostnadsposten för grundskolan går under benämningen ”övrigt”. Denna post är 12 900 kronor per elev och år i grundskolan och enligt våra beräkningar används hela 9 400 kronor per elev och år till skoladministration och liknande. Det motsvarar totalt nästan 9 miljarder kronor.

Sedan kommunaliseringen har den kommunala skoladministrationen vuxit. Det finns i dag ett flertal tjänster som kan skäras bort. Det gäller till exempel en stor andel av de personer som sitter och fördelar resurser till skolorna (detta sköts effektivare med den modell vi presenterar), därtill olika former av diffusa skolutvecklingstjänster, utvecklingspedagoger, skolstrateger med mera.

Lärarnas riksförbund har här genom en noggrann genomgång av kommunernas kostnader funnit ett stort utrymme att minska byråkratin. Därmed kan skolan totalt få 4,5 miljarder kronor, vilket innebär att 5 000 kronor mer per elev och år i stället kan läggas på undervisningen. Det kan betyda att elever får mer specialundervisning och framför allt mer tid med väl förberedda lärare.

De statliga resurserna ska användas till undervisning i klassrummet. Övriga delar som exempelvis lokaler, skolskjutsar och matbespisning, ska fortfarande finansieras och skötas av kommunerna.

I dag fördelas inte resurserna efter skolans och elevernas egentliga behov. Den nya finansieringen består därför dels av en ”nationell elevresurs”, lika för alla elever, dels en ”likvärdighetsresurs” styrd av ele­vernas olikheter i bakgrund och bostadsort.

Skillnaderna i likvärdighetsresursen blir tydlig mellan olika kommuner. Medan Lund, som har gynnsamma förutsättningar, får 3 761 kronor per elev och år i likvärdighetsresurs, får Södertälje, med mindre fördelaktiga förutsättningar, 9 085 kronor per elev och år i grundskolan. Den nationella finansieringsmodellen kompenserar alltså för elevers olika bakgrunder, samtidigt som likvärdigheten i systemet ökar.

På riksnivå innebär vårt förslag en förstärkning av undervisningen med cirka 14 miljarder kronor. I våra beräkningar har vi utgått från de faktiska skolkostnaderna i 90 procent av landets kommuner. Tio procent av kommunerna satsar så lite på skolan att det inte är rimligt att ha med dem i en kostnadsberäkning. För att kompensera för de sämsta kommunerna krävs ett resurstillskott på cirka 9 miljarder kronor, utöver tillskottet från den kommunala administrationen.

Detta innebär en radikal satsning på undervisningsresursen. Men trots detta når Sverige inte upp till OECD-genomsnittet på 63,6 procent. I genomsnitt når vi 60,8 procent av totalkostnaden (jämfört med 50,1 procent i dag). Detta visar hur eftersatt resursstyrningen är i svensk skola.

Vår beräkningsmodell ger dock ett negativt utslag för 5 av landets 290 kommuner. Därför för vi också in en garanti där inga kommuner ska få mindre resurser till undervisningen.

 Lärarnas riksförbund föreslår:

• Begränsa den kommunala skoladministrationen. Ansvariga politiker har ett direkt ansvar att begränsa byråkratin och övriga resurskrävande kringuppgifter för skolan.

• Prioritera undervisningen, skolans kärnverksamhet. Skolverket och Skolinspektionen bör regelbundet belysa hur skattebetalarnas resurser används i skolan.

• Flytta finansieringsansvaret för skolan från kommuner till stat. Överflyttningen ska ske via en skatteväxling, förslagsvis genom förändringar i det kommunala utjämningssystemet.

Metta Fjelkner
ordförande i Lärarnas riksförbund

PISA

PISA (Programme for International Student Assessment) är ett OECD-projekt som syftar till att undersöka i vilken grad respektive lands utbildningssystem bidrar till att femtonåriga elever är rustade att möta framtiden. Genom olika prov undersöks elevernas förmågor inom tre kunskapsområden: matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Genom att undersöka dessa samband i internationella jämförande studier kan länderna upptäcka sina egna systems starka och svaga sidor vilket i förlängningen kan leda till en förbättrad skola.Källa: Skolverket