Den senaste tidens händelser i samband med Israels ingripande mot de fartyg som deltog i operationen ”Ship to Gaza” har utlöst en intensiv debatt i medier världen över. Den israeliska regeringen och militären har med rätta kritiserats, inte minst i israeliska medier.
I debatten har framförts argumentet att det är fredens folkrätt som gäller. Israel får därför inte borda andra nationers fartyg utanför territorialgränsen. Från Israels sida hävdas att man har rätt att tillämpa sjökrigets lagar om blockad och rätt att stoppa fartyg redan på internationellt vatten.
Oavsett vilken uppfattning man har i denna fråga är det som inträffat fullständigt oacceptabelt. En opartisk utredning måste genomföras genom FN:s säkerhetsråd.
Det är emellertid utomordentligt viktigt att det som hänt sätts in i ett större sammanhang. Vad vi bevittnat är ”bara” det senaste inslaget i ett mönster som har sin grund i att andra stater inte tillämpar folkrätten med tillräcklig kraft och konsekvens i Mellanöstern. Här använder man inte samma måttstock som på andra håll. Kritiken måste framför allt riktas mot FN:s säkerhetsråd och dess fem permanenta medlemmar.
Israel har utan tvekan ett legitimt intresse av att skydda sig mot angrepp från Gaza och rätt att förhindra att vapen förs in i området. Hamas agerande måste här med kraft fördömas, och de som är ansvariga för raketattackerna måste ställas inför rätta.
Men lika viktigt är det att Israels agerande utreds på ett opartiskt sätt. Vi minns den så kallade Goldstone-kommissionens förslag från september 2009: FN:s säkerhetsråd bör uppdra åt den internationella brottmålsdomstolen (ICC) att utreda parternas agerande under kriget i Gaza. Men av detta har det hittills inte blivit något, och den intensiva diskussionen om kriget har nu klingat av.
Och det är just detta som är typiskt i Mellanöstern. Vem talar till exempel i dag om Israels i och för sig legitima men fullständigt oproportionerliga försvarsattack mot Libanon år 2006? I åratal har utvecklingen i Mellanöstern tillåtits fortsätta och försvåra en tvåstatslösning och fred i regionen.
Palestiniernas situation blir alltmer ohållbar. Syns ens en ljusning vid horisonten? En nödvändig förutsättning för fred är att Israel ändrar sin politik. Men Israel måste också ha en trovärdig motpart. En stötesten här är palestiniernas notoriska oförmåga att uppträda organiserat. Splittringen mellan Fatah och Hamas har allvarligt skadat palestiniernas sak.
Men här har också andra aktörer anledning att fråga sig om de handlat klokt. Hur kunde till exempel Europa och USA begå en sådan dundermiss som man gjorde när Hamas vann valen i Gaza år 2006? Valobservatörerna hade rapporterat att valen genomförts i demokratisk ordning. Trots detta drog man bara ner gardinen och avbröt biståndet till Gaza. Hamas fick inte ens en chans.
Hade det inte varit klokare att sätta in en kraftfull diplomatisk offensiv mot Hamas: Om ni är beredda att uppträda som det anstår en demokrati, kommer vi att ge er allt stöd. Men ett oeftergivligt krav är att raketangreppen mot Israel upphör och att ni accepterar en tvåstatslösning och Israels rätt att existera.
I vilken ända skall man då börja? Enligt min mening är den enda realistiska vägen att tillämpa folkrätten och särskilt FN-stadgan med konsekvens.
Låt oss för ett ögonblick föreställa oss Mellanöstern någonstans i Afrika söder om Sahara. Vilket land hade då stått först på barrikaderna och krävt att bosättningar på ockuperad mark skulle avvecklas och att misstänkta krigsförbrytare skulle ställas inför rätta? Rätt svar: Amerikas Förenta Stater.
FN:s säkerhetsråd har med USA:s goda minne begärt att åklagaren i ICC skall undersöka situationen i Sudan. Trots förslag härom, har rådet inte förmått fatta ett sådant beslut beträffande Gaza.
Efter president Obamas tal i Kairo i juni 2009, då han bland annat tog upp bosättningarna, var vi nog många som hoppades på en markant förändring i USA:s politik visavi Israel. Men hur mycket har hänt?
Den amerikanske generalen David Petraeus framhöll för någon tid sedan att USA:s politik visavi Israel sätter USA:s säkerhet i fara. Kanske detta får effekt? President Obamas ord på West Point den 22 maj om behovet av att skapa starkare internationella normer och institutioner är en välkommen markering mot företrädarens förakt för att agera multilateralt.
För att få i gång fredsprocessen i Mellanöstern måste de goda krafterna i Israel stödjas. Många israeler tar avstånd från regeringens politik. Inför mitt senaste besök i regionen i år läste jag ”The holocaust is over – we must rise from its ashes”. Boken är skriven av Avraham Burg, tidigare talman i Israels parlament (Knesset). Hans kritik av den israeliska regeringens politik – och inte bara den nuvarande – är förödande.
Vi får aldrig någonsin glömma Förintelsen. Men hur skall vi hedra dess offer? Det borde vara självklart! Genom att vi alla utan undantag respekterar de internationella regler som vi förhandlat fram för att hindra att sådana tragedier upprepas, främst FN-stadgan, reglerna om de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten.
Det är också viktigt att åstadkomma en förändring av palestiniernas villkor utan att Israels säkerhet sätts i fara. Den nuvarande situation i Gaza är oacceptabel och måste lösas snabbt och konstruktivt.
På längre sikt måste palestinierna få hjälp med att upprätta de institutioner som är nödvändiga i en demokratisk rättsstat. En tvåstatslösning är beroende av att palestinierna på ett trovärdigt och effektivt sätt kan upprätthålla lag och ordning på sitt territorium.
Låt oss hoppas att den process som ändå är på gång kommer att bära frukt. Men då måste huvudaktörerna agera konsekvent vid tillämpning av folkrätten.
Säkerhetsrådet bör därför nu med stöd av FN-stadgans Kapitel VII:
• Beordra Israel att sätta stopp för de olagliga bortsättningarna på Västbanken och att lägga fram en plan för avveckling av de existerande;
• Tillsätta en internationell opartisk utredning om vad som hände när fartygen som ingick i ”Ship to Gaza” bordades;
• Begära att åklagaren vid ICC skall utreda båda parternas agerande under kriget i Gaza i december 2008 och januari 2009.
Men det kommer inte att ske, invänder någon. Naivt! USA kommer aldrig att gå med på detta. Svaret är uppenbart: för er egen säkerhets skull, för att gagna säkerheten i Mellanöstern och därmed i världen, för att stödja de goda krafterna på ömse sidor.
Ett sådant agerande, rättsenligt och opartiskt, skulle också vara ett första steg mot en annan atmosfär i hela regionen. Kanske skulle det till och med leda till att Iran får en regering som hör hemma på 2000-talet.
Här faller också ansvaret tungt på Europa som måste ta sig samman och bidra med en samlad och kraftfull insats för att leda utvecklingen i rätt riktning.
Hans Corell