Som alla föräldrar bekymrar jag mig för hur samhället kommer att se ut för mina barn när de blir vuxna. Kommer det att finnas jobb för alla unga? Situationen är ännu allvarligare för dem som växer upp i områden som präglas av utanförskap. En oroande stor grupp unga varken arbetar eller studerar. De gör inget som leder till ett gott liv i framtiden. Denna grupp av ”osysselsatta” finns främst att hitta i socialt utsatta områden. Uppskattningsvis rör det sig om 60.000 ungdomar totalt i Sverige, av vilka 10.000 är utlandsfödda. De är mellan 20 och 24 år, lika många kvinnor som män.
Denna sysslolöshet är en olycka för ungdomarna själva och måste brytas innan den hunnit övergå i ett permanent utanförskap. Den första lönen är viktig för självförtroendet. Att ansträngningar belönas. Så var det för mig för drygt 20 år sedan när jag började jobba extra på varuhuset B&W. Den känslan av självständighet borde alla ungdomar få uppleva.
Ungdomsarbetslösheten är ett praktfullt nederlag för vuxenvärlden och samhället som låter det ske. Detta har bekymrat mina företrädare i socialdemokratiska regeringar, och nu bekymrar det mig. Problemet är långt ifrån löst.
Det brinner i de mest utsatta områdena – soptunnor, bilar, till och med skolor bränns ner. Det kastas stenar mot bussar, fast det är just bussarna som kan ta de unga bort därifrån. Räddningstjänsten trakasseras fast de är där för att skapa säkerhet och trygghet.
Jag tolkar all denna förstörelse som budskap om leda i livet och aggression mot samhället. Både ledan och aggressionen är känslor som uppstår när människor inte blir sedda, inte är motiverade och inte ser någon framtid.
Ungdomsstyrelsen konstaterar att unga som växer upp i socialt utsatta områden har ett sämre utgångsläge inför fortsatta studier och yrkesliv. Det beror inte bara på utländsk bakgrund, eller på föräldrarnas socioekonomiska ställning, eller på boendet i ett utanförskapsområde. Det är alla dessa faktorer sammantaget som förklarar utanförskapet. Denna komplexa mix innebär att det inte finns några enkla lösningar.
En institution är dock avgörande för hur framtiden ter sig för dessa unga – skolan. Skolan och lärarna måste hjälpa ungdomar långt innan de hamnar i arbetsmarknadsåtgärder. När skolan inte lyckas riskerar alla andra att misslyckas. När jag tittar bakåt och läser alla rapporter om samhällets kamp för att stödja de sysslolösa och hjälpa dem in på rätt spår blir jag beklämd. Det är så mycket välmening i varje kommuns och varje myndighets ansträngningar. Men när myndigheter inte förmår samordna sig och vara närvarande där ungdomarna finns, blir det något overkligt över insatserna. De svävar likt ett moln över ungdomarna nere på backen. När det svenska samhället erbjuder sina välmenande tjänster är det bara en liten del av ungdomarna i utanförskap som svarar.
Hjälpen till ungdomarna leder ibland till att de får en praktikplats, ett jobb eller hittar tillbaka till någon form av studier. Insatserna har olika namn. De kallas Navigatorcentrum, Ung & Trygg, Arbets- och integrationscentrum, Jobbforum Kompassen, Klivet och liknande. Jag har under mina år som integrationsminister träffat många eldsjälar som arbetar i dessa projekt. Jag vet att de kämpar. Ändå är resultaten magra.
Ett skäl till att samhället har så svårt att hantera ungdomar som förlorat hoppet är att det kräver så mycket engagemang, så mycket tid och så mycket mod av de vuxna som möter dem. De som lyckas nå dessa ungdomar och ingjuta framtidstro i dem är våra största vardagshjältar. Det var just sådana hjältar vi fick se i tv-serien ”Klass 9A” för några år sedan. Serien visade tydligt att vuxnas roll är att se de unga, var och en för sig, som en egen person, med egna förutsättningar. För lärarna gäller det att hitta sätt att nå dem, dra in deras föräldrar och fortsätta att hålla ögonen på dem – samtidigt som de undervisar.
Jag önskar att alla som har sådana förmågor blir lärare och att lärare får hjälp att utveckla förmågan att se och nå människor.
Sysslolösheten drabbar i första hand ungdomarna själva, men riskerar att få skadliga effekter för samhället om den permanentas. De ungdomar som drabbas kommer att kosta skattepengar under sina liv, och några kommer att skada både sig själva och andra längs sin väg. Det finns många faror i de ungas utanförskap. Droger, kriminalitet, framtida arbetslöshet och bidragsberoende. Men också att dessa unga är lättfångade byten för rörelser med enkla förklaringar och svart-vita budskap.
En del unga fångas gärna upp av extrema rörelser på båda de politiska ytterkanterna. Unga muslimer i utanförskap fångas gärna upp av rörelser med våldsamma, extrema tolkningar av islam. Vi vet att sådana rörelser numera verkar även i svenska förorter.
Vare sig det handlar om vit makt, vänsterextremism eller radikal islamism som fiskar i utanförskapets vatten leder det till ökat våld.
Ungdomar i utanförskap är ett allvarligt problem. För en del av dem är det så allvarligt att de kan ses som tidsinställda bomber för samhället. Ungas utanförskap måste angripas från roten. Kopplingen mellan skolan och arbetsliv fungerar dåligt. Många unga har inte tillgång till varken prao eller praktik i den utsträckning som behövs. Samtidigt som utbildning blivit den primära arbetslöshetsåtgärden för unga.
De förändringar som genomförs inom skolsystemet leder förhoppningsvis till att elevers svårigheter i skolan upptäcks på ett tidigare stadium. Att lärlingssystem blir ett alternativ för skoltrötta och sysslolösa. Samtidigt är ett dynamiskt företagsklimat viktigt. Det är där jobben skapas. Att bli företagare måste vara ett alternativ för fler ungdomar än i dag. Och det måste bli billigare och mindre riskfyllt för företag att anställa.
Sverige har en hög ungdomsarbetslöshet som måste bekämpas. Men politiken får inte tappa fokus på de unga som har det svårast
Vår stora utmaning är gruppen unga som varken arbetar eller studerar. Jag vägrar acceptera en utveckling mot att stora grupper i samhället stängs ute. Att klyftorna ökar utan ett kitt som håller oss samman.
Sverige är ett fantastiskt land och vi är skyldiga att göra det möjligt för våra unga att vara med och bidra. Det kommer att krävas uppoffringar och ansträngningar för att lyckas. För kommuner, skolor, det civila samhället, fackföreningar, föräldrar och ungdomarna själva.
Nyamko Sabuni (FP)