Den svenska skolan ska garantera alla barn en likvärdig utbildning. Så är det inte i dag. Den rapport vi presenterar i dag visar att den etniska segregationen i skolan fortsatt att öka. Skillnaderna mellan kommunerna är stora och storstäderna utmärker sig på ett negativt sätt genom större segregation och färre lärare med pedagogisk utbildning. Även lärartätheten minskade under 1990-talet, och trots en återhämtning når endast en tiondel av landets kommuner medeltalet som gällde för hela landet 1991.
Rapporten "Lika rättigheter - likvärdig skola?" sammanfattar studien "Barns utbildningssituation - bidrag till ett kommunalt barnindex". Detta är tredje delen i Rädda Barnens arbete med att ta fram ett kommunalt barnindex för att övervaka utvecklingen av barns rättigheter i Sveriges kommuner. Huvudresultaten stämmer överens med de två tidigare barnindexrapporterna, om barnfattigdom respektive barns hälsa, när det gäller framför allt den etniska segregationen.
Studien består av två delar. Den ena speglar skolsegregationens utveckling, den andra förändring i utbildningskvalitet. I den politiska debatten är mått på kvalitet ofta likställt med betygsresultat. Betygen ger dock en ofullständig bild av hur skolan lyckats med sin uppgift. Mycket av det som både skollagen och Barnkonventionen framhåller som viktigt i en god utbildning, som demokratiska kunskaper, social kompetens och konfliktlösning, täcks inte in av betygen. Eftersom betygssystemet dessutom ändrats och det fortfarande saknas tydliga kriterier för en rättvis och likvärdig betygssättning fungerar de inte som mått på utbildningskvalitet.
Vår studie har i stället utmynnat i ett sammansatt lärarresursindex som mått på kvalitet. Det består av två indikatorer som anger förutsättningar för utbildningskvalitet. De bygger på tillförlitlig statistik, vilken kan följas över tid och på kommunnivå:
Lärartäthet; antal heltidsarbetande lärare per 100 elever
Pedagogisk utbildning, andel lärare med pedagogisk utbildning.
Lärartätheten sjönk från drygt nio till knappt åtta lärare per hundra elever mellan 1991 och 2002. Kommuner med låg lärartäthet är i stor utsträckning medelstora städer och förortskommuner. Barnen möter också färre lärare med pedagogisk utbildning i skolan. År 1991 hade cirka 94 procent av lärarna pedagogisk utbildning. Mellan 1997 och 2002 sjönk andelen påtagligt, från 92 till 81 procent.
Skillnaderna mellan kommunerna är stora. Medelstora och större städer har högst andel. Lägst andel har storstäder och förortskommuner - där saknar mer än 30 procent av lärarna pedagogisk utbildning. Trots en återhämtning de senaste åren nådde bara tio procent av landets kommuner upp till 1991 års medelvärde för hela landet. Det gäller både lärartäthet och lärare med pedagogisk utbildning.
Hög lärartäthet tillsammans med hög andel lärare med pedagogisk utbildning är den mest fördelaktiga kombinationen. När de två indikatorerna slås samman till ett lärarresursindex består bilden. Lärarresursindex minskade inom samtliga kommungrupper från 1991 till 2002.
Flera norrländska glesbygdskommuner återfinns bland dem med högst värden på lärarresursindex, medan flera förortskommuner har låga värden. Nynäshamn, Knivsta, Herrljunga, Värmdö och Ekerö ligger lägst.
Studiens andra del, om kommunal segregation mellan barn i den svenska grundskolan, utgår från tre indikatorer:
Utbildningsbakgrund; föräldrarnas utbildningsnivå när barnet är 16 år.
Utländsk bakgrund; enligt SCB:s definition att antingen barnet eller båda föräldrarna är födda utomlands.
Skolprestation; betyg i årskurs 9. Betygen har direkt betydelse för elevernas val av gymnasieprogram och gymnasieskola, liksom för deras självkänsla och självuppfattning. De kan därför användas för att mäta skillnader i resultat, även om de inte fungerar som kvalitetsmått.
Våra tre segregationsmått har ett tydligt samband men presenteras var för sig för att ge en mer heltäckande bild.
Ökningen av skolsegregationen utifrån utländsk bakgrund är särskilt markant. Till skillnad från Skolverkets nyligen publicerade rapport visar vår studie att den segregationen har fortsatt att öka även efter 1998. Särskilt oroväckande är den kraftiga ökningen i storstads- och förortskommuner. De utmärker sig på ett negativt sätt även när det gäller skolsegregation utifrån föräldrarnas utbildningsnivå. Fram till år 1993 var betygssegregationen i princip konstant. Därefter har en årlig ökning skett, och efter 1998 har den ökat i snabbare takt. Orsakerna kan vara flera: Skolval, ökad variation i betygssättningspraxis och i resurstilldelningen till skolan kan vara några, ökad boendesegregation inom och mellan kommuner, en annan.
Fyra kommuner återfinns bland de 15 med högst segregation i alla de tre måtten. Det är Stockholm, Göteborg, Malmö och Huddinge. Kommuner bland dem med högst segregation i två av de tre måtten är Södertälje, Landskrona, Haninge, Botkyrka, Uppsala, Österåker och Smedjebacken.
Sambandet med Rädda Barnens rapporter om barnfattigdomen i Sverige är tydligt. Många av kommunerna med högst barnfattigdom har också hög segregation och lågt lärarresursindex - den kombination som ger sämst möjligheter att tillgodose särskilt de resurssvaga elevernas rätt till utbildning.
Segregationen i skolan ökade stadigt under 1990-talet och i början av 2000-talet. Det har skett under en tid då både kommunalisering av skolan och en valfrihetsreform har genomförts.
Konsekvenserna för barn i allmänhet är svåra att sia om, men vi kan konstatera att villkoren har försämrats framför allt för de resurssvaga eleverna. De får inte samma chans och får kämpa hårdare för att kunna delta på samma arena som barn med bättre förutsättningar. Skolsegregationen motverkar också de mål som handlar om barnets utveckling av sociala färdigheter, något som blir allt viktigare i ett multikulturellt samhälle.
Det är en politisk fråga att avgöra hur stora skillnaderna ska tillåtas bli. Barnkonventionen och skollagen ger dock tydlig ledning: De garanterar alla barn samma rätt till utbildning.
Både FN:s kommitté för barnets rättigheter och Riksrevisionen har under det senaste året framhållit att regeringen, som ansvarar för att Sverige lever upp till Barnkonventionen, måste skaffa sig bättre verktyg för att styra utvecklingen och övervaka hur Barnkonventionen efterlevs på kommunal nivå.
Rädda Barnen uppmanar regeringen att förbättra uppföljningen av skolans förutsättningar i Sveriges kommuner.
Det kommunala självstyret och kommunaliseringen av skolan kräver nya verktyg för att överbrygga skillnaderna. För att skolan ska kunna garantera lika rättigheter i skolan måste den också ge barn samma möjligheter - oavsett var i landet de bor!
Charlotte Petri Gornitzka
Generalsekreterare Rädda Barnen
Jan-Eric Gustafsson
Professor i pedagogik vid Göteborgs universitet
Författare till studien Barns utbildningssituation bidrag till ett kommunalt barnindex