Jonas Linderoth med kolleger säger (på DN.se/debatt i en replik till vårt debattinlägg 18/12) att vi för en dold kulturkritik i vår artikel om dataspelsvåld och barn. Ifall Linderoth och hans kolleger i kulturens namn vill försvara rätten för barn att spela spel där realistisk och brutal tortyr och avrättning ingår så kanske han har en poäng. För någon annan form av spel har vi aldrig uttalat oss om. Och vi talar genomgående om omyndiga barn och ungdomar i artikeln. På en enda punkt har de rätt: detta är en mediekritik - men den är inte dold utan den är avgränsad till ett extremt våld i spelvärlden hos barn och ungdomar.

Inlägget med Linderoth i spetsen visar på djupa brister i kunskap och förståelse av både studier om hur dataspel med grovt våld kan påverka beteenden specifikt och hälsorelaterade frågor generellt.

Visst har det funnits en långtgående debatt mellan Ferguson och Anderson. Det rår dock inte på det faktum att sammanställningen av Anderson är mer än 10 gånger större än de äldre analyser som Ferguson utfört. Fergusons största kritik bygger på att effekten av våldsdataspel på aggression är liten – vilket han har rätt i. Ferguson (eller Linderoth med kolleger) har dock inte täckning för att säga att effekterna av datorspelande på aggressivt beteende är försumbara.

Eftersom i princip alla etablerade riskfaktorer för aggressivitet har liten effekt i sig, så skulle man med Fergusons logik behöva klassificera även dessa som oviktiga. Alltså, det ter sig högst orimligt att klassificera dataspelsvåld som oviktigt i sammanhanget, inte minst för att vi i dag har en ofullständig kunskap om hur datavåldspel samspelar med andra riskfaktorer (till exempel neuropsykiatrisk och psykosocial problematik).

En sådan komplex riskanalys är något som rutinmässigt används inom modern hälsoforskning, men som tyvärr Linderoth och hans kolleger tycks ha förbisett.

Tidigare studier på detta område har oftast varit av typen ögonblicksbilder (cross-sectional studies). Sedan ett par år tillbaka finns dessutom fem longitudinella studier från fem olika forskargrupper (dessa är därmed inte med i Fergusons sammanställning).

I en longitudinell studie följer man en grupp individer under en längre tid, ofta flera år. En longitudinell studie indikerar på ett starkare sätt att samband finns mellan en exponering/riskfaktor (till exempel våldsamma dataspel) och ett utfall (till exempel aggressivitet). ALLA dessa fem studier (inkluderande flera tusen individer) har påvisat att ju mer våldsamma dataspel barn och ungdomar spelar, desto mer aggressivt beteende uppvisar de – oberoende av hur aggressiv man tidigare var.

Att anklaga oss för att gömma oss bakom hjärnfunktion och biologi är absurt. Här använder vi oss av en ny dimension för att förstå ett problem bättre ur ett vetenskapligt perspektiv. Vi påvisar flera känsliga utvecklingssteg som är i linje med att man bör vara försiktig med att utsätta barn för extremt grova datavåldspel. För att på bästa sätt förstå hur simulerat våld påverkar beteende måste man väga ihop kunskap från flera olika forskningsfält. Och just detta har tidigare saknats i debatten.

Linderoth jobbar som forskningsexpert i Medierådet som sorterar under kulturdepartementet. Denna organisation skall ta vara på barns intresse i medier, inklusive dataspelsvärlden. Att en person som förespråkar rätten för barn att spela grova och realistiska våldsspel (utan att se ett problem med detta) och inte ens använder sig av försiktighetsprincipen för att skydda barn från att ta skada är mycket beklagligt. Kanske man borde flytta Medierådets funktion till en myndighet som verkligen arbetar med komplexa hälsofrågor, som till exempel socialdepartementet?

Predrag Petrovic, MD, PhD

Andreas Olsson, PhD

Henrik Larsson, PhD

Martin Ingvar, Prof, MD, PhD

Karolinska Institutet