Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Barn till lärare vill inte längre utbilda sig till lärare”

Akademins gärdsgårdsserie. Lärarstudenterna rekryteras allt mindre från akademiska hem. Studenter med goda betyg väljer andra karriärer. Den kritiserade lärarutbildningen skiljs allt mer från den övriga universitetsvärlden, och kravet på att ha genomgått den sänker yrkets kvalitet, skriver tre forskare i sociologi.

De flesta håller med om att det är ett problem att läraryrkets status och lärarutbildningarnas attraktionskraft minskat, men meningarna är delade om vad nedgången beror på och hur den ska vändas. Vi vill lyfta fram några förbisedda sociala och demografiska sammanhang.

Först måste konstateras att det finns fog för klagomålen att lärarstudenterna blivit allt sämre rustade. Det är ju inte ovanligt att universitetslärare hävdar att studenterna var bättre förr, men i fallet lärarstudenter är nedgången sedan mitten av 1990-talet synnerligen påtaglig även i jämförelse med andra utbildningar. Knappast någon annan högskoleutbildning har rutschat lika brant utför, vare sig man använder skolbetyg, poäng på högskoleprovet, söktryck eller socialt ursprung som mått på vad studenterna har med sig i bagaget. Detta har framgått av undersökningar inom forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi vid Uppsala universitet, nu senast doktorsavhandlingen ”Skollärare. Rekrytering till utbildning och yrke 1977–2009”, som Emil Bertilsson i morgon, fredag, lägger fram för granskning.

En indikator på förändringen är att det kort sagt inte längre är lärarbarn som blir lärare. Ingen annan yrkesgrupps barn har i samma takt försvunnit från lärarutbildningarna. Mer generellt: sedan 1990-talet har lärarstudenterna i allt högre grad rekryterats från hem med allt mindre av kulturellt kapital, vilket bland annat innebär minskande utbildningstillgångar hos föräldrarna. Än mer markant är att lärarstudenternas egna studiemeriter minskat. Studenter med någorlunda goda skolbetyg och resultat på högskoleprovet väljer bort lärarutbildning.

En betingelse för denna förändring var högskolans expansion kring 1900-talets sista decennium. Under de femton åren 1988–2003 fördubblades antalet studenter, från 188.000 till 398.000. Tidigare var lärarutbildningarna en mycket större del av högskolan och ett naturligt val för många. När utbildningsalternativen blev fler stod sig lärarutbildningarna slätt i konkurrensen om de kulturellt bemedlade studenterna, vilka tidigare varit ganska många särskilt bland blivande ämneslärare.

Omvandlingen av läraryrket är en annan betingelse för den ändrade rekryteringen till lärarutbildningarna. Skolpolitiken och lärarfacken har i många olika avseenden drivit fram en homogenisering av skollärarkårens anställnings- och arbetsvillkor. Exempelvis har förskollärarnas löner ökat betydligt mer än genomsnittet för samtliga yrken i arbetslivet, medan ämneslärarnas och grundskollärarnas löneutveckling varit svag. Vidare har andelen kvinnor vuxit inom tidigare mansdominerade lärarkategorier såsom ämneslärare i matematik och naturvetenskap.

En annan demografisk faktor av betydelse är åldersfördelningen inom lärarkåren. Från slutet av 1990-talet och ett drygt decennium framöver inträffade ett skarpt generationsskifte när de många lärare som trätt in i yrket under 1960- och 1970-talen pensionerades. Lärarkåren föryngrades påtagligt. Samtidigt försvann lektorerna. För ett sekel sedan hade bortåt var tredje läroverkslärare licentiat- eller doktorsexamen. Fortfarande i början av 1990-talet fanns 1.600 lektorer i gymnasieskolorna. Sedan början av 2000-talet har antalet varit nere i ett par hundra.

Sammantagna får dessa förändringar ofrånkomligen sociala konsekvenser. I takt med lärarkårens omvandling ter sig allt fler skolor oacceptabla för de kulturellt bemedlade familjerna. Redan kan vi i statistiken se hur lärare som är välförsedda med kulturellt kapital samlas i skolor som rekryterar dito elever. För eleverna kommer det att bli allt viktigare att ha gått i rätt skola. För lärarna kan i framtiden ett lektorat vid ett elitgymnasium smälla högre än en professorstitel vid något lågt rankat lärosäte i provinsen.

Den svenska skollärarkårens försvagade ställning hänger samman med att den i jämförelse med situationen i många andra länder blivit så bortkopplad från universitetsfältet. Lärarutbildningarnas allmänna delar fungerar som egna pastorat i föga kontakt med universitetsvärlden i stort. Lärarutbildare utnyttjar sällan den sakkunskap som olika discipliner runtom på universiteten erbjuder, från statsvetenskap till kognitionsvetenskap. På andra områden talas inte om ”civilingenjörsutbildare” eller ”läkarutbildare” – där är man specialist på hållfasthetslära eller endokrinologi.

Skolpolitiken och lärarfacken har på många sätt medverkat i att lösgöra skollärarkåren från universitetsfältet: genom att fullborda omvandlingen från betrodd ämbetsman till övervakad och övervakande tjänsteman; genom införandet av en legitimation som av skollärare kräver genomgången lärarutbildning samtidigt som samma lärarutbildning kritiserats hårt från många håll; genom att öka antalet platser i lärarutbildningarna när tvärtom en mer selektiv antagning vore en förutsättning för att vända utvecklingen; genom att förutsätta att alla som genomgår lärarutbildning kommer att arbeta som skollärare, vilket dels inte är sant, dels hindrar lärarutbildningen från att fungera som en plattform för många slags levnadsbanor och yrkesbanor och därmed som ett mer attraktivt utbildningsval.

Att återknyta banden till universitetsfältet är förstås inte hela lösningen. Skollärarkåren måste också tillåtas att odla sitt yrkeskunnande. I lärarutbildningarna är den framkomligaste vägen säkerligen att renodla å ena sidan undervisningskonsten, å andra sidan universitetsstudier av ordinärt slag. Medan de alltför vanligt förekommande dåliga mellantingen bör undvikas, det vill säga en lärarutbildning som i skolans värld uppfattas som abstrakt och oanvändbar och inom akademin som en gärdsgårdsserie.

Ny kartläggning

Doktorsavhandlingen ”Skollärare. Rekrytering till utbildning och yrke 1977–2009” läggs den 23 maj fram av utbildningssociologen Emil Bertilsson vid Uppsala universitet.

Avhandlingen visar bland annat att studenterna vid lärarutbildningarna sedan mitten av 1990-talet har haft stadigt minskande studiemeriter och andra resurser i bagaget, att lärarkåren därmed omvandlats och att lärare som är mer välförsedda med kulturellt kapital rekryteras till skolor där också eleverna är kulturellt bemedlade.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.