Idag presenterar vi för femte gången Rädda Barnens kommunala barnfattigdomsindex. "Barnfattigdomen i Sverige - årsrapport 2006" som bygger på senast tillgängliga statistik från 2004.
Årets rapport visar att barnfattigdomen ökar för första gången sedan 1997, om än marginellt. År 2004 levde 13,0 procent av Sveriges barn i en fattig familj, jämfört med 12,8 procent året innan. I absoluta tal ökade antalet fattiga barn med 5.000, vilket innebär att 252.000 barn levde i en familj som antingen hade socialbidrag eller låg inkomststandard enligt Statistiska centralbyrån.
Det är särskilt två faktorer som ökar risken att växa upp i en fattig familj: att ha utländsk bakgrund eller att leva med en ensamstående förälder. Den ekonomiska fattigdomen mångdubblas om båda faktorerna sammanfaller (se diagram).
Bland barn med utländsk bakgrund, som också lever med en ensamstående förälder, är vartannat barn (50,3 procent) fattigt. Detta kan jämföras med barn med svensk bakgrund och sammanboende föräldrar, där andelen fattiga barn är 3,5 procent. Barnfattigdomen dröjer kvar långt efter ankomsten till Sverige. Efter 6-9 år i landet lever nästan 40 procent av barnen fortfarande i fattigdom.
Skillnaderna är fortsatt stora: mellan barn med utländsk respektive svensk bakgrund, mellan barn med ensamstående eller sammanboende föräldrar, mellan barn i de fattigaste familjerna och barn i de rikaste familjerna. Skillnaderna mellan kommuner är fortsatt stora. Mellan Malmö med högst barnfattigdom och Lomma med lägst, skiljer 27 procentenheter (se tabell).
Variationen mellan storstädernas stadsdelar är ännu större än den mellan kommuner. Sex stadsdelar har en extremt hög andel fattiga barn, över 40 procent. Det är Rosengård och Södra innerstaden i Malmö, Bergsjön, Lärjedalen och Gunnared i Göteborg samt Rinkeby i Stockholm. I Rosengård, med 66,5 procent fattiga barn, är barnfattigdomen 19 gånger högre än i Torslanda i Göteborg, där 3,5 procent av barnen lever i ekonomisk utsatthet. Detta understryker utvecklingen med en ökad bostadssegregation och den fördelningspolitiskt ogynnsamma utveckling som skett i storstäderna de senaste 10-15 åren.
I samband med att Rädda Barnen i december publicerade en fördjupningsrapport om barnfattigdom bland barn till ensamstående, studerade SEB:s familjeekonom Gunilla Nyström på Rädda Barnens uppdrag ekonomin för några typfamiljer. Hon beräknade också hur familjerna påverkas av förändringarna i trygghetssystemen som gäller från årsskiftet.
Gemensamt för familjerna var att de bestod av en ensamstående mamma med ett barn och med en genomsnittlig inkomst som vårdbiträde på deltid (74 procent). Barnen med mammor som var arbetslösa, långtidssjuka eller hade socialbidrag hamnade under nivån för skäliga levnadskostnader - det finns alltså inte pengar ens till de nödvändigaste utgifterna, än mindre till dyrare saker eller aktiviteter. Även familjer där mamman arbetade deltid eller heltid hade väldigt små marginaler.
Förändringarna vid årsskiftet innebär ytterligare minus för familjerna där mammorna har a-kassa eller sjukpenning. När det gäller familjer med socialbidrag är det svårare att beräkna eftersom deras villkor avgörs både av riksnormen för socialbidrag och av individuella prövningar på kommunal nivå.
Hur barnen påverkas av familjens trängda ekonomi åskådliggörs av en ensamstående mamma som sökte pengar från Rädda Barnen:
"Barnen håller god min, döljer och skäms inför kompisar - när de hör vad andra får. Min ena son har flera gånger skrivit uppsatser om påhittade semestrar när uppgiften har varit att beskriva vad han gjort på lovet."
En kvarts miljon barn lever alltså i barnfattigdom i Sverige och bland dem finns det säkert många som känner igen sig i bilden som mamman beskriver. Rädda Barnens arbete med att följa utvecklingen av barns välfärd på kommunal nivå tar sitt avstamp i FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen. Den säger att alla barn har rätt till en skälig levnadsstandard och att staten ska sträva efter att förverkliga barnets sociala ekonomiska och kulturella rättigheter, "till det yttersta av sina resurser".
Barns levnadsstandard handlar alltså inte enbart om materiell standard och fysisk utveckling, utan den ska också bidra till barnets hela utveckling. Det kan till exempel handla om möjligheten att delta i aktiviteter som musikskola, fotbollsföreningen eller simskola.
I ett internationellt perspektiv framstår den materiella fattigdomen bland barnfamiljer i Sverige som blygsam. Unicefs senaste rapport som nyligen presenterats bekräftar ånyo denna bild. Men detta ger ingen tröst åt alla de barn som i den svenska vardagen utesluts från aktiviteter som ses som självklara för deras klasskamrater och kompisar. Social utestängning i barndomen är en kungsväg för utanförskap längre fram i livet.
Eftersom regeringen har det yttersta ansvaret för att förverkliga statens ansvar enligt barnkonventionen uppmanar Rädda Barnen Fredrik Reinfeldt och hans kolleger att agera;
De stora skillnaderna mellan kommunerna måste minska. Den högsta barnfattigdomen finns i och omkring de tre storstäderna.
Barnfattigdomen bland barn till ensamstående och bland barn med utländsk bakgrund kan inte lämnas utan åtgärder. När vartannat barn med båda dessa bakgrundsfaktorer lever i fattigdom måste regeringen agera. Den kvardröjande fattigdomen bland barn med utländsk bakgrund måste också uppmärksammas.
Utred och åtgärda konsekvenser av förändringar i trygghetssystemen ur ett barnperspektiv.
CHARLOTTE PETRI GORNITZKA
TAPIO SALONEN