Fallet med barnläkaren påverkar över huvud taget inte frågan om vad som är tillåten smärtlindring. Det vore synd om läkarkåren – på grund av att det i medierna förmedlas en felaktig bild av fallet – skulle komma att tro något annat. Däremot kan man diskutera om det var rätt att väcka åtal, skriver professorn i straffrätt Petter Asp i en replik.
Torbjörn Tännsjö skriver på DN Debatt (22/10) att åklagaren i det så kallade barnläkarmålet (Peter Claesson) ”inte accepterar en etablerad praxis inom medicinen, med innebörden att döende patienter visst kan ges symtomlindring, som påskyndar döden”. Samma tema har tidigare tagits upp av Madeleine Leijonhufvud (DN Debatt 12/9).
Tännsjö, som i artikeln snuddar vid flera viktiga frågor som förtjänar vidare diskussion i ett annat sammanhang, skjuter tyvärr i detta avgörande hänseende helt bredvid målet: åklagaren påstår nämligen inte att läkaren har gjort något som med bästa vilja kan anses falla in under denna praxis. I stället påstås att läkaren har gjort något helt annat, nämligen avsiktligen utfört en direkt dödande gärning. På ett principiellt plan är det jämförbart med om åklagaren skulle ha påstått att en läkare stuckit en döende människa till döds med ett omedelbart dödande knivstick, det vill säga det som påstås är ett klart fall av dråp (vars straffvärde kan påverkas starkt av att döden eftersträvats för att minska den döendes lidande). Att målet inte handlar om vad som är tillåten smärtlindring har jag själv framhållit flera gånger i debatten kring målet och det påtalas också med all önskvärd tydlighet av tingsrätten, både i domskälen (s. 10) och i pressmedelandet.
Som Tännsjö själv skriver kan det möljligen vara så att läkare i vårt land har fått uppfattningen att man för att kunna undgå ansvar måste visa att man over huvud taget inte utfört gärningen (”att man inte gjort det”) och att det inte går att hävda att det var ”rätt att påskynda döden genom smärtlindring”. Tja, så är det förvisso i det här fallet: argument om tillåten smärtlindring blir ovidkommande eftersom det handlar om något som helt ligger vid sidan av vad som kan påstås vara tillåten smärtlindring.
Men det betyder ju inte att sådana argument skulle vara ovidkommande i ett mål som handlar om huruvida viss smärtlindring varit tillåten eller inte. Att fokus i just det här fallet hamnat på bevisfrågan (om hon ”gjort det” eller inte) beror ju på att det som åklagaren påstår så tydligt är ett fall av dråp (som ligger helt vid sidan av det som kan vara tillåtet enligt ovan nämnda praxis). I själva verket är det just den felaktiga kopplingen mellan det aktuella målet och gränserna för tillåten smärtlindring – som både Tännsjö och Leijonhufvud bygger sin argumentation på – som riskerar att leda till de effekter som Tännsjö fruktar, nämligen att läkare börjar bli försiktiga att ge smärtlindring enligt etablerad praxis.
Kort sagt: fallet med barnläkaren påverkar över huvud taget inte frågan om vad som är tillåten smärtlindring (allt är som förr!). Det vore synd om läkarkåren – på grund av att det i medierna förmedlas en felaktig bild av fallet – skulle komma att tro något annat.
En helt annan sak är att man, med hänsyn till bevisläget, kan diskutera om det var rätt att väcka åtal. Det som här har sagts innebär överhuvudtaget inget ställningstagande i den frågan.
Petter Asp,
professor i straffrätt vid Stockholms universitet