Då chefsåklagaren Peter Claesson beslöt att åtala barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus för dråp var det många som tänkte: Är karl’n galen? Hans åtal framstod närmast som ett suicidalt tilltag. Så tänkte särskilt alla som i likhet med undertecknad hade läst förundersökningen. Här framstod som helt klart att åklagaren skulle misslyckas med vad han företagit sig. Han skulle misslyckas i själva bevisfrågan.

Nu har vi facit. Rättegången utföll som många hade anat. Åklagaren har misslyckats. Han har inte kunnat styrka att barnläkaren över huvud taget givit något läkemedel, som kunnat påskynda barnets död. Han har huggit fullkomligt och ohjälpligt i sten. Han löper nu själv risk att bli åtalad för vad som framstår som ett okynnes­åtal. Varför har han betett sig på det här sättet? Det mänskliga priset för hans handlande är högt, främst för barnläkaren, men också för honom själv. Måste vi tänka att han är just galen?

Generellt är det oklokt att försöka förklara mänskligt handlande med irrationalitet eller galenskap. Sådant är mera sällsynt än man kan tro. Man bör åtminstone alltid i första hand försöka förstå mänskligt handlande som förnuftigt. Och jag tror det är så vi ska förstå Peter Claessons besynnerliga tilltag att åtala barnläkaren. Han har haft en särskild agenda, som gjort hans handlande välmotiverat. Han har inte heller talat tyst om den. Han har öppet deklarerat sina avsikter, långt innan han fick hand om åtalet. Så snart barnläkaren hade fängslats, tog han till orda på den här sidan och skrev, i fullkomligt oträngt läge:

”Brottsmisstanken grundar sig på att flickan efter att den livsuppehållande behandlingen avbrutits fått en dos av två läkemedel som direkt orsakat hennes död... Det faktum att flickan skulle ha avlidit inom en kortare tid utan den livsuppehållande behandlingen medför enligt nu gällande lagstiftning inte att någon har rätt att vidta en aktiv åtgärd som medför att hon avlider tidigare.” (DN Debatt, 10/3 2009)

Det är svårbegripligt att en åklagare som på detta sätt, på förhand, bundit upp sig till en ståndpunkt offentligt, fått ta över åtalet. Detta citat visar att Claesson inte accepterar en etablerad praxis inom medicinen, med innebörden att döende patienter visst kan ges symtomlindring, som påskyndar döden. Och här är det förstås högst väsentligt att patienten verkligen är döende. Det går an att ge symtomlindring som påskyndar en nära förestående och säker död (som i det nu aktuella fallet), men det går inte an att ge samma dos till en patient, vars liv hade kunnat räddas. Just den skillnaden åklagaren säger är oväsentlig är tvärt om avgörande.

Det har blivit vanligt att läkare påskyndar patienters död på det här sättet, inte minst i samband med att man avbryter intensivvård. Det handlar bland annat (som i det aktuella fallet) om patienter som tagits ur respirator för att de ska få dö utan apparater. De ges medicinering för att motverka smärta, kramper eller andnöd. Sådan behandling kan aktivt påskynda en patients död. Detta förfarande försvaras, i länder där eutanasi är förbjuden, med stöd av principen om dubbel effekt. Det viktiga är, då ett liv avslutas genom medicinska insatser, att påskyndandet av döden inte är avsiktligt, att patienten inte befrias från plågor genom att dödas. Att döden påskyndas kan emellertid mycket väl vara en effekt (den dubbla), som läkaren förutser. Det viktiga är att hon inte avser (önskar) den.

Det är då avgörande att patienten verkligen är döende. Då kan man säga att de råder en rimlig proportion mellan den goda effekten man eftersträvar (besvärsfrihet) och det onda man endast förutser (att döden påskyndas).

Sådant påskyndande av döden har stöd i riktlinjer från det svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik. Redan 1991 skrev man: ”Läkare får under inga omständigheter vidta åtgärder med det primära eller huvudsakliga syftet att avliva en patient, även om det sker på patientens uttryckliga begäran eller av barmhärtighetsskäl. Däremot har läkaren rätt att i smärtlin­drande syfte ge smärtlindrande medel även om doserna kan bli så höga att den dödliga utgången påskyndas.”

Peter Claesson tänker emellertid annorlunda. Han tänker att det faktum att flickan skulle ha avlidit inom en kortare tid, utan den livsuppehållande behandlingen, inte medför att någon har rätt att vidta en aktiv åtgärd som medför att hon avlider tidigare.

Hans åtal blir begripligt, om man ser det som ett försök att hos svenska folket trumma in denna avvikande juridiska tolkning. I så fall har han inte bara handlat förnuftigt, han har lyckats i sitt uppsåt!

Försvaret har varit ointresserat av att diskutera denna sak, då den tilltalade ju förnekat att hon alls gett någon smärtlindring, som kan ha påskyndat döden. Inte ens som en ”andra” försvarslinje har man tyckt sig behöva ta upp den här saken. Det var ju solklart att man skulle lyckas ifrågasätta åklagarens påstående om att läkaren gett någon behandling, som kan ha påskyndat döden. Men detta har fått en märklig effekt som bara förstärkts allteftersom rättegången framskridit och som nu kvarstår som det enda riktigt bestående resultatet av detta makabra spel. Varje gång åklagaren har sagt: ”Du har gjort det!!” och varje gång den tilltalade har sagt: ”Det har jag inte gjort, det fanns inte i min hjärna!” har vi, åskådarna, kunnat dra slutsatsen: En sådan tur för den tilltalade, att åklagaren inte kan visa att hon gjort det. Men om hon hade gjort det, så hade det varit dråp!

Här hjälper det föga att experter i straffrätt, som professor Madeleine Leijonhufvud, på denna sida (12/9 2011) har kunnat påvisa att det inte bara finns en medicinsk praxis, som tillåter symtomlindring som påskyndar döden hos döende, utan också en juridisk praxis med samma innebörd. Här hjälper det föga att domstolen förklarar att man inte uttalar sig om gränsdragning för vad som är tillåten vård vid livets slut. Detta har varit ovidkommande för den pågående rättegången, åklagaren har inte behövt, och försvaret inte velat, beröra saken. Därmed har detta viktiga budskap klingat ohört. Kvar har funnits budskapet: tur för den tilltalade att man inte kunnat binda henne vid någon sådan gärning.

Denna utgång må vara en triumf för åklagaren, men den är ett nederlag för allmänheten. Läkare i vårt land har bibringats intrycket att ska man klara sig i en eventuell rättegång gäller det att kunna visa, inte att det kan vara rätt att påskynda döden med smärtlindring, utan att man inte har gjort det. Och för att hålla ryggen fri, vad är mera näraliggande än att så fall inte göra det? Vad är mera näraliggande än att i så fall avstå ifrån sådan smärtlindring?

Nu kommer läkare att vara rädda, vi som patienter kommer inte att få den hjälp vi behöver, då det är vår tur att dö. Bilden av vad som uppfattats som ett säkert och tydligt rättsläge har fått en kraftig törn. Konsekvenserna är långtgående och svårbedömda.

Torbjörn Tännsjö,
professor i praktisk filosofi och expert på medicinsk etik