DN Debatt

”Bättre framtidsutsikter utan åtstramande överskottsmål”

Finansmarknadsminister Per Bolund (MP), statsminister Stefan Löfven (S) och ­finansminister Magdalena Andersson (S).
Finansmarknadsminister Per Bolund (MP), statsminister Stefan Löfven (S) och ­finansminister Magdalena Andersson (S). Foto: Lisa Mattisson

Regeringen vill ändra målet. Statsskulden ligger på en stabilt låg nivå och ­förtroendet för ­Sveriges offentliga finanser är högt. Därför kommer regeringen nu att utreda ­möjligheterna att byta från överskottsmål till ett sparande i balans, skriver Stefan Löfven (S), Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP).

Regeringen kommer att ge Konjunkturinstitutet i uppdrag att analysera konsekvenserna av att ändra målnivån för det offentlig­finansiella sparandet till ett sparande i balans.

De politiker som värnar den offentliga sektorn bryr sig också om långsiktigt hållbara offentliga finanser. Sveriges och andra länders historia har lärt oss att de som behöver samhällets stöd mest också är de som drabbas värst när det offentliga inte klarar att fullgöra sina åtaganden vid lågkonjunkturer eller ekonomiska kriser. Det gäller inte minst barnen, de äldre och de som står längst ifrån arbetsmarknaden.

Det var mot den bakgrunden och den tuffa budgetsaneringen som den socialdemokratiska regeringen i samarbete med Centerpartiet etablerade det finanspolitiska ramverket 1997. Ramverket har tjänat oss väl historiskt och kommer att fortsätta tjäna oss väl i framtiden.

Den bärande delen av det finanspolitiska ramverket är de tre budgetpolitiska målen: målet för den offentliga sektorns finansiella sparande (mer känt som överskottsmålet), utgiftstaket för statens budget och balanskravet för kommunsektorn.

Varken målnivån för det finansiella sparandet eller nivån på utgiftstaken är föreskrivna i lag utan beslutas enligt riksdagsordningen i budgetbeslutets första steg efter förslag från regeringen i budgetpropositionen.

Målet för det finansiella sparandet omfattar hela den offentliga sektorn, det vill säga staten, ålderspensionssystemet och kommunsektorn. Det utvärderas över en konjunkturcykel och ska fungera som en övergripande styråra för budgetpolitiken. För närvarande ligger dock det finansiella sparandet långt under målnivån på en procent av BNP. Förra året var underskottet i den offentliga sektorn 2,1 procent av BNP. Det betyder att den offentliga sektorn i Sverige saknade ungefär 85 miljarder, eller nästan 9 000 kronor per invånare, för att betala löpande utgifter och räntorna på statsskulden. Även om man tar hänsyn till konjunkturen har Sverige ett stort underskott. Det räcker alltså inte med en bättre konjunktur för att komma tillbaka till målnivån. I dagsläget skulle det krävas sammanlagda nedskärningar och skattehöjningar på cirka 75 miljarder för att nå ett strukturellt överskott om en procent.

Målet för det finansiella sparandet etablerades av den socialdemokratiska regeringen bland annat eftersom det ansågs ”önskvärt att under det närmaste decenniet amortera av den offentliga nettoskulden”. Det angavs tre huvudsakliga motiv för målet. För det första att återställa förtroendet för de offentliga finanserna och minska behovet av utländsk upplåning. För det andra att ge utrymme för stabiliseringspolitik. Och för det tredje att bidra till att det offentliga skulle kunna möta den demografiska utmaningen framöver. Tanken var aldrig att den offentliga sektorn skulle gå med överskott om en procent i all evighet utan att nivån på målet skulle omprövas i framtiden.

Låt oss titta närmare på dessa motiv och hur vi ser på dem i dag, snart två decennier senare:

Förtroendet för de offentliga finanserna har stärkts avsevärt och behovet av utländsk upplåning har minskat radikalt. Ramverket bidrog i hög grad till att förtroendet för svenska statens förmåga att fullgöra sina åtaganden mot såväl långivare som medborgare snabbt kunde återställas. Den offentliga sektorns bruttoskuld minskade från cirka 70 procent av BNP när överskottsmålet infördes till drygt 40 procent 2006. I dag är den offentliga sektorns skuldkvot fortfarande cirka 40 procent av BNP. Den svenska statens upplåningskostnader har minskat betydligt sedan 1997.

Ge utrymme för stabiliseringspolitik. Sverige har en stor offentlig sektor och höga ambitioner i stabiliseringspolitiken. Finanspolitiken ska kunna stimulera ekonomin i lågkonjunktur och bromsa i högkonjunktur. Därför behöver sparandet i goda tider ge utrymme för försvagat sparande i sämre tider. I och med att målet för det finansiella sparandet är formulerat som ett genomsnitt över en konjunkturcykel möjliggörs detta. Det framstår som att även en lägre målnivå ger tillräckliga marginaler för att hantera kommande lågkonjunkturer.

Det offentliga ska kunna möta den demografiska utmaningen. Det demografiska trycket på de offentliga finanserna, som förutsågs när överskottsmålet etablerades, är nu här. Vi ser att andelen äldre ökar. Det demografiska trycket påverkar både den offentliga sektorns inkomster – när en mindre andel förvärvsarbetar – och utgifterna, när en större andel kommer att vara i behov av vissa välfärdstjänster.

En konsekvens av en åldrande befolkning är att sparandet i ålderspensionssystemet minskar. Från att systemet har haft ett överskott på i genomsnitt 0,7 procent av BNP mellan 2000 och 2015 förväntas sparandet vara markant lägre de kommande 15 åren. Detta är helt i sin ordning och en konsekvens av att det är färre personer som betalar in i systemet och fler som får inkomstpension. Men eftersom det inkluderas i det totala offentligfinansiella sparandet kräver ett bibehållet överskottsmål om en procent av BNP att staten höjer sitt sparande för att kompensera för ett lägre sparande i ålderspensionssystemet. Eftersom ålderspensionssystemet är konstruerat för att vara stabilt är det svårt att motivera en sådan kompensation. Samtidigt ser regeringen det som en styrka att målet för det finansiella sparandet fortsatt omfattar hela den offentliga sektorn, i likhet med de europeiska offentligfinansiella ramverken.

Utifrån dessa motiv framstår det som ett sparande i balans kan vara mer ändamålsenligt för Sverige framöver. Eftersom Sverige i nuläget har betydande underskott i de offentliga finanserna vore det tveksamt att bedriva en åtstramande finanspolitik i syfte att nå nuvarande målnivå för att sedan avveckla detta sparande i en situation där konjunkturläget bedöms vara betydligt bättre än i dag. Det skulle innebära en stimulans av ekonomin vid fel tidpunkt och ge en icke-önskvärd ryckighet i finanspolitiken. Därför är det redan nu lämpligt att se över konsekvenserna av en förändrad målnivå.

I praktiken skulle en sådan förändring inte innebära att det på kort sikt skapas något budgetutrymme. Även med en förändrad målnivå skulle reformer i närtid behöva finansieras krona för krona. En lägre målnivå är alltså inget ymnighetshorn som det ibland låtit i debatten. På lite längre sikt frigörs dock ett utrymme för angelägna offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder, klimatomställning, forskning och utbildning.

Vi ser positivt på en bred uppslutning kring en eventuell förändring. Regeringen kommer därför att föra ett löpande samtal med de borgerliga partierna kring processen.

Det är viktigt att den ekonomiska politiken utgår från de behov och den verklighet vi möter här och nu. Därför är det dags att se över mål­nivån för det offentligfinansiella sparandet för att modernisera det ramverk som den dåvarande socialdemokratiska regeringen etablerade för snart 20 år sedan. Sammantaget sänder detta en viktig signal till investerare och andra aktörer i ekonomin om att regeringen fortsatt tar ansvar för såväl de offentliga finansernas hållbarhet som tillväxten och välfärden.