Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Bättre system behövs för att upptäcka forskningsfusk”

För vetenskaplig oredlighet finns inte något system som motsvarar det som utvecklats för etikprövningen av forskning på människor, skriver artikelförfattarna.
För vetenskaplig oredlighet finns inte något system som motsvarar det som utvecklats för etikprövningen av forskning på människor, skriver artikelförfattarna. Foto: IBL

Forskningsetik. Sedan 2011 har endast sex ärenden om vetenskaplig oredlighet behandlats på nationell nivå. Så låga siffror tyder snarare på ett dåligt fungerande system än en synnerligen ”redlig” forskarkår. Vi menar att regelverket behöver förstärkas på centrala punkter, skriver Göran Collste, Kjell Engelbrekt och Paul Hjemdahl.

I Sverige har man i år uppmärksammat forskningsetik i samband med specifika fall av misstänkt vetenskaplig oredlighet vid Karolinska institutet och Linköpings universitet, liksom för några år sedan vid Uppsala universitet, Göteborgs universitet samt Försvarshögskolan.

Uppmärksamheten riktas dock nästan uteslutande emot individer, forskningsmiljöer och rutiner i omedelbar anslutning till det enskilda ärendet, medan övergripande regelverk och normer sällan diskuteras. Gällande lagstiftning syftar främst till att förebygga avvikelser från god forskningssed, men försummar dessvärre att skapa goda förutsättningar för att upptäcka, utreda och hantera allvarliga fall av vetenskaplig oredlighet.

Forskare kan ställas inför en rad etiska frågor: hur individers rättigheter respekteras, hur djur som används i forskningen behandlas, hur forskningsresultaten omhändertas och så vidare. Vetenskaplig oredlighet innebär att forskare bryter mot grundläggande principer för god forskningssed genom att hitta på eller förbättra sina data, eller plagiera andras forskningsresultat.

En god forskningssed är beroende av att forskningsetik utgör en integrerad del av kontinuerlig kvalitetsprövning på lärosätet. Givet de allt högre prestations- och lönsamhetskrav som ställs på forskare verksamma vid universitet, högskolor och andra forskningsmiljöer finns en väsentlig risk för att de forskningsetiska normerna åsidosätts. När så sker uppstår allvarliga trovärdighetsproblem för samtliga inblandade individer och lärosäten.

Det är avgörande att det regelverk som utformas och de normer detta vilar på inte ”sväljer kameler”, det vill säga misslyckas med att identifiera, utreda och hantera konsekvenserna av vetenskaplig oredlighet. Denna uppgift är komplicerad eftersom fri forskning är avhängig ett vetenskapssamhälle där individer, grupper och institutioner inte lägger band på sin egen eller andras kreativitet. Regelverket får med andra ord inte uppmuntra till okynnesanmälningar som bottnar i organisatorisk rivalitet, kamp om forskningsmedel, eller andra motsättningar.

Givet de allt högre prestations- och lönsamhetskrav som ställs på forskare verksamma vid universitet, högskolor och andra forskningsmiljöer finns en väsentlig risk för att de forskningsetiska normerna åsidosätts. När så sker uppstår allvarliga trovärdighetsproblem för samtliga inblandade individer och lärosäten.

Etikprövning av forskning på människor har i Sverige utvecklats under de senaste femtio åren och är lagreglerad sedan drygt tio år. År 2015 behandlades 5 600 projektansökningar och det tycks ha utvecklats en tillfredsställande praxis på området, även om Macchiarinis forskning på konstgjorda luftstrupar och Linköpingsforskarens på konstgjorda hornhinnor utgör aktuella exempel på grova övertramp.

När det gäller frågan om vetenskaplig oredlighet finns dock inte något motsvarande system. Det visar bland annat det faktum att den expertgrupp som prövar ärenden om oredlighet på nationell nivå sedan 2011 endast behandlat sex (!) ärenden. I Macchiarinifallets kölvatten har antalet anmälningar ökat något men internationell erfarenhet visar att så låga siffror snarare antyder systemineffektivitet än en synnerligen ”redlig” forskarkår. Sannolikt förstärktes benägenheten att sopa forskningsetiska missförhållanden under mattan av 2011 års ”autonomireform” av det svenska högskoleväsendet och av att hanteringen av misstänkt vetenskaplig oredlighet flyttades från Vetenskapsrådet till Centrala etikprövningsnämnden året dessförinnan.

Givet de allt högre prestations- och lönsamhetskrav som ställs på forskare verksamma vid universitet, högskolor och andra forskningsmiljöer finns en väsentlig risk för att de forskningsetiska normerna åsidosätts. När så sker uppstår allvarliga trovärdighetsproblem för samtliga inblandade individer och lärosäten.

I kommittédirektivet till den statliga utredning som tillsattes i december 2015 ingår att utreda ”hur högskolors ansvar för upprätthållande av god sed i forskningen vid behov kan förtydligas” samt ”vid behov föreslå en ny ändamålsenlig organisation för oberoende utredningar av oredlighet i forskning”. Vi menar att behoven inte bara föreligger på lärosätesnivå utan i hela forskningssektorn. Regelverket behöver förstärkas på centrala punkter som i sin tur underbyggs av ett normsystem som inte främst knyter an till rättsregler, professionell etik (till exempel inom läkar-, lärar- och officerskåren), eller organisatoriska och ekonomiska intressen.

Forskningsetik bör betraktas som ett separat normsystem, sedan århundraden knutet till akademisk och vetenskaplig praktik. Dess yttersta väktare bör varken vara myndigheter, domstolar, medier, eller representanter för näringsliv eller civilsamhälle, utan framstående och demonstrerat oberoende företrädare för forskningsprofessionen. Bäst lämpade att bedöma bristande forskningsetik och vetenskaplig redlighet är naturligt nog vetenskapsutövarna själva.

I den reformprocess som många av oss hoppas att den pågående utredningen ska föranleda ter sig fyra element särskilt väsentliga:

Foto: DNEnande kring en definition av vetenskaplig oredlighet som innefattar både uppsåt och grov oaktsamhet men som inte lånar sig till okynnesanmälningar av forskning av medioker/dålig kvalitet (härvidlag ligger ansvaret på enskilda lärosäten och forskningsmiljöer).

Foto: Att akademiska lärosäten och andra institutioner med betydande forskningsverksamhet förses med en tydligare skyldighet att följa upp, kartlägga, och initialt utreda grunder för anklagelser (ifall man bedömer sig ha tillräcklig kompetens och jävsrelationer inte föreligger), samt därefter rapportera misstänkta fall av vetenskaplig oredlighet till en oberoende, nationell instans för en ojävig fullständig utredning (Se Hjemdahl och Riis, DN Debatt 17/11 2007).

Foto: Att denna oberoende, nationella instans ges tillräckliga resurser för att kunna såväl överpröva initiala utredningar på högskolenivå som grundligt utreda misstänkta fall av vetenskaplig oredlighet. Denna instans bör även ha rätt att initiera en egen utredning i relation till enskilda forskare om misstänkt oredlighet alls inte uppmärksammats.

Foto:  Att ett reviderat regelverk väsentligt förstärks ur ett rättssäkerhetsperspektiv både med avseende på anmälare och misstänkt för oredlighet, eventuellt genom införande av en särskild utredningssekretess till dess att ett ärende avslutats.

Noteras bör att ovanstående element inte kräver ”juridifiering” av regelverket i syfte att skapa tydliga principer och konsekvent regeltillämpning. Rättslig expertis bör bistå men inte ersätta den vetenskapliga prövning som ytterst avgör vad som utgör oredlighet.

För att ytterligare understryka att misstänkt vetenskaplig oredlighet hanteras av vetenskapssamhället, utan inblandning från rättsväsende, arbetsgivare eller fackliga företrädare, bör den nationella, oberoende instansen kunna rekommendera fråntagande av relevant akademisk titel eller avskiljande från arbetsuppgifter i särskilt allvarliga fall. Den fullständiga utredningen av misstänkt oredlighet bör således separeras från den utredde forskarens eget lärosäte för att minimera risken för jäv, men ansvaret för att reagera adekvat på konstaterade fall av oredlighet åligger givetvis den akademiska organisationen och berörda arbetsgivare.

DN Debatt. 13 augusti 2016

Debattartikel

Professorerna Göran Collste, Kjell Engelbrekt och Paul Hjemdahl:
”Bättre system behövs för att upptäcka forskningsfusk” 

Repliker

Professor Mats Ulfendahl:
Forskningsfusk kan inte hanteras helt internt”

Slutreplik från Göran Collste, Kjell Engelbrekt och Paul Hjemdahl:
”Svårt avgöra fusk utan vetenskaplig kompetens” 

Läs mer på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.