I slutet av november 2009 stod de första rubrikerna att läsa i svenska kvällstidningar: Tiger Woods, världens bäste golfspelare och tillika den föredömligaste av familjefäder, hade ertappats med att vara otrogen mot sin hustru. Nyheten spreds från amerikanska skvallersajter över hela världen och fick särskilt genomslag i Sverige på grund av att den bedragna äkta hälften är svensk: Elin Nordegren, dotter till förra migrationsministern i Göran Perssons regering, nuvarande landshövdingen i Gävleborgs län Barbro Holmberg.
Under hela december upptogs väsentliga delar av den mediala offentligheten i vårt land av ”Tiger och Elin”. Korniga bilder på skuggor som påstods föreställa golfstjärnan tillsammans med en växlingsrik skara älskarinnor avlöstes av suddiga kort på Elin med barn, Elin utan barn, Elin med vigselring, Elin utan vigselring, Elins hus, Elins mor på bår efter något slags kollaps, Elins mor på väg till sjukhus i en ambulans. Med mera. Vecka ut och vecka in.
Att svenska medier uppmärksammar Tiger Woods snedsteg, som av allt att döma varit så pass notoriska att han förefaller att konsekvent ha avvikit från den trofasthetens smala väg som han uppgett sig följa, är naturligt och pressetiskt okontroversiellt. Visserligen tillhör de förehavanden som uppmärksammas Tigers privata sfär men denne är en utomordentligt offentlig person som polerat sin offentliga sköld med sitt privatlivs föregivna oförvitlighet och då är det ett slags falsk varudeklaration som avslöjas när bubblan spricker.
En pressetiskt mer problematisk företeelse är framför allt de svenska kvällstidningarnas hantering av Tiger Woods fru. Hon är förvisso en offentlig person, hon också, i kraft av äktenskapet med Tiger och hon befann sig på samma offentliga familjepiedestal som maken tills alltihop rasade. Elin Nordegren har emellertid inte sökt offentlighet i någon större utsträckning och mediernas intresse för henne kan inte motiveras på annat sätt än att Woods familj var en del av hans varumärke, nu statt i upplösning på grund av annalkande skilsmässa. En viss roll hemma i Sverige har förmodligen Elins mors offentliga position spelat, rätt eller fel.
Går man till de enskilda publiceringarna kring Elin och hennes närstående – okej, jag medger att jag inte har sett alla – så kan jag konstatera att jag inte har fått syn på något som är kränkande i meningen nedsättande. Däremot har en del varit integritetskränkande genom att uppenbart tränga in i en utsatt människas privata sfär. Intrång i privatlivets helgd kan dock, enligt regler och praxis i vår etablerade pressetik godtas, ifall allmänintresset kring det som avhandlas är tillräckligt stort. Så kunde det jag ovan nämnt om varumärket Tiger Woods anföras som argument för att det föreligger ett avsevärt allmänintresse kring det som händer framför allt Elin och barnen.
Om Elin Nordegren i dag valde att anmäla enskilda publiceringar till Allmänhetens pressombudsman skulle jag finna det mycket intressant att pröva dem men jag har ingen förhandsuppfattning om vilka mina beslut skulle bli i de enskilda fallen. Dessa styrs av parternas sätt att argumentera i varje ärende för sig.
Frågan om allmänintresset, hur detta ska bedömas i Sverige i förhållande till internationella mediers publiceringar, vill jag dock ta upp till diskussion oberoende av om någon del av följetongen ”Tiger och Elin” blir föremål för formell prövning hos PO eller inte.
Seriösa svenska medier har inte haft för vana att gräva särskilt djupt i känt folks kärleksliv om inte kändisarna själva har valt att berätta om sina sorger och glädjeämnen. Undantag från regeln förekommer i form av dokusåpornas kändisar, vilkas hela affärsidé bygger på privatlivets exponering. Medierna valde också att offentliggöra en kärleksaffär i regeringen på 1990-talet därför att den hade politiska implikationer som gav den stort allmänintresse. Regeln har dock varit återhållsamhet.
Därför var särskilt kvällspressens ihållande jätterubriker kring ”Tiger och Elin” en smula uppseendeväckande inte bara för PO utan också för många svenskar som betackar sig för att närgånget betrakta andras olycka, särskilt en bedragen hustrus tragedi.
Jag har redan nämnt att Tiger Woods givetvis får ligga som han bäddat och tåla att schavottera i Sverige liksom i andra länder. Att publiciteten kring idyllen som sprack även stänkte över Elin Nordegren var nog oundvikligt.
Men kan amerikanska skvallersajters intresse för att gräva i ”Tigers och Elins” katastrof, detalj för detalj, dag efter dag tills veckor blir till månader, tas till intäkt för att ett oavvisligt allmänintresse kräver att detsamma publiceras i Sverige?
”Det var stort internationellt, självklart skulle vi också publicera”, kan jag höra ansvariga utgivare försvara sig. Jo, kanske det. Men jag vill ändå påminna om att välrenommerade svenska tidningar – liksom den licensfinansierade public service-televisionen – har brukat hålla sig med en annan publiceringspolicy än exempelvis brittisk skvallerpress.
Så en iakttagelse till om allmänintressets fluktuationer i olika länder och kulturer: Att den uppburne familjefadern Tiger Woods kraschlandning i älskarinneträsket blir ett samtalsämne utan slut i USA, beror inte bara på att han från förebild förvandlades till nedstörtad ängel – alla kategorier. Det beror också på att amerikanen i gemen har en tendens att överidealisera familjelivet till priset av utbrett hyckleri och en hel del förljugenhet, något som inte finner sin motsvarighet i Sverige.
Inför en amerikansk publik blir varje smaskigt avslöjande om någon helylleidols sexuella vidlyftigheter en stor skandal, som får alla som ängsligt vårdat liknande fasader att vältra sig i indignation. I Sverige är vi mer illusionslösa vad beträffar obrottslig trohet inom äktenskapet. Personligen reagerar jag med stor misstänksamhet när offentliga par framställer sig som en inkarnation av familjeidyllen. Då är skilsmässan nära, skrockar jag cyniskt för mig själv och är förmodligen inte särskilt ensam om det.
Min bedömning är att kraschen ”Tiger och Elin” råkade ut för naturligtvis var en stor nyhet i Sverige men inte en skandal av den omfattning den blev i USA. Därav drar jag slutsatsen att svenska medier måhända har övervärderat allmänintresset kring händelserna på ett sätt som har lett till ett smygskifte av publicistisk linje i svensk press, ett skifte som innebär större anpassning till internationell skvallerjournalistik än någonsin förut.
Förhoppningsvis har jag fel.
Yrsa Stenius
Allmänhetens pressombudsman